Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Vinterträningen har börjat….

Vinterträningen har börjat….
Egentligen ingenting att skriva om. Tränar gör ju dom flesta nu för tiden. Ja, i alla fall dom som skriver om att dom just tränar. Dom som inte tränar brukar inte skriva så ofta om det. Det verkar ju som det i alla fall. 

Undrar varför vi skriver om det. Undrar varför vi slänger ut det i våra flöden och statusar. 

Troligen är det för att vi är glada över att det verkligen blev av. Men mest av allt är det nog för att vi ska ha en hake på oss själva. 

Typ, att skriva om att ”Vinterträningen har börjat….” fodrar ju av mig att det inte blev ett engångstillfälle. Att det just måste bli fler gånger. För det är ju en av idéerna med träning. Att det sker fler gånger. En återkommande aktivitet.  Något som gör gott för kroppen. 

  Jag springer gärna. Men senaste tiden har det inte funkat. Inne på min toalett står en träningscykel. Den har ropat rätt länge nu. Så härom kvällen blev det av. Vinterträningssäsongen startade. Cykling ett par ggr/vecka gjorde susen inför sommarens löpning detta år.  Så får det bli även denna vinter. 

   Med en film på ”styret” blir det hela lite roligare. 45 min går som en dans och 15 km avklarade. Nästa gång kommer jag nog längre på samma tid. 
Undrar hur långt man måste cykla för att det ska motsvara en mil i löparskorna. Är det någon som vet det? För i så fall borde man kunna vara väl förberedd för en halvmara rätt tidigt nästa år. Skojar bara. Halv och helmara får min chef ta hand om. Men ändå. Man kan ju träna som om det var målet. Eller hur? Det är ju bra att sätta upp mål. 

Så nu är det sagt. Vinterträningen har börjat. Jag lovar mig själv att det ska bli många cykelturer denna vinter. Så det så 😄


 

Publicerat den

Borde finnas en app som hjälper oss att få kontakt med den som sitter intill…. 

Alltså, det där med att umgås är ju lite kul på flera sätt

Idag har ju mobilen blivit en del av den sociala gemenskapen. Då menar jag inte i första hand Facebook tex. Nej, när vi sitter tillsammans och umgås. Vi sitter och trycker på mobilerna. Visar något kul. Spelar spel mm mm

Det är ju inte alltid som den gemenskapen blir så mycket av gemenskap. Tyvärr

Så jag funderar så här: Det borde finnas en app som hjälper oss att få kontakt med den som sitter intill och håller på med sin mobil. En som kan skicka en liten vink och på något sätt att få uppmärksamheten. 

Nu säger du säkert att det finns böttre lösningar. Som tex att man lägger bort alla mobiler. Sätter på en störningsmaskin. Men om inte det funkar liksom…..

Då får vi försöka använda detta till något bra. Då skulle en sådan app vara ett perfekt redskap. Så tänker i alla fall jag. 

Publicerat den

Jag tycker vi bestämmer att alla ska vara snälla mot varandra

Jag tycker att vi bestämmer att alla ska vara snälla mot varandra. Tänk vad mycket det skulle förändra. 

Det skulle ju göra att klimatet mellan oss människor blir mycket bättre. Vi skulle inte ha krig. Vi skulle inte ha terrorhot. Vi skulle inte bråka med grannarna 

Hur viktigt är det inte hur vi bemöter varandra. På mitt jobb kommer det ju många människor. Hos oss, som på alla andra arbetsplatser, är det så viktigt hur vi välkomnar nya. Att vi inkluderar och öppnar upp vår gemenskap för nya. Det är ju avgörande hur man ska trivas på en arbetsplats. Men det är lika viktigt i en förening och kyrka. 

Jag brukar säga stt det finns inget jobbigare än att vara ensam i en stor samling av människor. Då är man nog hellre hemma ensam. 

Tänk att det kan vara så svårt att öppna sin gemenskapsgrupp för nya människor. Vad är vi rädda för? 

Så……. När vi ändå bestämmer oss för att vara snälla mot varandra kan vi väl samtidigt bestämma oss för att öppna vår gemenskap för någon ny. 

Publicerat den

Söndagstankar – karta eller kompass

Ibland har jag funderat på om tron på Gud är en karta eller en kompass. 

Jag har nog tidigare mest landat i att tron är en karta. Typ, tron för mig till Bibeln som hjälper mig att hitta vägen. Det växer fram en kartbild som jag följer på samma sätt jag följer kartbilden för att nå den destination jag vill till. Tycker nog att det är en bra bild.  

Men kanske tron är mer som en kompass. En kompass tar ur riktningen. Den hjälper att hålla målet i sikte. Går man fel hjälper den att ta ut ny riktning men åt samma mål. 

Å andra sidan kanske tron är både karta och kompass. Tron är inte så lätt att sätta i en ram. Det viktigaste är att den har tagit ut rätt riktning.  Annars hjälper varken karta eller kompass. Då går man vilse. Den missen gör att man tror att man går åt rätt håll. Men i själva verket missar man målet och kommer vilse. 

När jag gick i skolan hade vi orientering på gympan ibland. Vi skulle lära oss att använda karta och kompass. Det var ju ibland lättare att tro att det var bara att följa någon annan. Det funkade väl så länge den kunde läsa vägen rätt via kartan och kompassen. Men sprang den fel blev det ju lite tokigt. Att lära dig kartan och kompassen underlättar det resan betydligt. 

Jag har ju också använt en kompass som inte funkade som det skulle. Hur det gick har du nog redan räknat ut 

I min mobil finns det en kompass. Ska den fungera rätt måste den kalibreras. Den behöver anpassas och justeras.  Så är det med tron också. Den måste kalibreras. Annars kan den hamna fel. 

Att ta ut riktningen är inte så lätt. Åt vilket håll är norr? Att ta ut riktning på måfå kan bli så fel. Känslan kan styra år fel håll. Så det är inte dumt att ta hjälp. I livet är det tron. Tron på Gud. Det är jag så tacksam för. Så det är rätt smart att använda tron som kompass i livet 

Publicerat den

Vad begränsar dig?

Tron att det inte går är nog vår största begränsning i livet. Den sätter gränser som stoppar dom flesta. 

I mitt jobb blir det ganska tydligt när vi har träffar om priset tex. Där den ena butiken inte tror att det går att sälja en vara för mer än några kronor tror någon annan att det går att sälja för mycket mer. Resultatet blir ju att färre barn får hjälp. 

När det gäller oss själva är det likadant.  Här är vi allt för ofta begränsade i tänket.  Jantelagen är ju en lag som ställer till det för oss. Ingen skall komma här och hävda sig på något sätt. Tänk hur fel vi kör ner i det diket. 

Vad begränsar dig? Andras åsikter? Andras beslut? Andras egna vägar? Dina egna hinder av omöjligheter? Att du inte tror på dig själv? Självbilden du har är rätt dålig? I detta behöver du resa dig ifrån. Lätt? Noap men troligen ett måste. 

Jag tänker så här. Vi får själva se till att rensa framför vår egen dörr. Se det i vitögat. Ordna upp det som behövs. När sen andra vill begränsa oss får vi helt enkelt lämna det bakom oss. 

Jag tror nämligen att Gud tror mer på dig än någon annan gör. 

Men ser vi på det vanliga livet begränsas vi allt för ofta av vår tilltro till vår egen förmåga. Att vi klarar det nog inte. Vi tänker att andra är bättre. Vi själva har nog inte det som krävs. 

Tänk om vi kunde vända på tänket. Det går nog. 

Kommer ihåg en blogg jag skev en gång om min kompis Kalle. Han lever inte längre. Men han levde efter en hållning som jag påminns så ofta om. Och nu igen. ”Det går nog!”  Han visade att det fungerade. Han lämnade ett hårt liv bakom sig. Han önskade sig en fru, barn och jobb. Allt detta fick han uppleva innan han slutade sina dagar. Jag tror att en drivkraft var just hans inställning ”att det går nog” 

Välj att tro något om dig.  Välj att tro det är möjligt. För det är just det det är.  

Publicerat den

En dag kan kännas längre än vanligt…..

Igår tog jag kort dag på jobbet. Det har blivit rätt många timmars jobb en tid nu. Så jag gick hen vid lunch redan. Gjorde mig lite att äta och sov ”middag” en halvtimme. Måste säga att det var gott. 

 När jag sen satte mig för en kopp kaffe var bara 16. Jag hade hunnit en hel del. En skön känsla att dagen har ju inte tagit slut än. Jag hinner ju faktiskt lite mer. 

Att komma hem lite tidigare kan göra att dagen känns så mycket längre. Annars kommer man ju hem rätt sent. 

I detta fallet känns ju inte dagen jobbigt längre. Tvärtom. Så skönt längre. Ändå har man inte mer tid än annars. Man behöver den känslan ibland. Speciellt när det allt för ofta är rätt mycket att göra. 

Att sätta på en ljudbok, plocka, fixa och göra lite bara är så befriande energigivande. 

Då är det skönt att dagen känns längre än vanligt…..

Publicerat den

Var inte orolig…..

 Säpo höjer terrorhotsnivån till 4. Samtidigt ska vi inte vara oroliga. Leva som förrut men med större vaksamhet. 

Inte så enkelt. Det är svårt att veta hur man skall förhålla sig till det. Å ena sidan kan inte Säpo göra så mycket annat än att varna och skapa viss form av rädsla. 

Men hur ska vi svenskar förstå detta som varit så förskonade i jämförelse med många andra. Kanske kan dom som flytt hit bli våra lärare. Dom vet ju hur det är. Hur man reagerar. Vi är ju sen länge så skyddade från terror. 

Vart kan det ske? Och är det verkligen möjlighet att det kan ske? 

Jag tror att vi är rätt många som kan känna en viss oro. Med all rätt. Kanske vi också är mer oroliga än bi behöver. Ändå är vi det. 
  Då kan det vara skönt att få luta sig mot något. Vi har kunnat läsa och se bilder med texten ”Pray for Paris”. Det funkar även för dig och mig. Det kunde lika gärna stå ”Be för mig” eller ”Be för varandra”. 

För det är just det vi kan göra. Be om lugn i vårt inre. Inte behöva vara oroliga. Att få beskydd. Det är att luta sig till Gud och söka stöd. Känna trygghet. Som när vi kröp upp i mammas eller pappas knä när vi vara oroliga när vi var små. Det funkade. Det funkar nu med att luta sig mot Gud. Det kanske inte så heroiskt. Inte så tufft. Inte så politiskt korrekt. Men det är en bra väg. Att samtala med någon är också. Det finns många som kan hjälpa dig. Sök dig till en kyrka tex. Hittar du inte kan jag hjälpa dig. 

Så jag ber idag och du får gärna be med mig:

Gud, jag lutar mig mot dig. Ge mig beskydd och skänk mig frid. Mitt i en otrygg tid söker jag mig till dig. Jag ber för Paris. Jag ber för vårt land. Jag ber för Europa och hela bör jord. Beskydda oss Gud. Jag behöver dig. Amen. 

Publicerat den

Ett misstag behöver inte vara så farligt….

Ett misstag behöver inte vara så farligt….
Läste rubrikerna efter några lags förlustmatcher. Tränare skulle åka hem och ”skämmas”. En annan ”kände sig som en idiot”. Visst är det jobbigt med förluster och misstag. Men ett misstag behöver inte vara så farligt….

Ett misstag kan blottlägga något som behöver ändras och justeras.  Det skärper bara till det inför en annan gång. Då kommer vi göra det bättre. En förlustmatch visar bara på vad man behöver träna mer på. Behöver inte alls vara så farligt. Den skärper bara träningarna. Vi har allt för lätt att se det från andra hållet. Att man inte gjort sin läxa och gjort rätt före. (Vilket också kan vara fallet…) 

Ett misstag blir riktigt dåligt om det inte lär oss något. Om vi faller och ligger kvar blir det ju inget bra.  Ett misstag hjälper oss att resa oss upp. Skärper till oss inför en annan gång. 

Analysen över misstaget och förlusten kan bli kreativt och utvecklande. Hade inte misstaget blivit hade vi bara kört på. 

Misstaget gör oss ödmjuka. Vi inser att vi inte är mer än människor. Att även vi och inte bara alla andra faktiskt kan göra fel. Det gör våra bedömande ord lite mindre och mer tysta. Vi inser hur svårt det kan vara. 

Visst vill ingen av oss få en förlust eller göra ett misstag. Men ett misstag behöver inte vara så farligt….

Vi behöver lära oss att hantera våra misstag och förluster. Värdet av dig som människa ändras aldrig. Men vi kan känna oss så kantstötta att vi tror att vi inte är värda något längre. Släta inte över dom men låt dom forma något bra istället. Kanske är det att backa bandet till hur det var innan och börja om därifrån. Kanske är det att ändra på något. Ändra på förutsättningarna. Så kommer det att fungera bättre nästa gång. Låt bara ingen annan trycka ner dig vid ditt misstag.  En riktig vän vill lyfta dig istället. 

Ett vet vi. Ett misstag och en förlust kan vi inte ha ogjord. Bara att gilla det läget. Men vi kan göra något bra av det. Det är ditt och mitt ansvar. 

Publicerat den

”Kan du sitta här med mig….?”

Satt och tittade på NCIS.  Tim har suttit hos sin flickvän som ligger på sjukhus efter att ha fått splitter i kroppen. Följden blev att hon blivit förlamad. Han ber sin chef Gibbs att sitta en stund hos honom. Dom sätter sig ner. Tysta. Gibbs, Tims chef, har säkert mycket att göra. Ändå sätter han sig ner och ”bara” sitter en stund. Orden behövs inte. Orden räcker inte till. Det som är viktigast  är närhet. Tim, en utredare av svåra otäcka brott, behöver också närhet av någon annan. 

Tänk vad närhet kan betyda. Även närhet under tystnad. Ibland kan det vara så skönt att bara veta att någon finns. 

I ett samhälle där tempot är högt, där det egna mer och mer går före, har vi svårt att ”kunna” göra detta enkla lilla men som betyder så mycket. 

Men tänk vad din och min lilla handling genom att bara sitta ner med någon kan förändra och betyda så mycket. 

Har du någon i din närhet som skulle behöva att du sätter dig ner en stund? 

Behöver du att någon sitter ner en stund med dig? Våga be någon om det. 

Publicerat den

Energigivande kväll

  Ikväll fick jag ny energi. Jag var i Odensbacken och lyssnade på massa bra musik. 

Can’t Stop och flera andra grupper sjöng. 

Innan jag släcker för natten måste jag bara få skriva det. 

Kvällen gav mig ny energi. Att lyssna till människor som gör något i glädje smittar av sig. Känner bara en sådan där go glädje att somna till. 

Tack för den upplevelsen. 

Ps Saknar sjunget får jag nog erkänna Ds