När vet man att man ska gå vidare?

När vet man att man ska gå vidare? I situationer? I relationer? I jobb? Från det sammanhang man är i?

Jag menar inte att man ska alltid leva ingen känsla av att vara i rörelse från något till något annat. I grunden tror jag att man ska vara trogen där man står och verkar. Jag skulle vilja första av allt konstatera att svaret på dom flesta situationer, där vi kan uppfatta oss själva som att vi ska lämna för något annat, är att stanna kvar. I relationen eller sammanhanget vi är i.

Tror att det är ibland lite för lätt att lämna och gå vidare. Man tar inte det tuffa och försöker bearbeta och kanske rädda. Utan det blir det mer enkla och dra iväg.

Med det sagt så kan det finnas läge att gå vidare. Det är inte förenligt med en ett gott liv att stanna kvar.


Det kan vara tid att gå vidare även om det smärtar ….


Att stanna kvar i ett destruktivt förhållande kan inte vara bra. Det kan tvärtom förgöra ett liv.

Det kan finnas sammanhang som inte gör oss gott. Det gör oss mer illa. Det kan vara något som påverkar oss negativ i själen.

Kanske kan det vara så att det finns inget negativ alls. Du bara känner att nu är tiden mogen för något annat. Ett uppbrott kan smärta men det är dags.

Min bön har alltid varit ”Herre, här är jag tills du säger något annat”. Det har gjort att jag rotat mig väldigt snabbt där jag uppfattar att Gud vill ha mig. Det finns inget bättre än att vara på rätt plats i rätt tid. Där man är ämnad att vara. I denna bön har jag vilat och vilar. Somliga tider i ett kortare perspektiv. Andra tider ganska länge.

När vet man då? När är det dags?

Jag skulle vilja vända på det. Så längst man inte vet det ska man stanna, tänker jag. Och vara trygg med det. För när Gud kallar vidare landar det rätt när det är rätt tid för det. Innan dess är det bara en förberedelsetid. Det kommer inifrån. Möjligen kan något utifrån bekräfta. Men den säkra signalen kommer inifrån. Därför kan du vila i det tills du vet det inifrån ditt inre.

Var rädd om dina uppbrott. Dom kan vara lockande men dom är långt ifrån rätt alla gånger.

Förlåt hellre än att bli bitter

Återigen blev jag påmind om hur viktigt men svårt det är att förlåta. Å ena sidan borde det vara det enklaste i hela världen. Men känner man sig felaktigt bemött och påhoppad så kan det vara så svårt. Det verkar inte ha någonting med ålder och mognad att göra. Det ser ut att handla mer om hur man kan hantera en sårande situation.

Att gå vidare från en situation som varit svår är inte alltid det lättaste. Speciellt när man anser att man har all rätt på sin sida.

När man blir utsatt så är det svårt att lämna det bakom sig. Man tycker att den som gjort fel emot en borde vara den som kommer och ber om förlåtelse. Så blir det en låsning och man fastnar i ett missnöje där man känner sig sårad.

En sådan låsning kan sitta i för lång tid. Man blir låst och, inte så ovanligt, bitter.

Jag inser hur svårt detta är. Och visst är det så att man kan ha all rätt på sin sida men det löser ändå inte problemet.

Jag tror att vi behöver göra två saker. Just för att själv komma vidare. För hur rätt man än anser sig själv ha så drar man nitlotten. Dör det är ju inte säkert att motparten tycker sig vara problemet utan tvärt om. Därför tänker jag så här:

1) ”Förlåt dom, dom visste inte vad dom gjorde”. En sådan förhållning till det som hände löser dig från att fastna i en bitterhet. För det kan faktiskt vara så att man inte insåg att det man gjorde sig gjorde dig illa. Och om man nu medvetet gjorde dig illa så hade man inte bättre förstånd.

2) ”Jag förlåter åt dom i deras ställe” Kanske låter lite märkligt. Min tanke är att jag väljer att förlåta åt dom när dom nu inte gör det själva. På så vis lättar trycket på mig själv och jag kan gå vidare.

Kanske du tycker att detta är ett för enkelt sätt att möta förlåtelsens problem. Eller så tycker du att går inte att förlåta på ett sådant sätt. Jag påstår att det går. Min förebild Jesus visade på den vägen när han hänger på korset. ”Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör” säger Jesus. Dom dödar honom som är oskyldig. Ändå vädjar han om förlåtelse.

Så jag både tror och vet att det fungerar. Jag har prövat det och testat genom att utsätta mig för det som varit mitt problem. Det fungerade. Jag kunde hantera situationen. Jag är så tacksam för det.

Du kanske har något du behöver lämna bakom dig och gå vidare. Gör du inte det så är det nog tyvärr så att du själv drar det kortaste strået. Välj att förlåta. Du kan göra det valet. Det valet är ditt. Annars är det någon annan som har makten över dig och ditt liv.

Förlåt hellre än att bli bitter.