Andras fel förblindar

Om man fokuserar på att hitta fel hos andra, så ser man inte sina egna brister.

Det ligger något i detta. Hur lätt är det inte att man missar sina egna brister när man fastnat i att se andras brister.

Tänk om vi kunde handla tvärtom. Först få ordning på oss själva. Då kan det möjligen finnas en möjlighet att se på andras och ha en åsikt.

Men vad som händer då är att man blir mycket mer ödmjuk och förlåtande. För man inser att man själv inte är så mycket bättre. Att man själv kämpat med brister. Så får man ett annat perspektiv. Man vet hur svårt det är.

Andras brister förblindar oss. Vi liksom missar våra egna tillkortakommande.

I bibeln finns en berättelse om människor som ville att Jesus skulle döma en kvinna. Till dessa människor säger han ”Den som är utan synd kan kasta första stenen”. Ingen gjorde det. För man insåg att man var inte felfri.

Nästa gång du tänker döma någon och vill peka på dens fel och brist, titta då på dig själv först. Om du finner dig felfri så kan du möjligen fortsätta det du tänkte göra. Men handen på hjärtat, du är med största sannolikhet inte felfri. Inte jag heller.

När vi fokuserar på andras brister blir det en bismak i luften. Den atmosfären kan bli dyrbar. Risken är att till slut vill ingen vara med den som bara ser andras brister.

Kommer du ihåg denna tanke: ”Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du tar bort flisan i din broders öga”.

Jag tror på mer barmhärtighet och förlåtelse. Kanske gör du det också. Så en bra väg är att tänka gott om varandra. Tro på varandra. Det ger en god väldoft.

Jag hittade denna bild på Herregud&Co

https://www.facebook.com/herregudco/

Varför räcker ”man” aldrig till?

Varför räcker ”man” aldrig till?

Nu tänker jag inte på jobbet. Visst är det så att jag aldrig riktigt räcker till. Det finns alltid något kvar att göra. Man blir aldrig färdig.

Nej, jag tänker på bistånd och att hjälpa andra.

Jag har förmånen att också arbeta med frågor som har med mission att göra. Olika sociala projekten. Jag tänker att det finns rätt mycket pengar som man satsar i olika projekt på olika sätt. Tycker att det kan räcka till rätt mycket bra saker. Så inser man att när man väl har insett behoven så inser man till slut… hur stor peng man än uppfattade att man hade ….. så inser man det räcker inte till.

Behoven är så stora. Och trots att så många ställer upp helt ideellt, betalar sina flygresor, tar av semester och komptid, så räcker inte pengarna som finns till förfogande till allt man vill.

Det är så frustrerande. Så frustrerande.

img_1092Tänk om man kände en miljardär. Tänk om man kände en företagare vars affärer fick galet bra. Tänk om man hade dom där byxorna som pojken hade i barnprogrammet jag såg på när jag var liten. Han kunde plocka pengar ur sina fickor. Den lär visst ha gjorts i en ny tappning ser jag när jag googlar lite

Jag kan bara känna och undra: Varför räcker man aldrig till? Varför räcker aldrig pengarna som finns till förfogande till?

Kanske svaret är närmare än man tror. När man engagerar sig i behov börjar man se andra behov. Som i sin tur leder till kunskap om fler behov. Svaret blir då att sluta engagera sig. Men vilken värld leder det till? En kall och kärlekslös värld.

Jag tror att man behöver se det man har. Vara tacksam för det. Sen vara glad över att man med det kan göra nytta. Kanske man rent av kan rädda någon. Sen behöver man vara tacksam över att man räckt till till just det. Inte i första hand se till allt man inte kunnat göra. Utan verkligen se allt man åstadkommit. Då kan man känna att man faktiskt räckt till till ganska mycket.

Vatten är en bristvara, eller?

Under en ganska lång tid har vi mött budskapet om att vi har brist på grundvatten. Många med egen brunn uppmanas att ha extra tankar med dricksvatten. Man får inte bevattna hur som helst.

När man sitter vid Vätterns strand är det lite svårt att förstå att det är brist på vatten. Dess yta är 1 900 km² . Volymen lär vara 77,6 km³. Medeldjupet är 40 meter. Dess djupaste "hål" är 120 meter. Det finns alltså ganska gott om vatten. Och nu pratar vi bara om Vättern. Värnen, Östersjön, alla hav och alla andra sjöar som finns. Det ena landet har översvämningar medan det är torka på andra platser.

Man kan undra om det är bristvara. Men så säger dom i all fall.

Jag "föreläste" en gång om återvinning. Om allt vatten som går åt till att göra en tröja. Efter den stunden kom det fram en som jobbar på SMHI. Han menade med all rätt att vattnets mängd på jorden är konstant. Alltså varken mer eller mindre. Bara att det är i olika former.

I det ljuset kan man verkligen undra om vi har vattenbrist. Visst , det kanske blir en lek med ord men i alla fall. Det är alltså ingen brist på jorden av vatten.

Vårt problem är väl snarare att vattnet är på "fel" ställen ibland. Det är ju ganska orättvist.

Vatten är så viktigt för oss. Ändå så smutsar vi ner våra sjöar och hav. När man går vid Vätterns kant har vi massa ställen där vi kan slänga vårt skräp. På skyltarna påminns vi att vi både dricker och borstar våra tänder med Vätterns vatten. Ändå smutsar vi ner den. Hur galet är inte det?

Undrar när vi människor skall på djupet inse och förstå att vi har bara en jord med dess vatten som är förutsättning tillsammans med solen för att vi skall kunna leva på den.

Brist eller inte så är det ett måste att vi är rädda om det vatten vi har. Punkt slut. Lika viktigt för mig som enskild som bor intill Vättern och får mitt dricksvatten från sjön som för kommunen. Kommunen som av någon anledning kan tänka sig att avloppsvatten kan få svämma över in i en dricksvattenkälla. Undrar när kommunpolitikerna ska fatta det.

När vi bara ser det vi saknar…..

Robert Eriksson påminner oss om något väldigt viktigt Indien debattartikel i Dagen igår. 

Han visade på att vi har så lätt atr fokusera på brister vi har. På det vi inte har men önskar att ha. 

Så missar vi det vi har för att fokuset blir fel. 

Tror att han ville visa på att det finns en risk när vi försöker styra framtiden utifrån bristen och det vi saknar. 

Å ena sidan är det ju en förändring vi söker när vi ser en brist. På ett sätt är det ju inget fel med det. 

Å andra sidan kan ju ett sådant synsätt ochhandlingsmönster missa målet när vi faktiskt missar det vi redan har. Det faller i någon form av skugga liksom. 

Fokuserandet på bristen gör oss missbelåtna och kanske för lätt uppgivna. Får vi ändrat fokus som ser det vi har finns det större förutsättning att känna sig nöjd och tillfredsställd. 

Ha-begäret kan ju spela oss ett stort spratt. 

Jag tror att ett bra utgångsläge för oss som individer, som kyrka, som förening, som vilket sammanhang som helst, är att se det vi har och utgå från det. Göra något bra med det vi har. 

Ett påstående som jag är lite allergisk emot är när man säger ”Vi måste se hur dom gör” (med undertonen att vi skall göra likadant) . Då ryggar jag tillbaka. Vad är det som säger att just det funkar hos oss? Har vi rätt förutsättningar för att det ska lyckas lika bra? 

Jag tror en bättre väg är att först se vad vi har för resurser och utifrån dom ta impulser från någon annan. Så får det möjligen påverka som en bonus mer än att man bygger helt och hållet på det. 

Jag tror att det finns en inneboende kraft att se det vi har. Att se resurserna i det sammanhang som man är i. I en kyrka är det på tok för lätt att man säger att vi saknar människor till att göra saker eller delta på något sätt. Men om ledarna inte medvetet och målmedvetet söker bland folket kommer man missa dom man just är i behov av. Lever ledarna för långt från folket så missar dom just folket. (Ingen konstig slutsats) Resulatet blir att man ser bristen eller det man saknar pga det och missar möjligheterna. För sanningen är väl den att dom flesta är nog lite för blyga för att annonsera sig själv. Jag tror att det är likadant i idrottsföreningen eller något annat sammanhang. 
Kanske är det så illa att vi söker efter hjälpen på andra sidan ån för vi tror att det är bättre där. Så missar vi den som står på samma sida ån och bara väntar på att få komma med. 

Glöm inte bort att du har så mycket i sig själv. Att det som du har materiellt faktiskt räcker ganska långt.