Etikett: sanning

Publicerat den

Vad är sanning?

Vad är sanning? Den ene säger en sak den andre något annat – men vad är sanning? 

I denna tid har jag funderat på ett uttryck

—————-

Endast sanningen kan segra

—————-

Ibland har jag tvivlat på det. Därför att det verkar vara allt för lätt att skapa sin egen sanning. Eller förvränga den så den passar den agenda man har. Och det verkar som att den falska ’sanningen’ får för mycket plats.

—————-

Om inte sanningen får plats kommer lögnen att vinna

—————-

Ibland verkar det som att trots att den falska ’sanningen’ avslöjas segrar ändå den falska. Varför är det så?

Ibland verkar det som att den riktiga sanningen vill man inte veta av för att den falska ’sanningen’ blir starkare eller att man inte vågar gå emot den.

Hur vet man att en sanning är sann? Jo den stämmer med verkligheten. Därför behöver man belysa det man menar vara sanning med den verkliga bilden. Stämmer inte som två ihop bör man stanna upp.

—————-

”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”” ‭‭Joh‬ ‭8‬:‭32‬ ‭SFB15‬‬

—————-

Sanningen gör oss fria. Lögnen binder. Det gäller alla människor. Ingen undantagen. Jag tror inte någon av oss vill vara bunden.

Kanske är detta ett bra ord på vägen i dessa tider:

”Kära barn, låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning.”
‭‭Första Johannesbrevet‬ ‭3‬:‭18‬ ‭SFB15‬‬

Publicerat den

Vad blir din sanning?

Att vi ibland har för lätt att se ner på oss själva kanske inte är någon hemlighet. Det är lätt att misströsta. Eller av någon anledning få en skev bild på oss själva.

Men det är dock mer vanligt att andra säger sådant om oss som gör att vi får en skev bild oss.

Andra röster om dig blir din sanning. Jag är rädd för att vi är lite för lättlurade då folk pratar om oss.

Tro inte allt dom säger om dig.

Ibland är det ihopdiktat. Ibland är det för att göra ner dig. Ibland är det för att själv komma i ett bättre ljus. Ibland är det bara ljug. Ibland är det för att lura andra att tro att du är sådan.

Bestäm dig för att inte sätta det som din etikett på ditt liv.

Det är så lätt att tro på dom. Att du är sådan. Det är som att det blir din sanning över sitt liv. Att du inte duger. Inte är tillräcklig snygg. Att du inte passar in.

Nej, tänk gott om dig. Se vad du verkligen är. Du är du och du duger. Du har så mycket goda sidor inom dig. Dina gåvor och talanger är så bra. Ämnade för att välsigna andra och dig själv.

Låt istället din skapare säga sanningen om dig. Han som böjde sig ner och formade dig. Han som blåste sin livsande in i dig. När han sen betrakta det underverk han hade gjort när han skapat dig säger han ”det var gott”. Han var nöjd och belåten. Han sa till och med att det var ”mycket gott”.

Det är din sanning över ditt liv!

Så kasta loss. Ligg inte längre förtöjd på stranden. Ge dig ut på vattnet. Det kommer att bära dig!!

Eller för att citera Herregud&Co:

Det finns en stig där du står som är början på ett äventyr!!

Publicerat den

Min sanning

Satt och tittade på SVT2. ”Min sanning” hette programmet.

Alltså man kan fundera på vad sanningen är. Kan det finnas en sanningarnas sanning?

Min sanningen, alltså just den sanning jag går och bär på, kan man fundera på om den är just sanningen med stort S.

Tror säkert att du har som jag noterat att min sanning behöver inte vara likadan som någon annans sanning om samma sak. Det är rätt märkligt.

Det kan beror på att vi ser sanningen från olika håll med olika förutsättningar. Då kan den till synes se olik ut.

Men det finns sanningar som i verkligheten är osanningar. Det kan ställa till det rätt bra.

Ibland lever vi i en sanning som i själva verket är en lögn. Vi vill så gärna att det skall vara rätt men är så fel. Så det kan vara gott att vi ibland kollar upp vår sanning.

I sanning kan man fundera på ”min sanning”, hur den står sig till den totala sanningen som finns….

Det var några kryptiska tankar….

Publicerat den

Att sprida rykten….. Jag är så trött på det fenomenet… 

Är det något jag är så fruktansvärt trött på är när människor sprider rykten som, allt för ofta, inte alls är sant. Man tror sig veta att det man sett och läst borde betyda något som man bara måste berätta vidare. 

Så glömmer man det som är så viktigt. Att kolla fakta med den det handlar om. Glömmer att man ljuger och förvanskar sanningen till en stor lögn. Och så anser man sig vara den viktiga budbäraren att föra ut denna ”sanning”.

Varför är vi människor så nyfikna på att gräva i andras liv? Varför har vi läggningen att dra felaktiga slutsatser och göra ner andra med dom? Vad är det som gör oss människor till det? Är det för att, om än felaktigt, vi tror att då vinner vi andras uppmärksamhet och förtroende. Att vi tror att andra tycker bättre om oss och vill vara med oss. 

Vad vi glömmer är att om vi inte ändrar det beteendet blir det helt tvärtom. Folk kommer att genomskåda det och lämna oss bakom. Gemenskapen uteblir. För vem vill vara med någon som sprider falska rykten? Förtroenden brister och man vill inte vara en del av något så lågt. 

Jag är rädd för att man gör det för att bli mer inne och hamna i en bättre situation. Och visst, för en tid får man nog mer uppmärksamhet. Ända tills den som uppskattar själv blir utsatt. Då faller allt samman. 

Jag tror att vi alla får erkänna att vi gjort detta någon gång. Vem har vi sårat efter vägen? Vem har vi förstört för? Vem har vi sagt saker om som inte är sant bara för att själv bli ärad och viktig? Somliga lite, andra väldigt mycket. Hur som helst måste vi förändra detta beteende. Vem av oss vill själva bli utsatta och nedgjorda? Handen på hjärtat? Ingen av oss. Eller hur?! 

Nej, kolla fakta först. Vad vet du ligger bakom det du läser eller hör? Är det det minsta tveksam så låt bli att prata vidare.  Lämna det. Använd din energi till något bättre. Som uppmuntrar och bygger upp mer än att rasera. För jag tror att både du och jag vill få ett bättre minne efter oss än att vi gjort ner människor med vår falska ryktesspridning. Vänd om! 

Ärligt, jag är så trött på ryktesspridning  och ryktesspridare. Jag är så trött på att se hur människor blir sårade. Så trött på att man slår undan fötter och förtroenden. 

Nu ändrar vi på oss. Varje gång vi anser att vi behöver sprida ett rykte väljer vi att bli tysta. Istället väljer vi att prata gott om varandra. Punkt!

Publicerat den

Min sanning…..

I går satt jag och tittade på SVTs program ”Min sanning” med Anna Hedenmo. Hennes gäst var Ulf Ekman. En av Sveriges kristenhet mest kände pastor, troligen är det så. Mannen som konverterat till katolicismen.

Det gjorde att jag blev extra intresserad. Vad är hans sanning? Det gjorde mig helt enkelt nyfiken. Nu kanske jag kunde få en del svar jag gärna skulle vilja ha av honom. Men också få höra vart han står idag. Jag bodde i Laxå när han gjorde sin entre. Så man kan ju (nästan) säga att under hela min uppväxt har han satt sitt avtryck i den kristna världen i vårt land. 

Så ”min sanning” med Ulf tänkte jag skulle bli lite extra intressant. 

Men hur blev det? Snarare Anna Hedenmos sanning. Och jag borde väl inte bli förvånad. Det är ju SVTs programidé. Allt för ofta är deras, redan avgjorda, åsikt och hållning det som gäller. Annan åsikt och hållning är inte det man vill leverera. 

Hennes hållning i frågeställningarna var ju uppenbarligen inte frågande. Snarare påstående och statement.  Hon har tex redan bestämt sig att Gud inte kan höra bön och hela människor. Men snälla, vi lever i 2015, så många kan berätta om att det faktiskt fungerar. Att då ställa frågan på det viset visar på oförstånd och är inte proffsigt. SVTs hållning ”för-palestinskt” gör att hon inte blir nöjd med svaret liksom om abort och väljer att avsluta och bara gå vidare . Knepig hållning.

Nej, det blev Annas sanning. Det hade varit ett bättre namn på programmet. 

Men avslutning blev bra. När Ulf längtar till himlen blir Anna ställd och svarslös. Kanske det visade på hela programmets hållning. 

Tack Ulf. Hade hoppats på fler sanningar från dig, men du fick inte den möjligheten. Hade du svarat rakare så hade du tagit dig möjligheten. Då hade din sanning övervunnit Annas sanning. 



Men det är ju klart…… det är ju bara min lilla fundering omkring denna utfrågning. Läser man kommentarer på Facebook så inser man ju att det finns andra sätt att se på detta program. Japp, så är det. Så får det naturligtvis också vara. 



Publicerat den

Att se sanningen i vitögat

I söndags lyssnade jag till Sara Hökpers i svenska kyrkan. Hon berättade om hur det var som barn när hon gick till sin mamma när det var något som var problematiskt. Hon kanske inte riktigt berättade vart skon klämde. Då sa hennes mamma: ”Om du inte säger som det är kan jag inte hjälpa dig.”

Inte så dumt sagt, eller hur? Ibland vill vi varken bekänna för oss själva eller någon hur det verkligen står till. Vi försöker intala oss att det är inte så illa, som det i verkligen är. Den som blir lurad mest är vi själva. Vi försöker försköna det hela för att slippa gå till botten med verkligheten.

Ibland är det svårt att förhålla sig till sanningen ibland. Sara berättade om en munks råd. Han hade sagt ungefär så här: ”För att kunna lämna något bakom måste man först erkänna och bekänna verkligheten. Om man bara försöker hålla det ifrån sig kommer det alltid finnas nära kvar hos dig.” Visst är det en bra sanning?

Jag tror vi behöver acceptera läget och utgå från det och ta ut rätt riktning igen. På så vis kan vi lägga situationen som var problematiskt bakom oss och gå vidare. Att erkänna det som är en frestelse i livet, att sätta ord på den helt enkelt. Att höra sig själv säga det är en styrka. Där börjar vägen ut ur denna frestelse. Redan där bryter vi dåliga mönster.

Faller vi igen så är det ingen fara så länge vi inte ligger kvar utan reser oss igen.

Och kanske är det precis så i vår relation till Gud. Om vi inte säger hur det verkligen är kan Han nog inte hjälpa oss. Vi människor har ganska svårt att förlåta och börja om. Gud är världsmästare på att förlåta och börja om. Så länge vi med ett ärligt hjärta vill förändring och gör vad vi kan för att inte falla igen. Faller vi får vi nåden att börja om ifall vi reser oss upp igen och ber om hans hjälp.

Det finns en poäng i att höra sig själv att säger förlåt till någon än att skriva det på en lapp och skicka den till vederbörande. Likaså en kärleksförklaring, ett erkännande el ett behov man har. Det blir liksom på riktigt. Så är det i relationen till en människa. Precis det samma till Gud. Då först tror jag det blir mer på riktigt. Att skicka någon annan blir inte jag själv. Det är så gott att få ta upp det själv. /em>