Under en tid har mina tankar kretsat mycket omkring bönen. Inte så konstigt eftersom vi haft bönevecka i får kyrka. Skrev nylogen också om att viska en bön. Skulle vilja lyfta en sak till jag tror vi behöver i den tid vi lever i.
Vi behöver fyller jordens atmosfär med våra böner
Liksom en dimma kan lyfta från marken tänker jag att våra böner behöver lyfta från marken och fylla luften och atmosfären. En bild jag lever med är att böner stiger från alla människor som ber. Vi behöver fylla vår jord med ett bönesorl.
Man kan ju inte säga att det är säsong att så direkt. Det dröjer ett tag innan vi skall förodla det vi vill odla i sommar.
Men några tankar om sådden en dag som denna när kylan släppt taget om vårt land för några dagar.
”Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt.” Andra Kor 9:6 SFB15
Det verkar som den som sår har ett avgörande i hur stor skörden kan bli. Den som sår sparsamt får skörda sparsamt. Den som sår rikligt får skörda rikligt. Logiskt kan tyckas och visst är det så.
Den vers har ett andligt budskap till oss. Budskapet har ett syfte. Det vill väcka oss i det andliga arbetet.
Hur mycket sår vi?
En rätt rannsakande fråga. Som väcker respekt. Men också ansvar. För om denna vers har ett sant budskap så väcker det vår uppmärksamhet förhoppningsvis.
Först och främst bör vi vända frågan till oss själva. För den är en fråga som man inte bör skjuta över till ”alla andra” och till ”någon annan”. Utan bör ställas till oss själva. Hur mycket sår du? Kommer du att få skörda mycket?
Vänder man sen frågan till den församling du tillhör blir frågan lite bredare. För när man börjar se lite närmare på det så tror jag att vi kommer upptäcka att det sås rätt mycket. Väldigt mycket. Så min följdfråga blir – är vi beredda på skörden?
Vi läser….
”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” Första Kor 3:6 SFB15
Så hur det än är så är vi oerhört beroende av att Gud ger tillväxten. Vi sår. Vi vattnar. Men det är till sist Gud som ger växten.
Men tänk på detta ….
Det finns något som ligger på oss. Vill vi skörda rikt behöver vi så rikligen.
Hur påverkar vi det? Kan vara på flera sätt. Oss själva. Med vår ekonomi. Med att uppmuntra varandra till att hjälpas åt. Be till vår Herre om hjälp. Så varför inte lägga axeln till för att tillsammans både så rikt och skörda rikt.
En sista vers….
”Säger ni inte: fyra månader till, sedan kommer skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Johannesevangeliet 4:35 SFB15
En gammal sångstrof har sjungits inom mig några dagar.
1. Viska en bön när det ljusnar, viska en bön vid middagstid, viska en bön när det skymmer, det skänker ditt hjärta frid.
2. Gud hör din bön när det ljusnar, Gud hör din bön vid middagstid, Gud hör din bön när det skymmer och skänker ditt hjärta frid.
Det händer något inom oss när vi har det där lågmälda samtalet med Gud. En av alla saker som gör mig tacksam i min tro på Gud. Det som gör att jag verkligen tror att han finns. Det är så tydligt med hans respons på en sådan bön.
Denna vecka har vi något som vi kallar bönevecka i vår församling. Extra många tillfällen att be tillsammans. Men också en uppmuntran att ta lite extra tid i bön. En bön vi kan göra när som helst och jag höll på säga också hur som helst. Men det ligger något i det. Bön kan ingen hindra.
För några år sedan blogga jag under rubriken ”Viska i mitt öra”. Jag inledde med dessa ord ”Igår kväll när jag bad hörde jag mig själva forma bönen ”viska i mitt öra det jag behöver veta. Viska det jag behöver besluta. Viska ditt råd till mig”.
Det är ett omvänt viskande. Men blev tacksam när jag blev påmind om dessa tankar. Läs gärna….
Det lågmälda samtalet med Gud är så berikande. För det blir just ett samtal när man andas mellan sina egna ord. Det är då man kan uppfatta hans visning tillbaka.
Det ger trygg frid inom sig. Så go känsla. Så viska din bön när helst det går under dagen. Det kommer välsigna dig. Det kommer välsigna din omgivning. Så ge inte upp dina bönesuckar.
Tjugondag knut – Det är då vi plockar bort julen. Igår plockade jag undan ljusen. Lite sen, jag erkänner. Men nu tog jag bort ljusen. Tänk, det är lite sorgligt på ett sätt. Då är verkligen julen över på riktigt.
Ingen tänder ett ljus och sätter det i skymundan eller under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att de som kommer in får se ljuset. Luk 11:33
Bibeln talar om att vi inte ska gömma undan ljuset. Utan vi skall sätta det på hållaren så att alla ser det. Kanske är det så att ibland är livet så att vi inte är dom bästa hållare för ljuset. Frimodigheten har fått sig en törn. Så blir det som att vi gömmer det under skäppan.
Men tänk att ljuset är Jesus själv. Vi får vara förmedlare av det. Och då bistår Jesus själv i lysandet. Jag minns en gång att jag bad Gud om att jag skulle få vara som alla andra. Gud svarade helt klart på den bönen. Jag fick inga möjligheter att få berätta om Jesus. När jag upptäckte det ändrades min bön till ”Låt det synas på mig att du finns Jesus”.- Och det ändrade allt. Helt plötsligt fick jag berätta om min tro. Ljuset var inte längre under skäppan. Det hamnade på hållaren.
Kärnbibeln skriver som en kommentar: Jesus är världens ljus, det lyser öppet inför alla. Det är inte undangömt i någon hemlig vrå.
Jag tänker att vi behöver inte skämmas för evangeliet. Det är en Guds kraft för den som tror. Det behöver fler upptäcka. Så sätt ljuset på ditt livs hållare. Då kommer man upptäcka det och se det.
Vår tid behöver mer av ljus på hållare. Det är inte tid att sätta det under skäppan. Vå tid behöver få se det äkta ljuset. Uppleva dess värme. Dras till dess kraft. Upptäcka befrielsen i ljuset. Mörkrets krafter behöver avslöjas av ljuset. Så vår tid behöver verkligen ljuset högt uppsatt på hållaren.
När jag har varit i fjällen och vandrat har jag följt vandringsleder. Det är ett säkert sätt att inte gå vilse. Här ser vi en vandringsled i vår tro – ”den heliga vägen”. Jesaja 35:8-9 säger:
8 En banad väg ska gå där, en vandringsled, och den ska kallas ”den heliga vägen”. Ingen oren ska färdas på den, men den är till för dem. De som vandrar den vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. 9 Där ska inga lejon finnas, inga rovdjur ska komma dit. De ska inte finnas där, men de återlösta ska färdas på den.
Vi kan likna vårt liv vid en vandring. Och liksom det kan vara olika upplevelser av att vandra i fjällen är livets vandring kan man se likheterna.
Jag ser en fin bild i detta. Det finns en banad väg för dig. Det finns en väg som kallas ‘den heliga vägen’. En väg som inte är som alla andra vägar. Den är helig på något sätt. Älskar uttrycket – ‘den ät till för dem’. Den är alltså till för dig och mig.
Den som går på den skall inte gå vilse. Alltså jag har gått vilse i fjällen. Helt plötsligt insåg jag att det jag trodde var rätt dalgång att gå i var helt fel. Den känslan var inte så go. Men det öste sig för kartan hjälpte mig att hitta rätt igen. Jag tänker att vi vill inte gå vilse på livets väg. Det fins en väg som är den väg som gör att vi inte går vilse. Hitta inte på någon annan väg. Det kan vara lätt att tro att vi kan hitta en bättre väg. Men slå bort den tanken. Den är så fel så fel.
Jesus säger att han är den väg som leder till himlen. Ingen annan väg kan göra anspråk på det. Den sanningen måste vi proklamera mer. Annars kommer många att gå vilse.
Kommer vi inte på rätt väg kommer den att vara fri från ”rovdjur”. Denna väg är vår väg.
Så jag tänker …. Om du vill nå ett bra mål i livet, himlen, måste du ta in på rätt vandringsled. Tar du fel kan du inte nå målet.
Bo Setterlind har skrivit en text som finns i Psalmboken. Tänkte att den är ju en berättelse om denna vandringsled. Vill du lyssna till den? Då kan du göra det här.
Psalm 303
Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.
Den finns en väg till Herrens bön, som Jesus själv den strålar skön. Vad ingen sett, vad ingen hört, det har Han in i tiden fört.
Och vill du själv den vägen gå, så är hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro – det går en bro från tro till ro.
Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den börjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud.
Det sista bibelordet vi fick på den konferens jag varit på var detta:
”Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.” Habackuk 3:2 B2000
Jag vill be denna bibelvers en tid framöver. Likt den längtan versen uttrycker känner jag i djupet. Jag vill så oerhört gärna se Guds gärningar mycket mera tydligt i vår tid.
När man läser genom bibeln allt det Gud gör för oss människor känner jag bara – gör det igen.
Börja läs vad Jesus gjorde när han var här på jorden. Det betydde så mycket för folket. Betänk alla de som blev helade. Men han talade också på ett att som man förundrades inför.
Egentligen är jag inte ute efter att Gud ska kopiera in något från förr in i vårt nu. Utan precis det som versen uttrycker :
Förnya dem i denna tid
Alltså förnya de gärningar du Gud gjorde då på det sätt vi behöver dem idag. Jag tror att det är möjligt. Jag längtar efter det.
För vi behöver samma Guds ingripande i vår tid som då. Att Gud kommer och berör oss i vår tid. Alla människor. Den som går i kyrkan. Den som inte går i kyrkan. För vi behöver verkligen Gud i den tid vi lever i just nu.
Ge dig tillkänna
Jag längtar efter att Gud ska helt enkelt visa sig på något sätt. Det kommer inte att ske på samma sätt som det gjorde då. Alltså att Jesus föddes till denna jord genom en jungfru. Nej, utan mer i kraft, under och gärningar. Att han visar sig inom oss. Att hans närvaro som oftast upplevs i atmosfären sker oftare och oftare. Min bön är verkligen ”Herre, ge dig tillkänna”.
Detta kan få bli vår bön. För vår tid behöver det så desperat. Behovet är verkligen stort för det.
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. (Hebreerbrevet 10:24-25 SFB15)
Idag lever vi i en egocentrisk tidsålder. Egot är rätt viktigt i vår tid. Jaget först. Vi ska först se till vårt eget bästa. Allt annat för komma i andra hand. Bra eller dåligt? Beror nog på vem du frågar. Men det finns en annan hållning Gud efterfrågar. Det är som han vänder upp och när på allt. Eller byter fokus helt.
Låt oss ge akt på varandra
Där fokus får flyttas från oss själva till en annan person. Vår nästa. Vår medvandrare. Att någon annan än sig själv kommer i första rummet. Inte alltid så lättsmält.
Det handlar inte bara om att låta någon annan komma före oss. Vi skall till och med sporra till kärlek och goda gärningar. Alltså aktivt peppa och uppmuntra till att göra god saker. Inte själv lägga vantarna på det utan låta andra komma fram, bli synliga och får äran.
Det händer något med ett sammanhang när man tänker mer på andra än sig själv. Atmosfären fylls av generositet. Inte maktkamp. Och det blir gott att vara där.
Vi mår bra av att titta bortom oss själva. Vi mår bra av att lyfta andra mer än oss själva. När vi talar mycket om hur bra just vi själva är skapar det en distans som är svår att överbrygga.
Vem i din närhet är just nu behov av att bli sedd och uppmuntrad? Vem ska du se mer den närmaste tiden? Vem skall få känna sig älskad?
Låt oss ge akt på varandra
Jag tror att det kommer att förändra mycket till det bättre.
I vår gudstjänst igår så hade vi en speciell stund där vi bad för skolan, lärare och elever. Det gör vi ofta inför skolstarten varje termin. Så glad för det. Jag tänkte vidare….
Skolan behöver bli ett fredat område
I vår stad har vi haft skottlossning utanför några skolor. Med verkligen tråkig utgång. Man tränar inrymning för att skydda elever om det skulle hända igen.
Jag lyssnar på ett reportage där en lärare berättar hur hon blivit hotad. Även hennes familj drabbades.
Det finns skolor som har mindre med problem. Andra mer. Hur det än är med det är skolan ett av vår viktigaste institution och verksamhets plats i Sverige. Där skapas förutsättningar för framtiden. Där förbereds våra barn och ungdomar för ett liv, för ett arbetsliv och för att kunna genomföra det på ett så bra sätt som möjligt. Så skolan är fantastiskt viktig.
Jag beundrar varje person som vill bli och är lärare. Det måste vara ett av de mest utsatta yrken idag. Så min bön är idag
Gud, gör skolan till en fredad plats!
Jag tror att vi tillsammans behöver lyfta skolan i våra förböner så ofta som möjligt. Vi behöver be om att skolan för bli en fredad plats. En plats där Guds Frid får råda.
Så varför inte ta för vana att be för skolan. Be för lärarna att Gud ska beskydda dom. Att dom får vishet att möta varje enskild elever.
Be för eleverna. Att Gud ska beskydda dom. Att deras skola ska få Guds beskydd.
Skolan är utsatt idag. Visst fanns det problem även när jag gick i skolan. Typ 40 år sedan. Jag vet att våra lärare hade det kämpigt. Minns att någon gång var polisen på skolan. Och det var verkligen inte vanligt. Idag är det ändå helt annat. Så låt oss att fortsätta att be för skolan att den får bli ett fredat område. Min bön blir att Gud skulle sätta ut änglar omkring skolan att skydda den.
När fienden höjer rösten … Det beskrivs rätt ofta i bibeln hur modet sänks och färgen vika av från ansikte när fienden höjer rösten. Man fylls av oro och ångest. Inte alls konstigt. ”Vapenskrammel” kan göra vem som helst rädd och fylld av ångest. Den bilden kan vara likadan över oss när vår fiende höjer rösten. Kom bara ihåg att det finns en röst som är mycket högre strakare vars ord är skapande – Gud själv. Det är honom du och jag får förlita oss på.
Han är större … Den Gud som bor i oss är större än den som bor i världen.
Rädslan att förlora kan vara det som gör att man inte vinner
Rädslan att göra fel kan bli avgörande att inte våga
Rädslan att göra bort sig kan få vilket mod som helst att flyga iväg.
Rädslan att fatta fel beslut gör lätt att man överlämnar det till någon annan. Om den inte heller vågar blir det pannkaka av det mesta.
Du kanske inte såg småkronornas kvartsfinal igår kväll. Men det var en tydlig lektion i hur det kan gå. Rädslan kan verkligen sätta allt i gungning.
Det finns en andlig rädsla också.
Rädsla att inte våga be för någon för tänk om inte det sker det man förväntar sig.
Rädsla att prata med någon om sin tro för tänk om den reagerar på ett jobbigt sätt.
Rädsla på att gå på Guds tilltal för tänk om man hört fel…
Rädsla över att göra på fel sätt så att Gud skulle bli besviken
Rädsla för att bli högfärdig i tron.
Det finns så många rädslor som kan dra tillbaka en kristen eller en hel församling.
Allt beror på att man sätter fel fokus. Man sätter den alldeles för tungt på sig själv. Att det är ”jag själv” som måste lyckas.
Jesus säger något väldigt bra och tydligt:
”Kom och följ mig, så ska jag göra ertill människofiskare.”” Mark 1:17 SFB15
Det räcker med dessa ord från Jesus. Det kan inte sägas tydligare
så ska jag göra er till
Allt det han vill göra dig till, använda dig till, göra dig till språkrör för, det kommer han att göra dig till. Det är inte tänkt att du ska skapa det själv. Att du ska leva i det, förkovra dig i det, utveckla dig i det, ligger i ditt ansvar också. Men du kan aldrig göra dig själv till det. Det är Gud som skapar dig till det.
Så slappna av
Det är han, genom sin kraft, som han låter mäktigt verka genom dig och i dig:
”Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.” Efesierbrevet 1:17-19 SFB15
Så slappna av
Du har inget att bevisa. Låt Gud verka genom dig. Stå till hans förfogande. Då klarar du pressen. För den ligger hos Gud. Du är bara redskapet och förmedlare. Då behöver du inte lyssna på alla rädslor och leva mellan hopp och förtvivlan. Så stor är Gud.
Pedher´s blogg 