resa

3 april, 20142 april, 2014

Den kollegiala lovsången

När jag skriver denna blogg är det onsdag. Jag sitter på tåget. Det är en av våra träffar som butikschefer i Erikshjälpen. Det är med kluven känsla att åka på en träff. Samtidigt som det ger massor så lämnar min sina uppgifter som gör att andra får mer att göra. Samtidigt får man något som kan berika samma gäng.

Att ta sig tid och få tid till kunskapslyft är svårt. Ofta är arbetsdagen så fylld av saker att man anser sig inte ha tid med förkovran. Effektiviteten gör att man får skörda något längre fram. Visst lär man sig något hela tiden medan man jobbar. Man hittar på nya lösningar. Får nya ideer av sina arbetskompisar. Så, visst finns det en naturlig utveckling. Stort tack till alla mina arbetskompisar vad ni ger mig. Ni är fantastiska.

Samtidigt skulle det vara så gott att få ”läsa på”. Att tillföra något som man framöver kan få berika sin omgivning med. Som gör att man utvecklas och ”hänger med”.

När vi möts en dag som butikschefer är det massor vi får samtala om. Vår regionchef tillför massa intressant. Vår organisation meddelar vad som händer och vad vi måste göra. Viktig kunskap. Vi får massa kul statistik, snittpriser, försäljningsresultat, årscyklar, kvadratmetrar mm mm. Massa kul. Mitt i allt detta finns en dimension som man inte vill vara utan. Det är samtalet med kollegan. Som hjälper till på vägen. Man får ryggdunket som gör att man orkar vidare. Man får bekräftat att man står inte ensam i ett problem. Man gläds tillsammans för varandras framgångar. Man får dela situationer och få råd hur man kan lösa det. Ett samtal ut det verkliga livet och inte i första hand efter ”boken och manualen”. Det liksom blir på riktigt. Vi kan ha förståelse för varandra och på så vis hjälpa som ingen annan kan.

Så du som är en kollega. Sträck på dig. Du är värdefull. Du kan göra någon annans dag. Du kan var den som gör skillnad. Du har något att tillföra. Vid din sida har du en som du kan ha både glädje och nytta av. Någon som kanske rent av räddar din dag. Någon som t.o.m. kan mer än dig på vissa områden. Som kan bli din ”genväg” till kunskapslyft.

Vi behöver varandra. Ensam är inte alltid starkast.

27 februari, 201427 februari, 2014

Att resa är ett intressant fenomen. Under några timmar på ett tåg delar man samma tågvagn. Olika destinationer men i samma färdmedel.
Somliga i sällskap andra ensamma mitt i denna gemenskap. Somliga sitter still andra springer till Bistron i tid och o otid. Somliga pratar högt med varandra fast man sitter en bit ifrån varandra. Andra pratar högt med någon som inte syns. Mobilsamtal. Någon annan sitter försjunken i en bok medan någon annan jobbar via sin dator och uppkoppling med gratis internet.
En upprörd konduktör fasar över en fripassagerare medan kollegan lugnt tar över jobbet en stund och erbjuder kollegan att gå in och ta sig en kopp kaffe medan han jobbar ifatt det man missat pga av denna biljettfria yngling. Vilken storsint kollega.

Så är det dags för mig att byta tåg. Tillsammans med några andra kliver jag av i Herrljunga och andra kliver på. Somliga har mycket packning andra reser lätt och har knapp någonting med sig.

Denna dag är det ganska lätt att resa med SJ. Inga förseningar att prata om. Så när på den smått stressade konduktören (som tinade upp senare) är set en trevlig stämning på tåget.

Denna gång hade jag min biljett i mobilen. I min app ”Passbook” ligger den. Hur riktig den än ser ut måste jag erkänna att jag var lite nervös. Skulle det funka? (Jag hade säkrat med ”riktigt pappersbiljett” också. Kan du tänka dig, det funkade. Min biljett i mobilappen funkade helt ok.

Att resa är intressant. Hela livet är en resa. Somliga planerar sin resa i minsta detalj andra reser lätt. Somliga verkar ha en slutstation/mål man ska, andra verkar inte bry sig speciellt. Blir som det blir liksom.

Inte vet jag hur du reser genom livet men för mig är livet ‘bara’ en del av resan. Jag tillhör dom som har ett mål för min resa längre fram. Som egentligen inte är ett slutmål utan mer där själva resan på något sätt fortsätter. Biljetten har jag inte i mobilen utan i mitt inre. Den har inbyggd GPS och hjälper mig att hitta rätt. På ett sätt reser jag lätt. Det som sången säger ”du får ingenting ta med dig dit du går”. Å andra sidan försöker jag förbereda mig och ha med det nödvändigaste i livet. Min biljett är min tro på Gud. Jag har en tro att det finns något bortom det vi kallar död. En himmel som står beredd för oss.
Inför denna resa funkar det nästan som en vanlig resa. Man behöver skaffa sig en biljett. Man behöver se till att hoppa på färdmedlet och sen resa. Vissa tider reser man med andra i grupp, eller ensam mitt i vimlet. En tid kan det vara lite bullrigt omkring sig med många som umgås med varandra medan andra tider är det lugnet själv. Under hela resan kan jag prata med en som inte syns, det kallas för bön. Bön till Gud. Det är ju som ett mobilsamtal med någon som inte syns. Ända skillnaden är väl att det aldrig är upptaget, alltid kontakt och den som lyssnar har tid med mig. Alltid.

Så har jag bytt tåg. Annars hade jag missat målet med resan. Idag till Alingsås. Ska träffa massa trevliga butikschefer från Erikshjälpen.

Kanske du behöver byta tåg för att komma till rätt mål? Kanske är det dags att byta färdriktning. Kanske nytt jobb, ny skola, ny bostad, något nytt. Kanske himlen hägrar och då, vad vet jag, så kanske behöver byta ‘tåg’.

Lycka till på din resa

19 februari, 201420 februari, 2014

Förväntan

När man förväntar sig något skapar man en drömbild inom sig som man gärna vill skall vara sann och möjlig.

Synonymord för förväntan är bla hopp eller förhoppning. När man ser fram emot något så får man en förhoppning om något bättre. Något som skall förgylla livet på något sätt. Så drömmer man sig bort och längtar. Förväntan ger ett hopp som kan bära oss långt. Det kan föra oss igenom tuffa tider bara genom att veta att det kommer bättre.

Att förvänta sig något är kanske mer underbart än själva uppfyllelsen av det man förväntat sig. Jag kan känna en väldig glädje i själva förberedandet. Då jag tex sitter och ritar en skiss över ett bygge jag skall göra. Eller när jag planerar för en resa. Vart den skall gå och vad den skall innehålla. Det ger en livsglädje som är svår att beskriva. Tillfredsställelse kanske funkar bra.

Det finns en förväntan vi alla borde få modet och orken att slänga ut. Det är den förväntan som aldrig kommer att uppfyllas och slå in. Då vi förväntar oss problem och bekymmer som vi tror kommer. Den ger inte någon drömbild som vi vll skall vara sann. Den förväntan vill vi bara fly från. Så går vi där och bekymrar oss och är oroliga. När det väl kommer till den tidpunkten då det borde hända så händer det inte. Vi har bekymrat oss helt i onödan. Dem allra flesta gångerna vi gör detta är det helt onödigt. Vi inser det men det är svårt att låta bli.

Kanske kan en bön till Gud hjälpa oss då. Typ: ”Hjälp mig Gud att leva i nuet och inte bekymra mig så mycket i onödan”. Pröva så får du se. Ett vet jag, att Han vill bära oss igenom både god och dålig förväntningar.