På en rastplats hinner vi ikapp oss själva…

På en rastplats efter vägen hinner vi ikapp oss själv

Ibland får vi inte ihop den ekvationen. För en rastplats sinkar oss ju på vår färd. Vi tappar viktiga minuter på vår framfart. Att ta sig från punkt A till B är oftast vårt stora mission. Nästan viktigare ibland än själva målet för resan. Att då stanna är bara onödig tid. Kanske känner du igen dig i den beskrivningen när du planerar din resa.

Men kanske det ändå är en av dom viktigaste platserna på resan. För det är där vi återhämtar oss. Blir pigga igen. Så blir färden mycket tryggare.

Livsresan har minst lika mycket behov av rastplatsen. Där vi kan återhämta oss. Släcka ”törsten”. Helt enkelt hämta ny kraft.

Men kanske mest ändå detta….

Det är på en rastplats efter vägen vi hinner ikapp oss själv….

Vi har ofta ett högt tempo. Mycket på agendan. Många bollar i luften. På väg till något hela tiden. Visionerna flödar. Det är som att vi rusar fram men hinner inte med själva. Vi inser det inte i farten. Kraven, både från andra och oss själva, förblindar oss.

Därför behöver vi rastplatsen efter vägen. Där vi hinner ikapp oss själva. Inte bara rusar direkt när vi gjort det utan låter oss vila en stund tillsammans med oss själva. Sen gå vidare.

Inför denna höst tror jag att behovet av rastplatsen kommer att vara avgörande. För ska vi orka igenom en höst med liknande situation som för vår och sommar kommer den att bli avgörande. Avgörande om vi inte ska gå i väggen. Avgörande för att inte tappa lusten och suget.

Se till att du kommer ifatt dig själv efter resan. Blir du för långt före dig själv kommer det att dränera dig så att du inte orkar.

Jag hade en god kollega och vän som lärde mig en sak. (Vän är han fortfarande) ”Pedher, du behöver återhämtningsstunder inplanerade i din almanacka.” Allt för ofta har jag slarvat med det. Denna höst måste det bli en del av allt jag prioriterar. Kanske så för dig också.

Såg ett citat från en ”okänd” som passar bra här: ”Om du inte väljer en dag för vila, så kommer din kropp välja åt dig”. Ligger något i det.

Ps Glöm inte bort att svänga på den rastplats som kommer efter vägen. Man vet inte när nästa kommer…Ds

Varför hittar man ingen rastplats när man behöver en?

I går åkte jag hem från Dalarna efter några dagar i detta vackra landskap. Nu är jag ju född i Ludvika och bott o Dalarna under några år. Inte konstigt att jag känner mig lite grann av dalmas. Konstigt vore väl annars.

När vi styr bilen hemåt bestämmer vi oss för att hitta en rastplats efter Ludvika. Det var ju dags för förmiddagskaffe. Tror ni att det då dök upp en rastplats? Inte då. Varför kommer dom inte när man behöver dom.

Är det inte så i verkliga livet också? När man väl behöver rasten och andrummet så finns den inte där. Ibland vill man och önskar spela fram tiden för man vill komma fortare fram.

Men vi behöver verkligen hitta våra rastplatser i livet. Tillfällen av andrum. Allt för många har så svårt att kunna säga nej när almanackan inte är fulltecknad. Är det något jag lärt mig genom åren är att även en tom ruta i almanackan är viktig. Kalla den för återhämtning. Kalla den för ”den viktigaste stunden i veckan”. Kalla den för vad du vill. Ha bara inte dåligt samvete för den. För vem vet vad den tomma rutan verkligen betyder. Vem vet om den är just tom eller fylld av ett bokat möte? Bara du och ingen annan behöver veta det.

Så varför hittar man ingen rastplats i livet? Kanske just därför att man glömt bort hur man gör för att hitta en. Att man känner sig så viktig att man inte anser sig ha tid med en rastplats. Vad vet jag. Kanske det är dags att tänka om.

Hur gick det med vårt sökande efter en rastplats? Vi hittade en skogsväg som vi stannade på. Blev hur bra som helst. Jag fick mitt kaffe och vi fick sträcka på benen en stund. Sen gick resten av färden mycket lättare……..