När Facebook blir den vi pratar med

Sitter och kollar flödet i Facebook. Ser något som jag inte lagt märke till förut. Säkert funnits där. Någon skriver det vederbörande vill ha sagt rakt ut men ingen noterar det med en kommentar. Det kändes som att den som pratar pratar mer med Facebook. Ingen person. Men när den behövde säga något fanns ingen annan än bara Facebook. Så det blir maskinen Facebook som blir mottagen. Som att prata rakt ut i luften bara.

Jag blev lite bedrövad när jag såg det. Kanske är det något av ett bevis på fattigdom av levande relationer. Man behöver berätta för någon att man nu sätter på potatisen. Eller ska ta en dusch. Eller att nu ska man städa eller inte orka städa. Att grannen låter eller att någon knackade på dörren.

Man säger att vi svenskar är dom mest ensamma. Mycket tyder på det när man ser detta.

Men betänk….. här bor man troligen med grannar runt omkring sig men den man pratar med är Facebook.

Vi skulle behöva lärt oss mer av pandemin. Leva kvar i kontakt och omsorg om varandra. Jag vill tro att det gör det för många. Men den som saknar det , där blir det svårt .

Vi behöver fler fysiska samlingsplatser i vårt samhälle. Min dröm är en öppen kyrka hela dagen. Där man kan komma och mötas. Där det alltid finns några som möter upp när man kommer. Där man kan knyta kontakter. Få nya nätverk. En naturlig mötesplats.


Idag ber vi för riksdagsman Ali Esbati (V)

Facebooks minneskavalkad

Igår presenterade Facebook maj månad för mig. Den visade mina bilder.

Alltså, vilken överraskning, nej nu ruckade jag nog på sanningen, det var bara solnedgångsbilder.

img_2093Jag tar visst väldigt mycket bilder på solnedgången. Och det är väl inte så konstigt. Bor nära Vättern. Vädret har varit fantastiskt.

img_2094Jag älskar solned-gången. Det är ju så vackert och rogivande. Så även igår kväll. Fåglarna sjöng. Tyvärr fick dom konkursen av musiken från Piren. (Man kan undra hur dom som sitter så nära klara det ljudet)

Men så är det. Ska Facebook och Instagram tar fram det motiv som ljust nu är mest vanligt hos mig så är det solnedgångar. Så är det. Så kommer det nog bara någon vecka till typ 🙈

Strulet med Facebook och personuppgifter ….

Kanske har du läst om att Facebook delade med sig av personuppgifter i en rätt betydande mängd. Inget kul alls. Man kan fundera på hur man tänkte när det blev möjligt.

Nyligen fick jag en ruta med text i mon Facebook som såg ut så här:

Det var lite intressant. Företaget som läkt massa personuppgifter säger sig förstå vikten av att skydda personuppgifter. Kanske lite sent att komma på det nu. Okej, bättre sent än aldrig. Klart dom har lärt sig en läxa. Så visst, nu har dom insett vikten av det. Det ställer ju till det ganska mycket, milt sagt, för ett företag som slarvar med personuppgifter.

Att vi får en ny datalag är bra. Personuppgifter är viktig information. Allt för ofta är det personnummer som skall lämnas ut.

Nu dimper det ner mail efter mail om att man ska godkänna att bli ”lagrad”. Apoteket fick jag godkänna det på deras skärm i kassan.

Det finns en fördel med detta. Nu måste alla gå igenom sina listor. Man får inte ha massa ”bra-att-ha-listor ”ut-ifall-att-lista”. Så det är bra. Men man kan fundera hur det ska kontrolleras. Lika svårt som mobilförbud under bilkörning. Nästan svårare till och med. (Idag mötte jag busschauffören som tyckte det var lämpligt att pyssla med mobilen medan han körde resenärer runt i Jönköping.)

Datalistor är bra men det är lätt att dom blir gamla och bortglömda.

Hur skall man hantera Facebook efter skandalen?

Hur skall man hantera Facebook efter skandalen? Har man själv blivit drabbad? När blir man drabbad? Ska man fortsätta att annonsera där?

Man kan undra om företagsledningen sover något nu. Dom har rätt hett om öronen. Hur många har lämnat? Hur många är på väg? Aktiern rasar.

I grunden handlar det om förtroende. Tar lång tid att jobba upp men går fort att rasera.

Nu får Facebook visa varför man ska vara kvar. Annars lär inkomsterna rasa och Facebook dör på sikt.

Kan bara efterlysa mer respekt för den som gör det möjligt att existera – alla användarna. Här har Facebook något att fundera över och rätta till.

Om du …… kopiera detta och dela vidare …

Väldigt ofta läser man på Facebook att man ska dela vidare om man världens bästa något. Det kan vara världens bästa mamma (vilket jag har och ingen annan) världens bästa  bror eller syster , saknar någon som är i himlen osv osv. Det kan ha med sjukdomar att göra eller ett politiskt läge. Själva poängen är att man ska dela vidare om man samtycker. 

Det är väl okej om man vill dela vidare typ. Men samtidigt säger det något om vad man ev tänker om den som inte delar. Samtycker den inte? Tycker den tvärt om? Uppfattas man på mindre fördelaktigt sätt om man inte delar vidare? Hur är det för den en som inte har världens bästa mamma? Man kanske inte ens har någon mamma. 

Jag ränker att sådana inlägg och ”krav” sätter människor i en onödig press. Den som är osäker får en osund press. Känslan av att känna sig tvingad att dela vidare är inte alltid av godo. 

Vad är det vi egentligen eftersträvar efter alla dessa ”kopier vidare”? Jag tänker att det är en brist  av egna initiativ att tex på eget initiativ att uppmuntra någon. 

Man behöver inte alls kopiera vidare. Kom gärna på något eget att uppmuntra någon med. För jag tror vi behöver mycket mer av uppmuntrande ord till varandra. Låt det få springa fram från ditt inre. Det kanske kommer förändra någons dag. 

Och du, du behöver inte alls kopiera detta och dela vidare. 

Superhjältar

Just nu byter vi profilbilder på Facebook

Kan utrycka sig så här: Mitt förslag är Spiderman,om du inte hittar på en eget super-hero

Nu är det din tur! Ditt uppdrag är att under 24 timmar byta din profilbild till den tecknade figur jag väljer åt dig. Sen skriver du följande i ditt statusfält: ”För att motverka alla negativa och tråkiga bilder, filmer och inlägg som syns i mitt flöde och framför allt för att det är kul, så kommer jag att hjälpa till att fylla Facebook med tecknade superhjältar. ”Gilla” detta inlägg så kommer jag att välja ut en superhjälte åt dig.

Lycka till!



Om man tänker efter kan ju alla ha sina egna bilder kvar. Alla är vi superhjältar på något vis. 

Men speciellt är alla mammor superhjältar. Mina barns mamma. Din och min mamma. Alltså, betänk detta. Att gå och bära på ett barn och sen föda fram det. Vilken kämpainsats. Sen amma och fostra detta underverk. Hur mycket vi pappor än är delaktiga i detta kan vi aldrig mäta oss med dessa superhjältar till mammor. 

Ni är fantastiska. Helt enkelt superhjältar. Sträck på er. 

Efter er finns det fler som är superhjältar och skulle behöva en uppmuntran. Kanske har du någon i din närhet som skulle behöva den uppmuntran. Kanske redan i morgon. 

Vad vore vår värld utan dessa superhjältar? Alla volontärer som på olika sätt hjälper någon annan. 

Vi har mors dag. Vi borde även ha en superhjältesdag. 

Kanske tillskriver vi superhjältarna allt för stora dåd. Dom ska vara extraordinära. Tala om sig vitt och brett. Mycket synliga. Media ska helst skriva om dom och deras dåd. 

Fast egentligen så behöver det inte alls vara så. Den största hjälten kanske aldrig blir omskriven. För den skillnad denne person har gjort kanske bara blev uppmärksammad av en enda person. Bara den som blev hjälpt av denne hjälte. 

I min ungdom, nyss tagit körkort och köpt bil, kvaddar jag med bilen i skogen. Jag voltade tre varv. Jag minns ingenting från den olyckan. Har aldrig fått tillbaka något minne från olyckan. Vad man berättade för mig var att ett äldre par hade hittat mig i skogen intill bilen. Jag var vaken men hade fått en hjärnskakning. Dom hade tillkallat ambulans. Ett år senare kommer jag in på en sal till en av patienterna jag skötte om. Där satt en kvinna och besökte sin gamla mor. Hon frågade hur det stod till och hur jag mådde efter olyckan. Så berättade hon för mig att hon hittat mig där. Ett år efter olyckan kunde jag tacka min hjälte som tog hand om mig. 

Tänk vad hjältar det finns. Kolla omkring dig. Uppmuntra dom. Det är dom värda. 

Nätets frispråkighet på gränsen till ….

Idag har vi många sociala medier. Facebook Twitter och andra kanaler till en gemenskap över gränser. För mig har tex FB blivit en kontaktlänk till att återigen knyta kontakt med vänner från förr. Det är väl då detta media är som bäst.

Vad jag mer och mer lägger märke till är att man, utan eftertanke, kan utrycka sig hur som helst på en annans bekostnad. Det finns liksom ingen återhållsamhet. Man vräker ur sig ord och tillmäten som man högst troligt aldrig skulle säga öga mot öga. Har man ”fel” åsikt och vågar säga den verkar det vara fritt fram. Påhopp och fula ord kan hagla.

Troligen är det för att det är ett snabbt media som gör att vi skriver först och tänker sen. Sen eldar man upp varandra till fler och fler fräckheter.

Självklart är det så att sticker man ut hakan och har en åsikt får man vara beredd på att få mothugg. Absolut. Man till vilken gräns? Och med vilken rätt har du och jag rätten att förlöjliga en annans åsikt och tanke. Med vilken rätt kan vi hoppa på med hån?

Förra veckan stack jag ut hakan och hade en åsikt i ett sammanhang där det tydligen inte var okej att utrycka en annan åsikt och hållning. Om jag sakligt hade fått mothugg med ett respektfullt samtal hade det varit okej. Men att bli kallad för både det ena å det andra och bli hånad är inte okej. Det är respektlöst. Det gör mig bekymrad.

Jag tänker inte sluta att ha en åsikt där det är obekvämt. Men det är märkligt när vuxna människor inte kan ha en samtalsnivå som anstår vuxna människor.

Det skrivna ordet uppfattas utan nyanser. Det skrivna ordet är rakt och allt för ofta okänsligt. Har man inte respekt för det borde man tänka en gång till innan man skriver något.

Nästa gång gör man någon illa, så illa att denna någon aldrig reser sig mer. Var rädd om din kanal på FB. Låt den inte missbrukas till att såra andra.

Jag klarar mig bra. Blir bara förundrad att nätets frispråkighet är allt för ofta på gränsen till både förtal och annat och somliga tycker det är okej. Jag tycker inte det är okej.