Jag tänker att ett liv blir så mycket bättre om det har något att sträcka sig mot eller till. Alltså att det finns något längre fram som liksom drar oss dit eller kanske till och med lockar oss att nå dit.
Men också en känsla av att det är värt allt att nå dit. Att det finns en mening med att tiden går framåt och att det är inte förgäves.
Att det finns något bär och ger en framtidstro. Bibeln säger i psalm 33:
”Vår själ väntar på Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom gläder sig vårt hjärta, vi förtröstar på hans heliga namn. Låt din nåd vila över oss, Herre! Vi sätter vårt hopp till dig.” Psaltaren 33:20-22 SFB15
Vi sätter vårt hopp till dig, Gud.
Att sätta sitt hopp till Gud bär oss framåt. Vi får en tilltro till framtiden. Det är liksom värt att gå framåt i livet. Känns gott att veta att det finns en Gud som kommer bära genom allt.
Håglöshet och hopplöshet ger ingen god känsla inför framtiden. Det ger mer av oro, stress, rädsla och gör knappast att man vill framåt. Man vill hellre stanna där man är och låsa läget. Hur illa det än är.
Det är så att sätta sitt hopp till Gud. Det gör att nästa steg blir inte så osäkert. Vi får en tillit att det kommer att gå bra. En trygghet som bär även om det gungar lite.
Gud är så mycket mer än vara världens skapare. Han är själva livet och dess innehåll och dess mål. Hela livets Gud helt enkelt. Därför kan du med god förtröstan sätta sitt hopp till honom.
Jag sätter mitt hopp till dig, Gud
Pedher´s blogg 