För länge sedan skrev jag om att se sanningen i vitögat. Jag började då så här:
I söndags lyssnade jag till Sara Hökpers i svenska kyrkan. Hon berättade om hur det var som barn när hon gick till sin mamma när det var något som var problematiskt. Hon kanske inte riktigt berättade vart skon klämde. Då sa hennes mamma: ”Om du inte säger som det är kan jag inte hjälpa dig.”
Läs gärna hela den bloggen
Kanske är det så också i våra böner till Gud.
Vi får komma till Gud med det vi har. Hur det än är. Och det gör något med oss när vi säger det till honom. Vi behöver inte försköna något. Inte förstärka. Bara säga som det är. Först då kan han hjälpa.
Han som ser i det fördolda ser när våra böners ord stämmer överens med våra livsbehov. Orden får genklang i vår innersta resonansbotten. Orden blir inte fake news. Orden blir det verkliga. Då ser han att bönen är vår ärliga längtan.
Dina böneord blir verkliga när du hör fig själv säga dom. Då blir det inte bara en flyende tanke. Det blir på riktigt. Du blir ett med din bön.
”Om du inte säger som det är kan jag inte hjälpa dig.” Undrar jag om inte det är en god inkörsport nästa gång du närmar dig Gud i bön.
Pedher´s blogg 