Vad intressant det är att en hopplöshet kan vända till hoppfullhet på en ganska kort stund. Tex i sportens värld. Man kan se sitt lag ligga under i målprotokollet med både 2 och 3 mål. Kan kännas som hopplöst. Så får dom helt plötsligt ett mål och hoppet tänds. Kommer sen ett till och ett till och man går ikapp så det helt annorlunda. Energin kommer tillbaka. Tron på att det ska kunna bli seger finns där. Det blir hoppfullt.
Tänk vad hopplöshet dränerar energi. Kraftlöshet. Tänket går i stå. Tron tappas.
Men betänk att det kan ändras snabbt. Där hoppets tänds och man kan börja ana ”morgonluft”. Att hålla fast vid hoppet.
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.” Romarbrevet 4:18 SFB15
Hoppades ändå
”Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli ”en far för många folk”
Detta är starkt. Det kan vara så att rent mänskligt kan det se kört ut. Omöjligt. Hopplöst. Att trotsigt tro och hoppas. Ändå. Det finns alltså hopp även där man till synes bara ser hopplöshet.
Så kanske dessa tankar kan få ge dig en strimma av hopp igen.
I januari kommer det att vara en speciell händelse i Eskilstuna. Då blir det en kampanjhelg under rubriken ”Det finns hopp” med Sebastian Stakset.
Under nästa helg firar vi Alla Helgonahelgen. En helg som minns dom som gått före. Som vi säger. Alltså dött, gått ur denna tid. I motsats till halloween som bygger mycket på att skrämmas ger denna helg hopp. Hopp om ett liv efter detta.
Många gånger kan vi längta efter att få leva i ett hopp. Då hopplösheten griper tag om oss. Vi misströstar så lätt.
Ibland kanske vi mer hoppas att det finns ett hopp. För vi har liksom svårt att se hoppet. Våga sätta vår tillit till det.
Romarbrevet 4:18 ”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.”
Abraham och Sara får ett löfte om att som skulle få ett barn och att Abraham skulle bli far till många folk. Men dom kunde inte bli med barn. Det är detta som beskrivs. Dom hoppades fast hoppet inte fanns.
Jag skulle vilja uppmuntra dig till att göra detsamma. Hoppas fast du har svårt att hoppas. Hoppas även där du tycker dig se att hoppet är ute.
Hoppet inför evigheten vill uppmuntrande att det finns något att se fram emot. Döden är inte slutet. Det är början på något annat. Där vi kan tycka det är omöjligt är Gud den som ser möjligheten och är möjligheten. Där vi är beredda att ge upp är Gud den som skapar vägen vidare.
”Där allt hopp var ute hoppades han ändå och det blev så”
Inte vet jag hur du reagerar och känner i en tid som denna.
Jag tänker att mycket annat tappar sin dragningskraft. Många saker som tidigare var viktigt blir klart mindre viktigt.
Kanske är det svårt att hålla hoppet uppe. Men hur håller man uppe hoppet i en annars en rätt hopplös tid?
För mig har det blivit viktigt att se och söka upp det som verkligen är ljuspunkter just nu.
Bara för att ta några exempel: på jobbet gör vi allt för att försöka att hålla butiken öppen. Men vi kanske säljer för hälften kanske. Då väljer jag att uppskatta det som mycket. För det kunde ha varit klart mycket värre. Likaså försöker jag se på allt som görs som är bra. Själv är jag placerad hemma för att inte smitta någon. När jag då ser vilket fantastiskt bra jobb blir jag glad. Det ger mig hopp. Likaså hör några av sig och kan komma och hjälpa oss. Det ger mig hopp. Jag tittar också på historien. Så många gånger har vår butik haft tuffa tider men det har löst sig. Så lägger jag små avgörande positiv händelser i mitt minne. Det hjälper mig att han hopp en hopplös tid.
Vad menar jag? Jo, att du kan skapa hopp hos dig själv också andra genom att fokusera mer på det som är och varit bra. Så får inte oron om framtiden makt över tänket.
Till sist har jag en väg som överväger alla andra vägar. Jag ber till gud att han ska ge mig hopp. Min tro vilar i en Gud som kan mer än vad jag kan. Som har ett bättre perspektiv än alla oss andra. Det ger mig en trygghet. Den ger mig tilltro. Den ger mig ljus i tunneln. Framtidstro. Den bär mig på ett förunderlig sätt.
Låter det för bra för att vara sant? Möjligen. Men det är så. Pröva det.
När skriver dessa funderingar kommer en psalm i mitt minne. ”Jag tror på en Gud….” nr 766 i Psalmboken
Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.
Så jag tror att man kan få och leva i hoppet i en tid där hopplösheten vill tränga sig på. Ställ inte frågan ”är du lycklig?” Utan fråga ”hur lycklig är du?” Välj att titta på allt från den positiva sidan. Träna dig att se att du har mer hopp än du tror. Mer hoppfull än du upptäckt dig vara. Du är mer lycklig än du tror att du är. För just nu finns det så mycket att vara tacksam för. Låt det fylla sin tankevärld.
Min bön blir
🙏Herre, tack för att vi får sätta vår tillit till dig Herre. Tack för att do förmår att hjälpa oss i en tid som denna. Gå med oss. Ge oss ditt hopp. Tack för att du räcker till för oss alla. Hjälp alla som drabbats av detta virus. Hela. Stöd. Trösta. Amen 🙏
Har du tänkt på vad kort det kan vara mellan hopp och förtvivlan?
Det kan ju typ vara ingenting mellan dessa ytterligheter.
Att kastas mellan dessa kanter kan vara både frustrerande och arbetsamt. Nästan så att man kan få åt.
Det svåra med detta är att det kan vara svårberäknat. Man tror på något så vänder det snabbt.
Det är ju lättare när det går från förtvivlan till hopp än tvärtom. Lättnade blir så mycket skönare. Tvärtom kan det upplevas mörkare än det i själva verket är.
Jag vill ändå tro att hoppet är större än förtvivlan. Hoppet bär så långt. Ger en bärkraft som är starkare än förtvivlan. Ändå kan förtvivlan vara så arbetsamt påträngande att man är nära att ge upp.
När vi kastas mellan dessa känslor får vi påminna oss om att hoppet har en kraft att ta revansch. För det vänder , var så säker.
Min bön denna dag blir:
🙏Herre, var extra nära den som just nu slängs mellan hopp och förtvivlan. Ge mycket stöd och tro till att få ett lugn. Ett lugn i att du har allt under kontroll. Låt hoppet segra. När förtvivlan tränger på ber jag att vi ska få kraften att lyfta blicken,i tro ,på dig. Tack för hoppets kraft. Amen 🙏
När hoppet får sig en törn får man samla kraft för att gå vidare.
När man hoppats på något som man trott vara möjligt så kan luften gå ur en stund. För att sen samla ihop sig och hitta något gott ur allt och tro på en annan väg
När man satt sitt hopp till någon som man sen inser kanske inte riktigt når dit eller inte alls är läget lite mer komplicerat. För när man sätter sitt hopp till en människa som tex sviker blir det mer kännbart på djupet på något förunderligt sätt.
Hoppet kan bära långt. Hoppet kan driva på. Hoppet kan skapa förutsättningar.
Tappar man hoppet blir det därför svårt.
Det är då man behöver backa tillbaka ett tag. Samla nytt mod. Ny kraft.
Hur märkligt den än syns vara så kommer hoppet att väckas igen. Kanske åt ett annat håll. Kanske på ett annat sätt. Möjligen också med andra förtecken.
Det tråkiga är när människor slår ner hoppet på varandra. Det kan bli så stora konsekvenser av det. Men res dig fort. Låt ingen få vinna över dig i detta. Byt fokus.
Hur hopplöst än läget är så kommer hoppet att återvända.
Vi människor har en inneboende kraft till att tro på möjligheter. Du har det. Jag har det. Så låt dig inte nedslås när hoppet får en törn. Hoppet kommer att återvända. Var så säker. Förr eller senare. Troligen fortare än du just nu tror. För hoppet är det sista som lämnar oss människor.
När hoppet får sig en törn så är det inte ute med oss. Hur än det känns just då.
Eller som någon sa i en bibelvers….
När hoppet var ute hoppades man ändå!! Det är en god väg.
På den frågan finns det väl inga enkla svar. I alla fall inga lättköpta svar. Klyschor är knappast välkomna i ett sådant ämne.
Det är inte lätt att hoppas på något när man redan nästan redan gett upp. Det är då hopplöshetens snara nästan stryper oss. Vi får knappast luft känns det som. Ser inte ljuset i tunneln. Kämpar för att hålla oss över ytan. Att hoppas då är inte lätt.
Jag som tror på Gud har hittat en hållning där det finns hopp i hopplösheten. Winston Churchill lär ha sagt följande:
”Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid”
I sig kan det vara provocerande. Samtidigt ligger det ju en sanning i det. Han kanske sa så av egen erfarenhet.
Ett bibliskt exempel är Abraham och Sara. Hon kunde inte få barn på grund av ålder. Ändå skulle han bli far åt många folk. Allt enligt Guds löfte. Mänskligt sätt omöjligt. I Romarbrevet 4:18-19 läser vi:
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött.”
Där allt hopp var ute hoppades och trodde han ändå. Och det blev som löftet var sagt.
I detta ligger det en djup sanning. Det är ingen klyscha. Det är en möjlig väg. Att hoppas ändå.
Det beror på vart man grundar hoppet på. Det är inte mycket att hoppas på om man utgår från sin egen kraft och förmåga. För om det hade funkat hade ju redan hoppet fullbordats. Nej, det handlar om att tillföra tro till hoppet. Att tro på en Gud som kan göra det omöjliga möjligt. Att lägga sin tillit hos honom som är skaparen. Som kan ur intet skapa något synligt och verkligt.
Så det är möjligt att hoppas där hopplöshet tagit över. Det handlar om att välja väg. Välja inställning. Abraham fick denna kraft genom att sätta sin tillit till Gud högre än tron på sig själv. Då går det att hoppas mitt i hopplösheten.
Hopp, tro och tillit är inte alltid så lätt. Inför andra kan man hålla skenet uppe. Till andra kan man rätt lättvindigt säga ”det ordnar sig – tro bara”.
Blev påmind om det när jag lyssnade på min bloggvän Urban. Han predikade i söndags och la ut den på youtube. Hans tankar om hoppet är väl värda att lyssna till.
Blev påmind om en bibelvers:
”Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.”
Romarbrevet 4:18 SFB15
Hoppet kan vara ute. Det känns så hopplöst. Då är det lätt att ge upp. Helt och hållet. Abraham hade alla odds emot sig. Men Abraham höll tjuraktigt fast vid hoppet. Även om hoppet såg ut att vara allt annat än just ett hopp.
Hoppas ändå. Låt aldrig hoppet lämna dig. Håll tjurakigt fast vid det. Känns det som allt hopp är ute så hoppas ändå. Förr eller senare så infrias hoppet.
Urban skriver så bra om hoppet. Bl a citerar han en god tanke : ”Hon (kyrkan) behövs för att tända en gnista av hopp”. Den gnistan tänds av alla oss som finns med i kyrkan som visar på hoppet Jesus Kristus.
Läs denna sångtext som Micke Fhinn har skrivit. Låt den bära dig idag.
Vi lägger våra liv i Dina trygga händer Din trofasthet kan vi lita på Du leder våra steg, Din omsorg är beständig. Din kärlek kommer alltid bestå
Även om vi inte ser vägen kan vi tro och hoppas på Dig
[Refräng] Allt som Du har sagt, allt som Du lovat kommer att ske, förr eller senare. Allt som är bestämt, det som står skrivet kommer att ske, förr eller senare (Allt som du har sagt)
Innebär det att det finns ett nytt hopp för Sverige nu när vi fått en ny regering?
Möjligen. Det kommer ju framtiden att utvisa kan man tänka. Men har vi tid att invänta det? Vad finns det att riskera?
Jag tänker att det enda hopp att tillskriva hopp är när vi sätter människan före partipolitik. När vi slutar att ha maktbegär och positionstänk. När vi ser den behövande före vårt eget ego. När den rike är nöjd och skapar mer rättvisa för den fattige.
Då finns det nytt hopp för Sverige.
För det måste bli ett hopp för Sverige. Annars krackelerar vårt land. Det är då vi tappar tron på framtiden.
Är det så nattsvart? Beror väl på hur man ser det. Vi är ett av dom rikaste länderna på vår jord. I det ljuset är det klart ljust. Men det mörknar i ljuset av hur vi behandlar den svage och den utsatta. Då kan jag känna hur hoppet sviktar. Tex jag tycker att tiggeri inte är en bra lösning. Men förbud mot det är definitivt inte någon bra lösning. Det är orsaken man behöver göra något åt. Då blir det inte längre aktuellt att tigga.
Börja från rätt håll. Då finns det hopp.
Vare sig det är det ena eller andra partiet som regerar så måste behovets människa stå fram som den vi behöver satsa våra resurser för. Det kommer att välsigna vårt land.
Tvivel är väl inte det roligaste att fundera över. Ändå är tvivel säkert en av dom återkommande känslorna vi har som människor.
Tvivel – ska det fungera, varför är det så, kommer Gud att gripa in, varför dröjer han? Dom och många andra frågor snurrar i tvivlet. Dom finns där tillsammans med hoppet om förändring och svar.
Jag tänker mig tvivlet som en grusväg. Ibland så mycket grus och hålor att det är svårt att ta dig fram. Dammet yr och det blir svårt att andas. Livets väg är då långt ifrån en fin asfalterad väg som för oss fram i hög och bekväm fart. När hettan slår till mot grusvägen så bildas det ”tvättbräda” och tempot måste drastiskt dämpas så att ingenting går sönder.
Men en sak är säker med grusvägar, dom för oss också fram till något även om underlaget inte är som andra vägar.
Läser om Petrus denna morgon. ( texten finns i slutet av bloggen) Petrus finns i båten och sjön är hög. Den trosfriska Petrus vill gå komma ut på vattnet och Jesus säger sitt kom. Petrus kliver över relingen och det fungerar. Han går på vattnet. Ända tills han upptäcker vågorna börjar han tvivla på att det som fungerade inte fungerade. Han började sjunka. Då ropar han ”Herre hjälp mig”. Jesus kommer och sträcker ut sin hand. Tar tag i Petrus hand och drar upp honom. Då säger Jesus följande: ” Så lite tro du har! Varför tvivlade du?” Dom steg i båten och vinden lade sig. (Matt 14:28-33)
Här är tvivlets grusväg en gropig sjö. Jesus övergav inte Petrus och lät honom drunkna. Han visste att Petrus tvivlade i sin tro och tillit. Jesu ord var en bekräftelse på Petrus läge. Men han gör något. Han sträcker ut sin hand.
Ibland är vi trosfriska som Petrus. Ibland är vi likt Petrus tvivlande och till synes sjunkande.
Ett är säkert, vare sig du tror det eller inte (det liksom tillhör tvivlets osäkerhet) så finns Jesus på din grusväg och gropiga sjö. När vi möter tvivlet får vi utrycka vår bön likt Petrus ”Herre hjälp mig” och möta hans hand.
Som en liten extra tanke….. På grusvägen som gick till vårt hus på landet blev det som jag beskrivit. Gropigt, dammigt och tvättbräda. Då kom det någon och sladdade vägen och den blev farbar igen. Gud vill sladda din livsväg så att den blir farbar igen.
”Båten var redan långt från land och hårt ansatt av vågorna, eftersom de hade motvind. Mot slutet av natten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla. Men genast sade Jesus till dem: ”Var lugna! Det Är Jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur stark vinden var, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, rädda mig!” Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”
Och de som var i båten tillbad honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son!””
Du kanske har sett den reklamen. Handlar om att når någon skriver till någon på mobilen kommer det fram några prickar medan man skriver. För någon kan dessa prickar betyda så mycket. Det är någon särskild person som skriver. Man vill så gärna att prickarna ska sluta till förmån för det som vederbörande skriver. Dör prickarna utan att få se en text kan man ibland tom bli förtvivlad. Man vill ju så gärna läsa.
Så länge det finns prickar finns det hopp
Tänk vad hoppet gör med oss. Det liksom händer något inom oss. Tom hjärtat kan slå lite fortare. Värmen kan också gå upp.
Hoppet ger oss också mod inför framtiden. Det blir lättare att leva på något förunderligt sätt. Man får luft under vingarna.
Hoppet kan tändas för att någon säger något förlösande ord. Som öppnar vägar. Det kan många gånger räcka med en blick eller en liten händelse så tänds hoppet. Det kan vara en ”vink” man tolkar så att hoppet tänds.
Hopp kan handla om att se en glimt i sitt inre av det man gärna vill se och uppleva. Att genom det tror att det verkligen kan bli så.
Kanske skall man ändå vända på det. Så länge det finns hopp så finns det en framtid och möjlighet. Hoppet skapar så mycket gott.
Kanske skulle vi försöka leva mer i hoppet. Det ger oss tro för saker. Skapar initiativ. Sluta aldrig att hoppas.
Pedher´s blogg 