Jag tror och tänker att Gud talar till oss på olika sätt. Med olika budskap. Men varje gång Gud talar till oss har han något viktigt och personligt till oss.
Igår lyssnade jag till Pelle Hörnmark. Han utmanade oss och undrar vad vi gör med Guds kallelse över våra liv. Vad har vi gjort med det Gud sagt till oss.
Den frågan stannade kvar hos mig ett tag. Vad gör vi med det han talar med oss om? Jesu mor Maria uttryckte det som att hon ’gömde och begrundade det’. I sig är det ett vist sätt att ta emot från Gud.
Kanske är det så att vi allt för ofta riskerar att slarva bort det. Vi kanske minns det det ett tag. Sen faller det i glömska. Vad har du gjort med den kallelse som vilar över dig? Lägger du den mer bakom dig?
Betänk att Gud har en särskild hälsning till dig. Han uppmärksammar dig. Gud själv. Jag tänker att det borde stämma oss till eftertänksamhet.
Så min fundering idag är ….. vad gör vi med det Gud säger till oss?
Läste ett citat av Anne Frank härom dagen. Det syftade förintelsen av judar. Men den hållningen är viktig i många lägen. Hon lär ha sagt:
”Det som är gjort kan inte göras ogjort, men du kan se till att det inte händer igen!” Anne Frank
Det är väl att lära sig av historien och av erfarenheten. Tänk om vi kunde leva så. Tänk så mycket bättre det skulle bli då.
Det är också sett att leva när det gått snett av någon anledning. Du kan inte ha det ogjort men du kan leva i en förståelse och en förlåtelse och inte låta det hända igen.
När man möter texter om Jesus såsom där han mötet äktenskapsbryterskan tex så är han förlåtande. Men han tillägger ”gå, och synda inte mer”. Det är som att han säger. Jag förlåter dig men gör inte om det. När Jesus förlåter ligger detta i hans förlåtelse. Att det som hänt borde lära oss något. Därför blir det en hållning av att ”jag förlåter dig men gör inte om det.”
Tänker att historiska misstag borde lära oss att inte göra om dom igen. Talesättet säger ju att man lär av misstagen eller vis av misstagen gör man inte om det.
Har man sårat någon någon gång och man ångrar det så gör man inte om det igen. Så jag tänker att misstag i livet borde bli samma hållning till som Anne Frank säger.
Kanske kan man vända på det också. Det man inte fått gjort kan man se till att få gjort. För visst finns det sådant man inser att man borde gjort men inte fått till av någon anledning. Det kan man försöka få till tänker jag. För kanske är det lika knepigt. Man vet att man borde men inte gjort
Hur som helst. Vi borde kunna lära av historien. Den bästa men kanske också den tuffaste vägen. Så det borde sporra oss till bättre vanor.
Elia, Profeten, skulle utse sin efterträdare. Han visste att det skulle vara Elisa eftersom Gud hade sagt det. Han går till åkern där Elisa plöjde med sina oxar. Elia tar sin mantel, slänger den över Elisa. Elia inser och vet vad den handlingen innebar. Han skulle ta upp Elias mantel och ta över den. Ta över uppdraget. Elisa ber att först få gå och ta farväl av sina nära och kära. Då säger Elia:
”Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ”Låt mig först få kyssa min far och min mor, så ska jag sedan följa dig.” Han sade till honom: ”Gå du tillbaka. Du vet ju vad jag har gjort med dig.”” Första Kungaboken 19:20 SFB15
”Du vet ju vad jag har gjort med dig”
Elisa visste vilken kallelse han hade fått. Att bli profet efter Elia. Han var beredd där och då.
När Gud kallar oss till uppdrag sker det ofta i speciella situationer. Man skulle kunna säga att dessa stunder är rätt heliga för oss. Stunder som kommer att bära oss långt. Heliga beslut som blir avgörande för oss många år framåt.
När tvivlet kommer så vänd då tillbaka till den upplevelsen. Kom ihåg vad som hände. Kom ihåg Guds röst in i ditt liv. Det som fick dig att tacka ja. Lämna något bakom dig och gå in i något nytt. Det är då jag skulle önska du fick höra någon viska in i ditt liv. Gärna Gud själv. ”Du vet ju vad jag har gjort med dig!” Förhoppningen är att du då blir påmind om dig n djupa kallelse. Som hjälper dig att lämna tvivlet och fortsätta styrkt framåt.
Var bär du på för kallelse dom just nu ligger i träda? Vad ska du blåsa liv i ? Vilken mantel har du tappat och som du skall du ta upp igen? Vad har Gud gjort med dig?
Det är verkligen mycket som kan hända genom åren. Kallelsen sätta på prov. Vi kan tvivla. Vi ser inte riktigt frukten i vår tjänst. Så kan vi vara beredd att ge upp. Vänd då tillbaka till kallelsestunden. Påminn dig om vad Gud gjorde med dig. Låt det styrka dig. Det du gör kommer inte vända fåfängt tillbaka.
Denna dag är det som att Gud viskar in i ditt liv: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig” Fatta mod. Fullborda din kallelse. Gud går med dig. Den han kallat sviker han inte.
Ps Till dig som följer min blogg via Facebook. Förr kunde man länka direkt till Facebook från bloggen. Det hindrar FB numera. Så därför får jag länka manuellt när jag får tid. Men du kan följa min blogg via www.pedherskoog.com om du vill. Så missar du inte mina uppdateringar även om inte fb visat det. Skriver typ varje dag 😊🙈. Lägger upp dom kl 6. Håll till godo om du vill. Ds
Gjort är gjort. Så är det. Man kan inte ha det ogjort som man gjort.
En sanning som nog både du och jag är väl medvetna om.
Kanske kan det lära oss något inför framtiden. En erfarenhet, om än dyrköpt, som lär oss att tänka och göra bättre nästa gång.
Vi kommer ändå att återigen göra sådant som vi senare kommer att tycka att vi borde ha ogjort. Bara att göra det klart.
Men det finns också en hållning att vi behöver lämna bakom om oss och gå vidare. Att helt enkelt lära oss ett förhållningssätt. Låta minnet av det bli mer och mer suddigt.
Om vi stannade vid detta skulle vi bli stående och handlingsförlamade. Vi måste bestämma oss för att våga en gång till. Göra något liknande igen men kanske på ett annat sätt. Våga igen.
Anne Frank har en poäng. Vi ska inte göra samma misstag igen. Utan gå vidare med tanken att inte göra om misstaget. Men vi måste gå vidare. I tro på att det kommer bli bättre nästa gång.
Men visst kan det vara en tuff tid. Innan sår är läkta tex. Men dom kommer att läka. Helt säkert så.
Sen funderar jag på att allt vi möter lär oss. Vi blir bättre rustade. Trots allt så är det så. Så att våga är nog nyckeln. I alla fall en av dom.
Så var det då gjort. Årets, kanske viktigaste händelse.
Nja, där tog jag nog i lite grann. Men ändå kanske rätt viktig ändå.
När jag skulle genom föra det insåg jag att jag var inte ensam. Det kryllade av folk. Näst intill lite kaos. Så jag valde att vända hem och återkomma lite senare.
Jag pratar om årets influensavaccin. Eftersom jag bedöms att finnas i riskgruppen som astmatiker så får jag möjlighet att få vaccinet.
När jag kom tillbaka tog det 3 min så var jag klar.
Tänk om vi kunde vaccinera denna värd från krig och hat. Tänk om vi kunde utrota orsakerna till att människor flyr. Tänk om vi kunde vaccinera alla som ska bedöma konvertiters möjlighet att stanna att förstå bättre. Tänk om vi kunde vaccinera vår jord från miljöförstöring. Så skulle man kunna fortsätta hur länge som helst. För det finns så mycket fel som man skulle vilja utrota. Men det funkar inte så. För mot sådant kan man inte vaccinera sig mot.
Allt sådant kräver en annan attityd, ett annat sätt att leva, ett annat tänk. Men det verkar vara klart mycket svårare än att hitta och skapa ett vaccin mot en sjukdom. Det ända vi behöver göra är att ändra oss. Och kanske det är just det som vi människor verkar ha så svårt för. Att ändra oss. ”Alla andra” ska göra det men inte ”vi själva”. Så lätt men ändå så ofattbart svårt.
Nästan lika enkelt som att gå och få en (vaccinations)spruta.
Pedher´s blogg 