Uppbrott – in i ett oskrivet blad
Uppbrott är något ”skrämmande” som händer. Tänker mig inte rädsla utan ”vad kommer man till för något”?
Ett uppbrott skapar en pirrig känsla inom en. Att få möta nya människor i ny miljö. För somliga är det en otäck känsla för andra är det fantastiskt roligt.
Ett uppbrott in i något är också en stor utmaning. Vad kan man skapa tillsammans med dom man nu skall få jobba ihop med? För det händer något när man möts. En process börjar som man egentligen inte vet vart den skall ta vägen. En process som kan locka fram nya sidor hos varandra. Det gör det hela mer spännande.
Jag kan komma på mig att jag kan sitta och drömma mig in i det som skall komma. Jag kan lägga upp strategier. Målbilder. Scenarier på olika möjliga vägar. Det är rätt spännande.
Samtidigt som en nystart kan leda till något så finns det en risk att man gör bilden klar för sig. Alltså att man målar upp en bild som man tror är sann. Att man tillskriver det nya sammanhanget något som aldrig kan bli möjligt. På så vis låser man läget innan man ens har börjat något. Jag tror att man skall först se vad man har innan man gör dom stora förändringarna. Hur är läget? Vad har man att jobba med? Att liksom smyga in och se vilka underbara människor man får förmånen att jobba med.
Det finns också en pirrig känsla över hur man kommer att tas emot. Det kan ömsom vara stressande och ömsom spännande.
Men först av allt känner jag utmaning. Att få ta sig an något nytt.
I lördags skrev jag om uppbrottet. Idag mer om det som kommer.
På onsdag tänkte jag mig att skriva något om tiden från att ha beslutat att göra ett uppbrott till att ha gått in i något nytt. Det är också en speciell tid. Något av ett ingemansland……
Söndagstankar – Född på nytt
Det finns en text i Bibeln som är en av flera nycklar till en tro som sätter sig på djupet. Något som har stor betydelse för att din och min tro skall förankras och inte bli ytlig. Texten antyder om en förvandling som blir förutsättningen för att vår tro skall bli en verklig tro. Jag skulle vilja påstå att om textens innebörd inte får ske med oss blir tron inte den tro som Jesus menar att den skall vara.
Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus sade: ”Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Johannesevangeliet 3:1-5 SFB)
Född på nytt – född ovanifrån
Att bli född på nytt är att låta Guds Ande förvandla och förnya oss som en nyfödelse. Jag kommer ihåg hur det var att se mina nyfödda barn. Så rena och oförstörda. Ja, som änglar. Att vi senare i livet skulle födas på nytt på det sättet är ju omöjligt. Vi kan inte krypa in i vår mammas mage igen. Det måste ske på ett övernaturligt vis. Och det är helt nödvändigt. Ett liv med Jesus kan inte vara annat än att han får göra denna nyfödelse med oss. Att ha gemenskap med honom på distans fungerar inte.
Vill du att det ska bli på riktigt måste du tillåta denna nyfödelse. Att han får med sin ande beröra dig på djupet.
Hur skall detta kunna gå till? Genom att be honom föda dig på nytt. Liksom ge upp ditt eget och låta han ta över. När då anden får beröra dig sker denna nyfödelse. Det är att bli född ovanifrån från Guds horisont. Allt detta sker genom tron.
Tycker du att din tro är grund, att din tro inte bär, är nyckeln troligen detta. Ska det bli på riktigt måste vi födas på nytt ovanifrån. Vi kan inte lösa det själva. Det verkar som att vi tror att man kan skapa en egen religion och komma till samma himmel som Guds. Det är en lögn. Ska vi komma in i Guds rike måste vi bli födda på nytt av Guds ande.
Bön
Herre, jag vill bli född på nytt. Gör denna nyfödelse med mig. Jag vill att det skall bli på riktigt. Amen
Uppbrott – en knepig men intressant känsla
Uppbrott är en knepig men intressant känsla.
Att göra ett uppbrott är att avsluta och summera. Det man lämnar som under en viss tid i livet fyllt ens liv på ett påtagligt sätt. Att se tillbaka med tacksamhet för allt intressant och gott man fått nåden att vara med om. Att blicka tillbaka på sådant som var mindre roligt och som man över tid kommer att få nödvändig distans till. Att med tiden få ett bra förhållningssätt till det. Som tom kan ge en tacksamhet även över det.
En tillbakablick kan också betyda sorg att lämna något man tyckt mycket om. Något som man med glädje deltagit i och nu kommer att ge en djup saknad. Det kan göra att uppbrottet kan bli tungt. Inte så sällan inträffar just precis det.
Uppbrott innebär ofta också överlämnade. Att ge det man gjort till någon som får förvalta det och utveckla det vidare. Det påminner oss om att vi är en del av något större. Något som inte kan nå sin fullbordan om ingen annan tar vid och lägger sitt till. Något som den som lämnar troligen aldrig hade kunnat tillföra. Vi är alla i ett stort pussel där alla behövs. Tänk att då få överlämna till någon som man har stort förtroende för. Någon man vet har möjlighet att tillföra nya dimensioner och nya möjligheter.
Därför blir ett uppbrott rätt intressant. Tänk att få rapporter om att det man själv fått forma nu utvecklas ännu mer. Det infinner sig en nyfikenhet om att få se vad kommer dom nu hitta på som inte jag fann? Lite pirrigt också. Tänk om man hamnar i en avundsjuka att dom gjorde det så mycket bättre än jag-känsla. Gud, bevara mig från det. Nä, det skall vara en glädje att se andra framsteg.
Uppbrott kan vara ett måste ibland. För att man själv inte skall stagnera. För att en verksamhet skall kunna utvecklas ytterligare ett steg.
Jag har gjort flera uppbrott i livet. Både enklare men också svårare med jobbiga känslor. Men jag måste nog säga att jag tycker mig se att alla uppbrott har gett mig något. Något av lärdom jag kunnat bära med från det ena stället till det andra. Erfarenheter som varit dyrköpta men ändå bra att ha fått.
Ett uppbrott startar också känslor av annat slag. Vad kommer man till? Det får det bli mer av på måndag.
Augustidoft
Genom åren har jag haft en speciell upplevelse någon gång i augusti. Den har oftast hänt den första augusti men inte detta år.
När det händer är det väldigt tydligt. Den bara finns där. Augustidoften.
För många år sedan satt jag med några mycket goda vänner och spelade spel i trädgården en sen augustikväll. I ljuset av stearinljus satt vi där och njöt. Morgonen därpå fanns doften där. Efter den kvällen hade vi inga fler sådana kvällar det året.
Augustidoften. Doften som visar på att nu har sommardoften släppt taget om naturen. En ny tid har kommit.
Har du upplevt den också?
Inför augustidoften är jag lite kluven. Den är gränsen till hösten på något sätt. Gränsen och tidpunkten då jag måste erkänna och ställa in mig på att nu är sommaren över och hösten har börjat smyga sig in.
För mig, som egentligen tycker om alla årstiderna, är det en brytpunkt som känns. Visst, det är bara att gilla läget. Men ändå……
Samtidigt är det den tiden som solen kan börja spela på ett nytt sätt i naturen. När daggen lägger sig i spindelnäten och ger ett magiskt ljus i skogskanten eller i trädgården. Hur vackert som helst.
Nu är det så underbart ordnat i år att denna doft har ännu inte kommit. Det gläder mig. Men jag vet att den kommer. Den får gärna komma men kan få vänta lite till.
Du får gärna säga till när den doften kommer till dig. För augustidoften är något alldeles speciellt.
Idag fyller min store son år
GRATTIS MIN SON
TACK FÖR DEN DU ÄR
HOPPAS ATT DU HAR EN GO FÖDELSEDAG DÄR BORTA PÅ ANDRA SIDAN PÖLEN.
JAG ÄR STOLT OCH GLAD FÖR DIG.
TACK FÖR ATT DU FINNS!!!!
VAR RÄDD OM DIG
Tack för musiken
När man sitter o lyssnar till allsång på Skansen med Orup och Lasse mfl blir man påmind om musikens underbara värld. Betänk att dessa herrar med många andra hängt med så länge. För somliga menar säkert att deras bästa före-datum har gått ut för länge sedan. Men för många med mig finns det ingen sådan bortre gräns hos dom. Jag kan väl en sådan kväll sakna Björn Skifs. Får nog lyssna på honom via spotify istället innan jag går och lägger mig. Skifs är ju bara så bra tycker jag. Denna herre som passerat den ålder då många redan bestämt sig för att dra sig tillbaka. Men inte Skifs inte.
Håller med Petra att Orup är sin egen. Ingen annan är som han.
Med musiken är det så underbart. Med den kan man beskriva alla sina olika känslolägen. Med den kan man underlätta dom samma.
Till musiken kan man slappna av och bara vila. Med den kan man få fart i kroppen igen.
Att själv får utöva den är en fantastisk upplevelse. Att forma en sång. Framföra en text som berör. Att göra det tillsammans med många andra är en stor förmån. Hur skall jag klara denna höst utan att få sjunga i kör?
Har bara en sak att säga:
Tack för musiken! Tack mina körkompisar i can’t stop för allt sjung ihop med er!!!!!!!! Det har varit fantastiskt roligt. Lycka till i fortsättningen. Sjung och gläd folket som gärna lyssnar till er.
Stilla regn
Det faller ett stilla regn ute. Så efterlängtat. Efter alla dessa underbart sköna och varma dagar så kom det regn även hemma hos mig.
Efter en varm och intensiv jobbardag så kom jag hem typ kvart i sex. Ganska trött efter några mil i bilen som vanligt. Jag mötte det stilla regnet redan när jag klev ur bilen. Katten Norris mötte mig som vanligt. Ett litet snack och klia lite hör till proceduren. Där i det stilla regnet känns det som att krafterna kommer tillbaka.
Ett stilla sommarregn hör till ett av det vackraste jag vet. Luften blir klar. Okej, lite kyligare men det hör liksom till. Helt plötsligt känner man att livet återvänder. Att höra dessa regndroppar falla ner är ljuvlig musik.
Visst behöver marken detta vatten. Visst finns det platser som liksom Västmanland ropar efter det i torr brinnande mark. Visst finns det platser som skulle önska att det inte hade kommit så mycket på så kort tid. Då källaren är fylld med vatten. Visst, det kan uppfattas knepigt att sitta här och filosofera över att sommarregnet är varmt välkommet. Visst kan det vara så.
För mig är det nog ändå så att detta stilla regn är vad just jag så innerst inne behöver just nu. Nu kan jag börja andas normalt igen. Den tunga andningen som blir lite väl ansträngd i astman får ”andrum”. Det känns som att kroppen får nytt liv. Fönstret står vidöppet och huset får liksom också andas ut från det kvava varma som det blivit.
Hela naturen tvättas ren. Dammet från den torra vägen försvinner. Lövens gröna färg får ny lyster. Det blir något av en förnyelse i naturen.
Så just nu har jag bara ett enda stort ”Tack gode Gud ” som psalmen säger. Den sången får avsluta denna dags tankar och funderingar.
1. O store Gud, när jag den värld beskådar
som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom väver livets trådar
och alla väsen mättas vid ditt bord
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
o store Gud, o store Gud ://
2. När jag hör åskans röst och stormar brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn
då brister själen ut…
3. När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut…
4. När jag i Bibeln skådar alla under
som Herren gjort sen förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut…
5. När tryckt av synd och skuld
jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut…
6. När en gång alla tidens höljen falla
och jag får skåda det jag nu får tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro
//: då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://
För unik för att slängas
Härom dagen fick jag ett telefonsamtal på jobbet i Erikshjälpen i Örebro. En man ringde och hade hört talas om att vi hade en orgel. Han hade varit rätt intensiv på att få tag på oss. Han hade skrivit mail och sökt oss på olika sätt.
Det visade sig att han hade ett unikt intresse. Han samlade på elorglar. Han ställde massa frågor som jag inte kunde svara på. Men han var klart intresserad.
Han undrade hur länge vi höll på den. Jag blev lite undrande. Han menade ”hur länge håller ni på den innan ni slänger den?”
Då säger han dom underbara orden: ”Den är för unik för att slängas.”
Kan man komma närmare second hand-sakens innersta känsla och hjärta?
I denna värld finns så många saker som är så unika att dom får bara inte slängas. Ändå så händer det allt för ofta. En äldre generation är trött på saker man haft så länge. Dom saker som en ung generation ropar efter. För dom är dessa saker så unika att dom får bara inte slängas.
Så jag har en hälsning till dig som är över 65 år. Du har troligen massa saker som är för unika för att slängas. Har du tappat intresset för dom sakerna står det många i kö och bara väntar på att få tag i dom. Det finns säkert någon second hand i din närhet som med glädje tar emot dina saker.
Det fina med detta är att vi för minnen vidare. Historien dör inte ut utan berättelsen lever vidare. Det liv man levde för många många år sedan finns på detta sättet kvar. Vi glömmer inte bort hur det var före mobilens tid. Före datoråldern osv.
Den berättelsen skulle inte kunna leva kvar om vi skickar våra unika saker till återvinningsstationen för att brännas upp till fjärrvärme.
Kanske delar du inte denna mans stora intresse att samla på orglar. Men det finns ju så mycket annat. Tex gamla spel som en av våra kunder samlar på. Han har bilder på alla sina spel i mobilen så att han har full koll på sin samling. Eller paret som köper, säljer och samlar på LP-skivor. Kanske är det också något unikt över det hela. Inte bara saker kan vara unika. Människan är också unik. För unik för att slängas. Så var rädd om varandra. I din närhet har du en person som är värd att vara rädd om. Den är för unik för att slarvas bort.
Mormors drömmar
När jag var liten minns jag speciellt min mormors drömmar. Kakorna alltså. Dom smälte i munnen. Det fanns ingen annan som kunde göra drömmar som hon.
Jag vet inte om jag hade några restriktioner från mamma eller om det var fritt fram. Om det kom an på mormor var det nog fritt fram.
Alltså, dessa drömmar, dom var något alldeles speciellt. Jag tror inte man kan beskriva dom på ett rättvist sätt.
Mormor fick dom så där höga och fluffiga. Det var mycket luft i dom. Man kunde inte äta dom i två tuggor. Man var liksom tvungen att ta hela kakan i munnen på en gång. Inte konstigt att det gick åt både en och två och kanske tre om jag minns rätt.
Med tiden som mormor blev gammal så blev dessa drömmar inte riktigt lika bra längre. Dom blev inte lika fluffiga. Dom smälte inte lika dant i munnen. Men jag tror nog att smaken var den samme. Men nu kunde man ta dom i två tuggor. Dagen kom då mormor inte kunde göra dom alls längre. Hennes ork räckte inte till att göra drömmar. Åh vad jag saknade dom när man kom och hälsade på min mormor.
Drömmar kan gå fel men ändå smakar drömmar så gott. Det är som att uppleva något som ännu inte har hänt. Dom liksom smälter i munnen och man tar gärna en dröm till. Trots att drömmarna inte blev lika bra fortsatte mormor länge att göra drömmar. Sluta aldrig att drömma. Det ligger något magiskt och mäktigt över drömmar. Dom verkar locka oss till saker som vi kanske aldrig skulle göra annars.
Kanske är det just medan vi drömmer som vi skapar vår framtid. Kanske är det i drömmen som vi får visionen för nästa steg i livet. Jag tror att det är just då, då vi är avslappnade med garden nere, som vi är mottagliga för nya intryck. Då börjar vi inte att argumentera emot eller lägga oss i skeendet. Drömmen för oss dit den vill och vi har bara att följa med.
Det är drömbilden som fört många byggnadsverk framåt till en vacker byggnad. Det är drömbilden av en värld som lett oss till att skapa den världen.
Vad drömmer du? Vad har du för drömbild? Kanske är det dags att lätta ankare till den nya värld? Kanske är det din morgondag du såg i natt.
Sluta aldrig att drömma. Det gör dig kreativ. Den skapar tro för morgondagen.
Pedher´s blogg 