Rimlig förväntan

Att ha förväntan är ju helt naturlig. Något som vi alla har. Helt normalt. Kanske det helt enkelt är något bra. Förväntan skapar längtan. Kanske till och med energi för att får kraft till något.

Men om den blir för hög och krävande kan det gå fel. Pressen blir för svår. Man får ångest. Nervös. Stressad. Pressen på omgivning blir för stor helt enkelt.

Förväntan behöver vara rimlig.

Rimlig förväntan på sig själv. Rimlig mot sin omgivning. Rimlig på det vi ser fram emot. Likaså när vi längtar på en förändring vi behöver i våra liv. Den vill vi gärna ska ha skett igår. Att då ha en rimlig förväntan är viktigt.

När vi vill utvecklas och gå framåt har vi ibland svårt att ha tålamod. Rimlig förväntan på vår utveckling skapar en långvarig solid sådan.

Rimlig är för mig i detta en betoning på möjlig. Kanske åt det tänkbara hållet. Måttlig och godtagbar. Inte större än att det möjligt kan ske. Inte fortare än det är möjligt.

En rimlig förväntan håller oss mer på banan. Vi blir inte så lätt besvikna. Vi ”mognar” långsamt så att det blir mer hållbart över tid.

Så för din egen skull….

Ha rimlig förväntan på dig själv och den förändring du behöver. Då kommer du att steg för steg erövra det!

Förväntan

Blev påmind om en text jag skrev 2010 på Facebook. Lägger upp den igen. Tror den är minst lika aktuell 8 år senare ……

När man förväntar sig något skapar man en drömbild inom sig som man gärna vill skall vara sann och möjlig.

Synonymord för förväntan är bla hopp eller förhoppning. När man ser fram emot något så får man en förhoppning om något bättre. Något som skall förgylla livet på något sätt. Så drömmer man sig bort och längtar. Förväntan ger ett hopp s…om kan bära oss långt. Det kan föra oss igenom tuffa tider bara genom att veta att det kommer bättre.

Att förvänta sig något är kanske mer underbart än själva uppfyllelsen av det man förväntat sig. Jag kan känna en väldig glädje i själva förberedandet. Då jag tex sitter och ritar en skiss över ett bygge jag skall göra. Eller när jag planerar för en resa. Vart den skall gå och vad den skall innehålla. Det ger en livsglädje som är svår att beskriva. Tillfredsställelse kanske funkar bra.

Det finns en förväntan vi alla borde få modet och orken att slänga ut. Det är den förväntan som aldrig kommer att uppfyllas och slå in. Då vi förväntar oss problem och bekymmer som vi tror kommer. Den ger inte någon drömbild som vi vll skall vara sann. Den förväntan vill vi bara fly från. Så går vi där och bekymrar oss och är oroliga. När det väl kommer till den tidpunkten då det borde hända så händer det inte. Vi har bekymrat oss helt i onödan. Dem allra flesta gångerna vi gör detta är det helt onödigt. Vi inser det men det är svårt att låta bli.

Kanske kan en bön till Gud hjälpa oss då. Typ: ”Hjälp mig Gud att leva i nuet och inte bekymra mig så mycket i onödan”. Pröva så får du se. Ett vet jag, att Han vill bära oss igenom både god och dålig förväntningar. 

Första dagen på det nya jobbet

Att komma den första dagen på sitt nya jobb är både lite nervöst och förväntansfullt. Det infinner sig också mycket respekt.

Jag kan ana att det fanns en viss spänning bland alla ”att nu kommer han”. Hur ska det bli? Hur är han? Vad kommer han att ta sig för?

Hos mig fanns det en undran hur skall dom ta emot mig? Vad kommer dom att säga?

Det är säkert så att du har varit i precis samma situation som jag. Första dagen är alltid lite speciell. På något sätt är starten så viktigt. Men det finns något som är är ännu viktigare. Inte bara att genomföra utan att fullborda. Så trösten finns för den som inte tyckte om början. Den kan då bara bli bättre.

Respekten inför ett nytt uppdrag är stor. Att se och höra varje individ. Att möta var och en där just den befinner sig i. Det är mitt mål och ambition. Att lyssna och ta in. Det är en svår sak om man med det menar att man skall tillmötes gå allt och alla. För mig handlar det om att samla ihop och skapa något av allt. Det kan inte falla alla i smaken till fullo. Jag hoppas dock att man skall känna sig hemma i helheten där alla passar in. Möjligen kan någon uppfatta mig att jag inte lyssnar ibland. Men det är faktiskt så att jag lyssnar, sätter in det i ett större sammanhang. Där många andra också haft en åsikt. Utifrån det satt det samman med, i mitt fall, butikens mål. Där har det då skapats en väg framåt. Kanske det inte var helt och hållet i den tanken någon pratat med mig om. Då kan man uppfattas som om man inte lyssnat. Men vederbörandes åsikt och tanke var med i formandet. Just detta är en svår ekvation. Allt för ofta genom tiden har jag mött människor som menar att det är just deras tanke som är värd att beaktas och ingen annans. Att andra i samma grupp har en annan åsikt är av mindre betydelse.  Att man lyssnar bara när man följer deras ide och vilja. För mig är det en knepig och svår inställning. Jag tror att när man arbetar i en större gemenskap måste man vara vidare än sin egen tanke och ide. Om man då är arbetsledare så är det sin uppgift att just lyssna på alla. Inte bara den som hörs mest. Så när du kommer med en ide, förstå att fler har också idéer. Om man lägger din ide tillsammans med deras kan det bli något riktigt bra. Så tänk lite vidare.

Hur gick det då?

En betydlig skillnad i min vardag kommer att vara tiden till jobbet. Fem (5) minuter med bil. Förr tog det typ 50 minuter.
Det var många intryck. Det var till detta butiksdag. Så huvudet är fullt av tankar. Nya medarbetare. Nya kunder. Många frågor som vill ha svar. Både hos andra och mig.

Dagen började bra med smörgåstårta. En bra försäljning. Trevligt bemötande och nyfikenhet.

Det blir nog bra detta.

Men det finns lite att komma ihåg. Många ställen att tända och släcka ljuset. Massa prång att hitta saker i.

Ett möte med en volontär gav särskilt avtryck. En äldre dam som i sin ungdom ville jobba i butik men livet gav annat. Nu får hon leva ut denna butiksglädje på äldre dar efter pension genom att jobba som volontär på Erikshjälpen. Hon bara älskade detta. Sånt smittar av sig.

Min första dag på jobbet är avklarad. Nu laddar jag för dag nummer 2.