Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Vägen hem var alltid längre

När jag var liten fick vi inte cykla till skolan. Det var bara att gå. Om jag skulle åka buss fick jag gå lika långt åt andra hållet som till skolan. Så det var ju inte något alternativ.

Min skolväg korsade den ‘stora’ genomfartsvägen genom Skultorp. Det fanns ett övergångsställe men inget trafikljus. Ingen skolpolis som hjälpte till. Så det var att klara sig själv. Som sjuåring var det väl inte det mest lämpliga men vad fanns det för alternativ? 

Det konstiga med min skolväg var att den var alltid längre hem än till skolan. Till skolan var jag rätt fokuserad att ta mig till skolan. Men hem, du vet den vägen vara alltid längre med massa intressant att upptäcka. Jag kunde gå lite omvägar, typ dit intresset ledde mig. Jag kunde gå och filosofera och upptäckte efter en stund att några skolkompisar såg jag inte till. Dom var nog redan hemma. 

Alltså detta lilla samhälle som heter Skultorp är ju inte stort. Men för en sjuåring på väg hem är det nog ganska stort. Det fanns ju så mycket intressant att upptäcka. 

Ibland skulle jag vilja återerövra denna nyfikenhet. Att även det lilla sammanhanget är värt att upptäcka. Att var jag än kommer skulle jag ha en sjuårings hunger att upptäcka. Att ha en blick som ser det jag idag missar. Alltså,  sjuåringar kan ju hitta vad som helst. Jag tror nog att du förstår vad jag försöker säga. Som vuxen har vi, allt för ofta, förmågan att döma ut saker innan vi ens har hunnit upptäcka det mer än ett ögonkast. 

Vi tar mycket för givet. Vi tar den snabbaste vägen mellan punkt A och B. Vi är så effektiva. Vi är så upptagna. Så i vår värld skulle vägarna vara lika långa. Men tänk om vägen hem var lite längre även för oss vuxna. 

Publicerat den

Det finns en sak jag är lite svag för….

Det finns något jag är svag för. Du som känner mig lite mer säger säkert nu ”en sak?”  Får väl erkänna att det finns möjligen mer jag är svag för. Men jag tror jag avstår från att saluföra allt jag är svag för. Men det kanske skulle bli en intressant läsning.

Jag är svag för min mors mjuka pepparkaka. Den är så god. Får även erkänna att jag hoppas att jag skall få en när jag är hemma och hälsar på. 

Jag hade förmånen att få smaka denna redan som ung. Har en liten aning om att detta är en generationsgrej. Alltså att hon fått receptet från någon anförvant före henne. Vet inte säkert men så kan fallet vara. 

  Detta är en sådan grej att man behöver lära sig att baka den. Du säger säkert att det inte är svårt och du har säkert rätt. Men vad spelar det för roll om man kan receptet? Man måste kunna göra det på rätt sätt. Har smakat många mjuka pepparkakor men ingen har varit som min mors. 

Jag hoppas att hon kommer att kunna baka den i många många år till. Fast ett måste till. Jag måste hem till henne en helg och lära mig att baka den. 

Det är något speceillt med hennes mjuka kaka. Den kan stå länge i kylskåpet utan att förstöras. Nu är det väl ingen större risk att detta skulle ske, men ändå…. Den har en god mjuk smak. Till en kopp kaffe är den perfekt.  

Så jag är lite svag för min mors mjuka pepparkaka. Så är det.

Publicerat den

Söndagstankar – tro och vara trygg

En liten sång som sjunger inom mig denna helg.

Vart Gud än leder mina steg idag, så kan jag tro och vara trygg.

Om än min väg är mörk och jag är svag, så kan jag tro och vara trygg.

Mitt liv är hans att bruka som han vill. Hans kraft för varje börda räcker till.

Att ge mig kärlek är ju allt han vill, så jag kan tro och vara trygg.


Han känner varje väg jag vandrar på, så jag kan tro och vara trygg.

Han skapat land och hav och himmel blå. Ja, jag kan tro och vara trygg.

I sommarsol hans kärlek mot mig ler. På stormigt hav hans stora makt jag ser. 

Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg.  

Denna lilla visa summerar på något sätt min tro. I bland hör jag oss troende säga att ”tron innebär inte en dans på röda rosor”. På ett sätt är ju det rätt. Vi har ingen friväg till ett bekymmersfritt liv. Inte alls. Men det som tron ger är en trygghet som bär igenom. Långt från den kontrollerande guden. Mer av en Gud som är medvandrare. Slutklämmen blir så skön och vacker på något vis: ”Han hör när varje liten mänska ber, så jag kan tro och vara trygg”. Sug på den en stund.

Visst andas detta något alldeles extra gott? Visst inger det en djup trygghet som på något sätt bottnar i vårt innersta djup? Jag tror att det är just detta vi människor behöver och söker efter. När vi upptäcker det blir vi hela på något sätt.

Jag tänker att detta är något alldeles nödvändigt för oss. För mitt i vår brustenhet med misslyckanden och dagar av sorg är detta vår livlina. Mitt i glädjen och framgångsdagar ger det en sådan genuin tacksamhet till den Gud som gett oss denna trygghet i Tron.

”Att ge dig kärlek är ju allt han vill så du kan tro och vara trygg”

Publicerat den

Långhelg stavas återhämtning….

Det är något speciellt med långhelg. Som denna helg tex. Visserligen bara tre dagar ledigt istället för två. Ingen, till synes, större skillnad men ändå så gott. Ledigt fredag till söndag. 

När man kommer till kvällen under fredagen inser man ju att det är långt kvar. Det är en ganska ljuvlig känsla. 

Om man jämför med höstens nonstop-liv är ju våren underbar. På något sätt behöver man dessa dagar väldigt mycket under vårterminen. Under hösten och vintern är man ju ändå mer inne och stilla. 

Tänk att en extra dag kan göra så stor skillnad. Den känns nästan som att helgen blir en evighet. Man får den där känslan av att ha hur mycket tid som helst. 

För många år sedan när jag fyllde min almanacka med många möten och sammankomster för att vara effektiv sa min kollega några väl valda ord. Ord som jag sedan dess har burit med mig. Insett att hans visdomsord är inte alltid så lätt att följa men ack så viktiga. Hans visdomsord har lätt att ge dåligt samvete av någon anledning. Ändå kan det vara helt avgörande för att orka vidare.  Ibland har jag ångrat att jag inte efterlevt den visdomen bättre. Men det är bra att bli påmind om det för då finns det hopp till uthållighet. Leon sa till mig: ”Pedher, du måste ha återhämtningstid. Du måste ha en paus mellan dom olika samlingarna för att orka” 

Visst är det bra. Jag kan höra hans röst fortfarande. Hans norrländska brytning. 

Det är vad långhelgerna är. Återhämtningstider. Långhelgen vill berätta och påminna om att vi behöver tider av återhämtning för att orka. För att få tillbaka energin vi behöver. Det är då vi ska göra det som tillför det lilla extra i livet. 

Faran med långhelger är att vi fyller dom med så mycket att dom blir inte den återhämtning dom är ”ämnade” till. Nu är det ju naturligtvis så att återhämtning kan vara att göra saker. Absolut. Men vi behöver också den lugna promenad, stilla stunden med boken, en god film, att vara med dom man trivs att vara med. Inte så effektivt och producerande. Men visst är det just detta som skapar energi och ger vila med återhämtning.

Var rädd om långhelgen som stavas återhämtning.

Publicerat den

Valborg – våren är här – eller firar vi någon annan Valborg?

Satt på jobbet och skulle försöka förklara vad ordet Valborgsmässoafton egentligen betydde. Man kan väl säga att det var inte det enklaste. Du har säkert en bra och enkel förklaring. Men att förklara gårkvällen för nysvenskar är inte lätt.

Fast jag tänker på Valborg – den Goa tanten i Sköldinge. När jag jobbade som pastor i Valla så hade jag möjlighet att sova i kyrkan i sköldinge.  I sköldinge bodeea också Valborg och Gösta. Riktigt Goa vänner. Valborg var alltid frikostigt och generös. Öppen dörr. ”Du vet när vi äter så det är bara att komma” Lch det var verkligen en öppen dörr. Ibland ringde hon och sa ” bara så du vet så blir det palt idag. Du är välkommen men du gör som du vill”. Vilken härlig Valborg. Under mina år av pendlande till Valla och sköldinge blev deras gästfrihet min trygghet på något sätt.

  
Nu är det ju inte Valborg i Sköldinge vi firar men det skulle faktiskt kunna vara det. För det är hon värd. Vi firar ju in våren. Visst har den infunnit sig redan men nu firar vi in den.

  
Jag gjorde det på Björkenäsgården i Hampetorp. Jag åkte dit för att lyssna på en grupp som heter Rejoice Gospel Quartet. Visade sig vara ett bra val. Vårtal och vårsånger som av traditionen tillhör denna kväll fick jag också mig till del. 

Valborgsmässoaftonen är något speciellt. Då tänker vi oss att vintern är förbi och nu har våren trätt in. Hur än verkligheten ser ut och vad SMHI tänker om det. Det är denna kväll startskottet går för att snart är sommaren här. 

Måste säga att det blev en trevlig kväll. Att möta massa gamla Goa vänner gör ju allting så mycket bättre. 

På vägen hem stannade jag till på Burger King i Katrineholm. Dom skulle behöva ha hjälp med skyltningen. Att hitta in en mörk kväll, regnig till på köpet, var inte lätt. När jag sitter där kommer några kända ansikten in. Margita och Jorma. Så kvällen avslutades med ytterligare ett trevligt möte. 

Publicerat den

Nyckelkänslan

Härom dagen fick jag nycklarna till vår nya butik. Det är en alldeles speciell känsla att fått nyckeln i handen. Det blir på något sätt på riktigt. 

Det påminner om dom gånger jag haft förmånen att köpa hus. Man har letat, fastnat för ett objekt och till slut vunnit en budgivning. När man då får nycklarna i handen blir det en frihetskänsla av något slag. En glädje att få ett nytt boende. 

Så skulle man kunna räkna upp lägenhetsnyckeln, bilnyckeln och många andra nycklar. 

Med nyckeln öppnas ett nytt liv. En helt ny värld. Drömmar har gått i uppfyllelse. Och nya drömmar växer fram. 

Men det är snart en förändrad värld. Nycklar byts till kodlås. Det kan räcka med att just min hand tar i handtaget. När jag får en kod till en dörr blir det på något sätt inte alls samma känsla. 

Jag kommer ihåg hur det var när jag var liten. En dag i veckan kom jag hem före alla andra. Nyckeln låg gömd. Ibland var låset lite svårhanterligt. Då gick jag över gatan till farbrorn som bodde där. Så kom han och hjälpte mig. Det var rätt stort att få göra detta själv. Jag tror att jag gick i trean, kanske tvåan. Jag kommer ihåg att jag kände mig lite speciell och blivit stor. Så stor att mamma och pappa litade på mig att jag kunde sköta det. Hålla gömstället hemligt och vara själv ett tag innan mamma kom hem. 

Så nyckelkänslan är något alldeles särskilt. Undrar hur den känslan kommer att uttrycka sig i framtiden när nycklar blir mer mer och mer ovanligt. 

Publicerat den

Befriande PW

I går kväll när jag kom hem från jobbet behövde jag en stund i skogen. Det är ju en rätt spännande tid på jobbet. Mycket att göra. Så det bar ut på en Power Walk. 

Jag letade mig till den gula slingan och satte fart. Man kan ju säga att jag var ju inte precis ensam i skogen. Det flåsade folk över allt. Dom sprang om mig och nästan puttade till mig. Men ändå en ljuvlig kväll. Fågelsången, naturen och stillhet på något sätt. 

Så möter jag ett tillrop från en god vän med glädjande och en djupt tacksam berättelse via sms. Helt plötsligt finner jag mig gråtande av tacksamhet av det jag just fått läsa om. Ett förvandlande möte som gav avtryck.  Där mitt skogen. Kanske var tur att jag just då var ensam. Inte vet jag. Men man kan inte annat en bli berörd när möten mellan människor får en djupare mening med ett förvandlat resultat .

Så går jag jag vidare och känner hur stressen, funderingarna och kanske lite oro bara får försvinna bort mellan granar och tallar för en stund. 

Förvånad blir jag dock när jag kommer en bit in i skogen och finner en eldstad mitt på slingan.  Vilken tur att denna eld inte tog sig mer än den gjorde. Man undrar hur man tänkte här. Det hade kunnat varit slutsprunget i den här skogen på mycket länge. Vilka dumheter. 

Väl hemkommen kändes det verkligen gott. Kroppen verkar ha återhämtat sig rätt bra efter dagarna då jag var sjuk. Så snart blir det nog lite mer än bara PW igen. 

Hur som helst är det något befriande av att vara i skogen. Man påstår ju att man kan få ner sitt höga blodtryck genom att finnas i skogen och bara sitta på en stubbe ett tag. Det finns något läkande i detta. Kanske är det inte så konstigt. Detta naturliga som funnits där under så lång tid får samspela med vår kropp och vår inre värld. Jag tror att det har större betydelse än vad vi riktigt förstår. Inte så konstigt att fler och fler läkare skriver ut recept på att röra sig och ta promenader. Det finns en en befriande läkande kraft för hela vår varelse genom att vara i naturen. 

Publicerat den

Deklaration 

Så är årets viktigaste uppdrag gjort. Jag har deklarerat. I år lite mer komplicerat eftersom vi sålde huset. 

Alltså det är lite kul med att deklarera. Man vill ju inte betala mer skatt än nödvändigt utan utan fuska. Vill ju ha kvar så mycket det är möjligt. Så leta avdrag är en utmaning. Samtidigt vill man ju ha sin välfärd i detta land så det är lite kluvet. Ärligt är det så. 

Fast man kan undra om inte deklarationen spelat ut sin roll. Jag menar att om man inte har avdrag att göra som inte är förtryckta är det ju redan klart när den kommer. Bara att via mobilen skriva under. Det var roligare förr. 

I år 

Publicerat den

Varför bli upprörd över let’s dance?

Antar att ingen, egentligen, blev överraskad att Ingmar Stenmark vann let’s dance. Det var ju rätt uppenbart att svenska folket skulle rösta fram honom. Hur bra eller dålig han än var. Hur bra och bättre alla andra dansade än honom.

Så läser jag hur svenska folket rasar mot hans vinst. Jag tycker det är ganska kul att han vann. Har jag sätt programmet? Nej inte speciellt mycket. Har inget intresse direkt. Men Ingmar har jag intresse av. Han som förgyllt hela min skoltid med lektioner som blivit inställda för att vi skulle se honom i backen. 

Denna tävling är ingen tävling. Inte så länge som man måste finansiera densamma med dom pengar folkets skickar in med sina röster. Nu tror jag ju att många vill ha det så men klaga då inte på att fel person vinner. Upplägget är ju att Tony ska skälla och klaga och vara fräck mot paren. Det tillhör ju denna tids ”underhållning”. Typ arga snickaren, kocken och allt vad dom nu heter. Sen ska man rösta och det är ju bara intressant om man ”känner” något för vederbörande. Tex ”sin” kör i körslaget. Min stads kör måste ju bara vinna. Hur bra eller dåligt det låter. 

Skulle dock vara intressant och se om let’s dance kan överleva om man höjer standarden på bedömningssystemet och väljer bort folkets röster. Utan rent proffesionellt bedöma deras insatser. Då blir ju denna tävling mera intressant. Men det kommer ju aldrig hända. 

Men jag gläds med Ingmar. Klart värd vinsten. Han är ju allas vår Ingmar. Marie kommer säkert att bli det om många år. Så då får hon komma tillbaka och vinna tävlingen. Uppenbart tyckte även vinnaren att hon var bäst. Men vad betyder det? Ingenting. Lika lite som Melodifestivalens gratisröstning via appen var konstigt. Man kunde ju rösta på alla bidrag. Hur proffsig är en sådan omröstning. 

Grattis Ingmar. Du är bäst. Kommer alltid att vara bäst. Ingen kan ändra på det. Vad du än gör är du bäst. Bara för allt du gav oss under skoltiden. Tack för lektionerna du gav. 

Publicerat den

Söndagstankar – När prövningen kommer….

I 1 korintierbrevet 10:13 står det så här: ”…. när han sänder prövningar visar han också en utväg, så att ni kommer igenom den. ” I en annan översättning tyder det mer på att när denna prövning/frestelse kommer så ….”

Du och jag möter så mycket av prövningar. Vi misströstar och det är tungt. Jag tänker mig att det inte är någon skillnad för mig som tror på Gud som dig som inte tror. Troligen möter vi dock situationen på olika sätt. 

Det finns ett gott löfte i denna text. Att när vi möter detta är vi inte ensamma. Vår Herre vill hjälpa oss igenom det. ”Han bereder, visar på, en väg igenom” så att vi bortom detta tunga finner en annan och bättre väg. 

Det fina med tron på Gud är att när vi möter prövningar/frestelser har vi en Gud som vi kan få tillsammans med. Mitt i otryggheten, frågorna, misströstan, hopplöshetskänslor så kan vi på något outgrundligt sätt känna trygghet. Jag vill inte på något sätt påstå att frågorna blir enklare. Men på något sätt ser man ljuset skymta där borta i tunneln. På något förunderligt sätt finns det en magkänsla om att någonstans någon gång kommer lättnaden. 

Där kan du och jag tala med Gud om att få hjälp igenom. 

Jag kan inte förklara varför vi möter detta. Det verkar tillhöra livet. Att vi någon gång möter detta. Att då, redan innan detta händer, förstår att världen inte rasar samman. Det finns en väg igenom det vi möter. Hur utgången blir får framtiden utvisa. Det viktigaste i det vi möter att vi kan vila i att det fungerar. Om så det håller på över lång tid eller kort. Vi behöver bli påminda om det. Att det finns kraft att hämta hos den Gud som lovar att vara med oss alla dagar.