Det brukar vara dags att …

Det brukar vara dags att koppla av när man inte har tid att göra det.

Blev påmind igår om korten jag har i min lilla låda i köket. Korten att läsa vid kaffestunderna.

Tänk vad stressen kan göra med oss. Den lurar oss till att tro att vi inte behöver en paus. Att vila kan man göra sen. Tänk så fel man kan ha.

Då är det bra att påminna oss om att det finns något viktigt som kallas för paus.

Det brukar…

Brukar. Verkar ligga ett dolt budskap i detta ’brukar’. Som att det vill säga att det är något som händer när man stressar. Att det kommer en hälsning mitt mellan flåset i andningen. Det brukar det i alla fall. Men alla uppfattar det inte direkt.

Detta brukar säger något i form av ”att det borde vi ha hört” men missat det.

Koppla av är något av att koppla greppet om pausen. Att hitta pausknappen.

Så här står det om en speciell bok som heter just ’Pausknapp’.

Ibland behöver vi människor varva ner, trycka på pausknappen, stanna upp. Ibland kan vi göra det frivilligt och ibland tvingar livet oss att kliva av ekorrhjulet under en kortare eller längre tid.

Jag tror att det är superviktigt att ni kommer ihåg pausen. Tillhör livet. Bättre att ta initiativ själv innan livet självt tar över och tvingar till livet.

När tiden gör det omöjligt till vila har det gått för långt. Hur förebygger vi det? Hur kan vi undvika stress? Har nog inga bra svar. Men om vi fattar detta med paus har vi hittat nyckeln till ett långvarigt liv

”Det brukar vara dags..”

När vi lyssnat in det kommer vi förstå att visst kan det vara bra att ta en paus hur det än ser ut.

Det inte bara brukar ….. det är det. Dags att ta det på allvar.

Koppla av – hur går det till?

Skrev några rader om att Bli Stilla igår. Att därifrån fundera över fenomenet att ”koppla av” är inte långt.

Hur kopplar man av – egentligen ??

När man är upp i varv så det nästan känns i hela kroppen – hur kopplar man av då?

När arbetsbördan är stor så att man har svårt att se möjligheten – hur kopplar man av då?

När ekonomin strular – hur kopplar man av då?

När oron tär – hur kopplar man av då?

När rastlösheten kryper i kroppen – hur kopplar man av då?

Skulle tro att listan skulle kunna göras hur lång som helst. Den stora frågan blir hur man ska kunna koppla av.

Somliga har det så enkelt på detta område. Andra kämpar.

Jag tror en nyckel är att våga släppa taget. Att inse att vi inte kan lösa allt här och nu. Att lita till att lösningen kommer.

Att när krypet av rastlöshet kommer hitta en metod som bara lugnar benen och inte ge dom fritt spelrum.

Kanske kan det vara att sätta sig på en gunga och låta pendelrörelserna lugna oss. Kanske är det att gå ut i skogen och sätta sig på en stubbe. Eller gå i vattenbrynet och höra vågskvalpet. En välinvesterad tid att hitta sitt ”koppla-av-läge”.

Möjligen har dessa tider med pandemi hjälpt oss att inse att ”koppla-av-läget” gör något gott inom oss. När vi väl kommit över stressen av oron när det möjligen är över.

Jag tror att vi inte finner det okej att koppla av ibland. Vi har för stort ansvar att det bara inte ska kopplas av. Då får vi dåligt samvete. Men det är okej att koppla av. Man måste inte göra något hela tiden.

För din egen skull – för din omgivnings skull – hitta ditt ”koppla-av-läge”. Det gör gott på alla plan. Även i tidsrummet. Nuet och morgondagen och framtiden.

Att byta spår

Vad lätt det är att man kör fast i samma spår. Hur man än gör så glider man ner i samma spår. Som grusvägen som fått för djupa spår. Eller skidbacken som många gjort samma svängar i och det är svårt att komma ur dom när man väl är i dom.

Det kan också vara svårt att komma ur tankarna man haft på jobbet. Dom liksom följer med hem. Man ältar dom igen och åter igen. Det är ibland svårt att ta sig ur dom.

Man också ha fastnat i en ide om hur saker och ting ska vara. Så har man svårt att se något annat.

Ett spår som kan vara svårt att ta sig ur är kontrollbehovet man kan ha. Usch vad djupa dom spåren kan vara.

Att fastna i samma tankespår kan vara jobbigt. Man inser att man tänker tokigt men hur man än försöker förändra trillar man tillbaka igen.

Ett spår som kan också vara svårt ta sig ur är klagospåret. Att man på något sätt ser allt negativt som man måste klaga på. Dom spåren kan vara knepiga att styra upp från. Motsatta spåren behöver man inte lämna. Dom spår som har positiva vibbar.

Ibland kan behöva byta spår i livet. Man kanske har kört fast. Kört vilse kanske. Möjligen kommit in på fel väg i livet. Man märker att om man fortsätter på den vägen så kommer man fel.

Gemensamt för allt detta är att man behöver byta spår. För det krävs det mod. Men när man väl gjort det inser man att det var inte så svårt. Att det rent av kändes gott. Att bryta mönster kan verka skrämmande men i själva verket är det något positivt i det. Det gör oss gott.

Våga byt spår. Det är inte så farligt som man kan tro. Det kommer vidga dina vyer.

Semester – detta märkliga fenomen

Semester

Jag har börjat min semester. Det innebär att jag är ledig från mitt jobb rent fysiskt. Jag är inte där och arbetar…..

Men det tar tid att ladda ner. Det hänger kvar lite frågor som kräver sitt svar. Jag får erkänna att jag har lite svårt att koppla bort första veckan i en semesterperiod. Samtidigt älskar jag mitt arbete så det känns inte direkt som en börda. Men skall et bli riktig vila behöver man kunna koppla bort jobbet ett tag.

Jag lyssnade till en predikan en gång av Henrik Tornell. Han sa ”Koppla ner, Koppla bort och koppla upp”. Vi kan behöva koppla ner från internet med facebook mm för att bara få vara (men du behöver väl inte koppla ner från att läsa min blogg hoppas jag…. ;)…. ) Vi behöver koppla bort det vardagliga arbetet och slitet. Vi behöver koppla upp mot kraften, Gud. Inte vet jag om du tror på Gud. Men min erfarenhet är att i den relationen finns det kraftpåfyllning att hämta. När kraften är i botten har Han en förmåga att fylla på.

Semester kan också vara en börda. Tänk att behöva vara ledig. Man klarar inte av att koppla av överhuvudtaget. Kanske också för att man inte har råd att göra något på sin semester. Den extra semesterpengen kommer ju alltid efter semestern då man ”inte behöver den”. Det gör att semestern blir mer en börda än tillgång.

Jag tror att då måste vi se det vi har. Vi har en omgivning som är vacker. Det gäller att se det man kan göra och inte sakna det man inte kan göra. Det gör bara oss illa.

En gång fick vi en gåva som var en vecka med mat och uppehälla. Det är inte alltid man får det. Kanske kan den som har mycket hjälpa den som har lite till några dagars semester?? Kanske kommunen skulle hjälpa till att ge barnfamiljer med dålig ekonomi stöd till några dagars resa, kollo för barnen, fritt inträde på badhusen. Ja, inte vet jag, men något kunde dom ju göra.

Till sist är det nog bara vi själva som kan välja att låta ledigheten bli just ledighet. Hemma som borta. Vi kan välja att tycka synd om oss själva eller göra något åt saken. Att helt enkelt gilla läget och göra något av det man ändå har. Tid.

Hur det går med min semester…… Jo, den blir nog en viloperiod så där i början av nästa vecka.


 

”Historia i Sverige Semester lagstadgades i Sverige år 1938, då fick alla arbetare rätt till två veckors betald semester.[2] Förslag från två socialdemokratiska riksdagsledamöter resulterade i en proposition från den socialdemokratiska regeringen, utarbetad av socialminister Gustav Möller. 1946 fick alla ungdomar under 18 år rätt till tre veckors semester, från 1951 kom detta att gälla alla anställda. Fyra veckor infördes 1963 och fem veckor 1978. Längden på den lagstiftade semestern har dock alltid varit en miniminivå. Många har i dag semestrar på sex eller sju veckor. På samma sätt förekom det att man hade semester även innan den blev lagstadgad 1938, även på mera lågavlönade arbeten. Utökningen till fem veckor kom på initiativ av TCO och LO som ogillade den betydande spridning i semesterförmånerna som fanns. Lars-Åke Åströmgeneraldirektör vidRiksförsäkringsverket började i januari 1974 en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors semester. Hembiträden i Sverige fick rätt till semester under 1970-talet.”