Förlåt hellre än att bli bitter

Återigen blev jag påmind om hur viktigt men svårt det är att förlåta. Å ena sidan borde det vara det enklaste i hela världen. Men känner man sig felaktigt bemött och påhoppad så kan det vara så svårt. Det verkar inte ha någonting med ålder och mognad att göra. Det ser ut att handla mer om hur man kan hantera en sårande situation.

Att gå vidare från en situation som varit svår är inte alltid det lättaste. Speciellt när man anser att man har all rätt på sin sida.

När man blir utsatt så är det svårt att lämna det bakom sig. Man tycker att den som gjort fel emot en borde vara den som kommer och ber om förlåtelse. Så blir det en låsning och man fastnar i ett missnöje där man känner sig sårad.

En sådan låsning kan sitta i för lång tid. Man blir låst och, inte så ovanligt, bitter.

Jag inser hur svårt detta är. Och visst är det så att man kan ha all rätt på sin sida men det löser ändå inte problemet.

Jag tror att vi behöver göra två saker. Just för att själv komma vidare. För hur rätt man än anser sig själv ha så drar man nitlotten. Dör det är ju inte säkert att motparten tycker sig vara problemet utan tvärt om. Därför tänker jag så här:

1) ”Förlåt dom, dom visste inte vad dom gjorde”. En sådan förhållning till det som hände löser dig från att fastna i en bitterhet. För det kan faktiskt vara så att man inte insåg att det man gjorde sig gjorde dig illa. Och om man nu medvetet gjorde dig illa så hade man inte bättre förstånd.

2) ”Jag förlåter åt dom i deras ställe” Kanske låter lite märkligt. Min tanke är att jag väljer att förlåta åt dom när dom nu inte gör det själva. På så vis lättar trycket på mig själv och jag kan gå vidare.

Kanske du tycker att detta är ett för enkelt sätt att möta förlåtelsens problem. Eller så tycker du att går inte att förlåta på ett sådant sätt. Jag påstår att det går. Min förebild Jesus visade på den vägen när han hänger på korset. ”Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör” säger Jesus. Dom dödar honom som är oskyldig. Ändå vädjar han om förlåtelse.

Så jag både tror och vet att det fungerar. Jag har prövat det och testat genom att utsätta mig för det som varit mitt problem. Det fungerade. Jag kunde hantera situationen. Jag är så tacksam för det.

Du kanske har något du behöver lämna bakom dig och gå vidare. Gör du inte det så är det nog tyvärr så att du själv drar det kortaste strået. Välj att förlåta. Du kan göra det valet. Det valet är ditt. Annars är det någon annan som har makten över dig och ditt liv.

Förlåt hellre än att bli bitter.

Att se sanningen i vitögat

I söndags lyssnade jag till Sara Hökpers i svenska kyrkan. Hon berättade om hur det var som barn när hon gick till sin mamma när det var något som var problematiskt. Hon kanske inte riktigt berättade vart skon klämde. Då sa hennes mamma: ”Om du inte säger som det är kan jag inte hjälpa dig.”

Inte så dumt sagt, eller hur? Ibland vill vi varken bekänna för oss själva eller någon hur det verkligen står till. Vi försöker intala oss att det är inte så illa, som det i verkligen är. Den som blir lurad mest är vi själva. Vi försöker försköna det hela för att slippa gå till botten med verkligheten.

Ibland är det svårt att förhålla sig till sanningen ibland. Sara berättade om en munks råd. Han hade sagt ungefär så här: ”För att kunna lämna något bakom måste man först erkänna och bekänna verkligheten. Om man bara försöker hålla det ifrån sig kommer det alltid finnas nära kvar hos dig.” Visst är det en bra sanning?

Jag tror vi behöver acceptera läget och utgå från det och ta ut rätt riktning igen. På så vis kan vi lägga situationen som var problematiskt bakom oss och gå vidare. Att erkänna det som är en frestelse i livet, att sätta ord på den helt enkelt. Att höra sig själv säga det är en styrka. Där börjar vägen ut ur denna frestelse. Redan där bryter vi dåliga mönster.

Faller vi igen så är det ingen fara så länge vi inte ligger kvar utan reser oss igen.

Och kanske är det precis så i vår relation till Gud. Om vi inte säger hur det verkligen är kan Han nog inte hjälpa oss. Vi människor har ganska svårt att förlåta och börja om. Gud är världsmästare på att förlåta och börja om. Så länge vi med ett ärligt hjärta vill förändring och gör vad vi kan för att inte falla igen. Faller vi får vi nåden att börja om ifall vi reser oss upp igen och ber om hans hjälp.

Det finns en poäng i att höra sig själv att säger förlåt till någon än att skriva det på en lapp och skicka den till vederbörande. Likaså en kärleksförklaring, ett erkännande el ett behov man har. Det blir liksom på riktigt. Så är det i relationen till en människa. Precis det samma till Gud. Då först tror jag det blir mer på riktigt. Att skicka någon annan blir inte jag själv. Det är så gott att få ta upp det själv. /em>