”Gråtande ska de komma, men jag ska leda dem där de går bedjande fram. Jag ska föra dem till vattenbäckar på en jämn väg där de inte stapplar. För jag är en Far för Israel, och Efraim är min förstfödde son.” Jeremia 31:9 SFB15
Denna vecka har vi något vi kallar för bönevecka i vår kyrka. Det innebär att vi uppmuntrar till extra mycket bön. Det finns typ 20 samlingar att välja mellan eller gå på alla. Nu tror ju inte jag att man bara kan be i kyrkan. Utan det kan man göra överallt när som helst.
Mina ögon föll på en vers där rubriken blev upphovet till dessa tankar. Vi kan vara i ett bönesamtal medan vi går fram genom dagen. Kanske på väg till jobbet. Kanske på promenaden. Vi kan hela tiden ha dialogen öppen ”uppåt”. Alltså till Gud själv.
Det är det jag tycker är så fascinerande med tron på Gud. Den är inte given för en enskild plats och stund. Den är ett liv.
Vi kan ha det kanonbra. Det ger oss tillfälle att tacka Gud för. När det är tufft får vi dela det med honom. Gråtande kan vi komma till Gud. Men han har lovat att då leda oss när vi går bedjande fram. Och där vi går bedjande.
Jag tror vi har en nyckel här till livet. Om vi går bedjande fram kommer det att hjälpa oss genom livet. Inte bara för en dag. Utan för alla dagar. Det är en livsstil som välsignar våra liv. Kanske vore något för dig att pröva.
Tänk att bönen, samtalet med Gud, inte är låst till att bara sitta ner, eller göra det i en kyrka. Inte bara där kan man göra det. Hitta din plats eller platser som du kan be på.
Pedher´s blogg 