På lägret jag är på har man tagit med sig en hoppborg. Tänk att barnen kan hoppa i denna borg.
Herren är min klippa, han är min borg, min räddare. Han är min Gud, min tillflykts klippa. Han är min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. Ps 18:3
Vi har en borg av hopp i Herren. Livet kan vara ganska svajigt. Där det nästan känns som att gå på gungfly. Men vi kan få gå in i vår borg av hopp. Det är som att väggarna av hopp skyddar oss mot det som vill slå sönder vårt mod. Borgens golv är mjukt och tar upp stötarna som vill göra oss ont.
Denna borg är vår sköld som vi får ta skydd bakom. Den klippa som ger stadga under våra fötter.
För mig är detta som ljuv musik. Det ger mig trygghet. När hoppet sviker är det lätt att ge upp. När hoppet bär blir det klart lättare att möta morgondagen. Jesus är det hoppet för mig. Mycket kan oroa i dessa dagar. Då är det skönt att veta att Jesus är vår borg av hopp. Vila i det.
Sitter och lyssnar på den ”nya” ”minns du sången”. Den serien heter Alla tiders sånger. Du hittar serien på TBN. Ett avsnitt har gått på SVT och fler lär visst komma där.
I det första avsnittet sjunger dom psalmen som dyker upp hos mig då och då. Ylva Eggehorn skrev texten Var inte rädd 1972. Lars Moberg satte musik till den 1974. Den bär på en barmhärtig hälsning till oss. Som mitt i oroliga tider ger oss hopp. En tidlös hälsning med uppmuntran. Det är gott att påminnas om att vår ensamhet har stränder in mot ljuset. Det är en vacker beskrivning att det mörker man kan känna i sin ensamhet har en ljus strand som strax kommer på orons vågor. I ensamheten kan man känna sig bortglömd och inte älskad. att då få höra ord som ”Han älskar dig och Han väntar dig ikväll” är gott. För det är just så det är. Han, Gud, älskar dig och väntar dig ikväll när du går och lägger dig. Han kommer finnas där med sin tröst och omsorg. Han har en frid att ge som inte kräver något i gengäld. Och du är på väg och din natt kommer att bli ljus.
Var inte rädd. Det finns en som går med dig. u kan tycka att det verkar ensamt. Men om du stillar dig en stund så upptäcker du snart att han finns där. Vi sången säger att någonstans bland orons skuggor står han, alltså mitt i det som oroar och skapar ensamhet.
Kanske kan den här texten återigen få välsigna någon, kanske dig. Jag är så tacksam att det finns sånger som bär trots sin ålder. Det handlar inte om antal år utan om att dom är födda för någon i ett tidlöst perspektiv.
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken Ett namn som skyddar dig nu när du går Din ensamhet har stränder in mot ljuset Var inte rädd, i sanden finns det spår
Han älskar dig och Han väntar dig ikväll En kväll när du förstår Hans hemlöshet Och hur Han längtar efter dina steg Från evighet har Han stämt möte här
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn Du ser den inte nu, men färdas dit En dag skall du bekänna högt Hans namn Hans kärleks frid som ingenting begär
Du är på väg, en dag blir natten vit En dag och stjärnor växer ur hans famn Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn Du ser den inte nu, men färdas dit
Ibland känns det som att golvet blivit så mycket svårare att nå. Skämtar lite om att när man ändå är där nere får man passa på att göra allt man behöver få gjort där nere. Beundrar alla er som kan stå med raka ben och ändå lägga handflatorna på golvet. Er vighet imponerar på mig.
Jag minns om räddningsaktioner där någon ramlat ner i en grotta. Så är det någon hjälte som vågar fira sig ner i djupet för att rädda någon där nere. Jag var varit nere i Lummelundagrottan. Det var en ”promenad” och med båt som var helt frivillig. Men åh vad mörkt det var när vi släckte lamporna. Och vi behövde inte rädda någon som ramlat ner där. Men det var djupt in i berget.
David skriver i psalm 24 hur Gud böjer sig ner för att rädda ….
Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. Psalm 40:2-4
Hur djupt kan Gud böja sig ner egentligen?
Det finns inget djup som är för djupt för Gud. Det finns ingenting som är för tungt för honom att dra upp när han böjt sig ner. Finns ingen person som ropar på hjälp som han skulle neka sin hjälp. Sådan är Gud.
Inte nog att han drar oss upp. Han ställer oss på en fast grund också. Så att vi inte ska ramla igen.
Jag älskar dessa rader i Psalm 40. Gud är verkligen barmhärtighetens Fader. För notera: Han säger inte att du får klara dig själv. Han sänder inte någon annan. Se vad det står ….
Han böjde sig ner Han drog mig upp Han ställde mig på mina steg gjorde han trygga
Det han själv som gör det. Han sänder ingen annan. H A N gör det. Gud själv!! Han är beredd att kavla upp ärmarna och böja sig ner till dig. Hur djupt det än är. Det är stort.
Så vill han lägga en ny sång inom dig. En sång du gärna sjunger. Kanske har du fått en sång ”på hjärnan” som liksom går i repeat. Detta är inte bara en grej som tagit sig in i vårt huvud. Detta handlar om en ny säng i vårt inre. Dessa sånger har en förmåga att bära oss fram. Är inte någon jobbig refräng som blivit en landsplåga. Denna sång är så mycket mer. Den har sin Harmon sprungen ur det himmelske . En sång som både ger tröst och mod. En sång som kommer bära dig framåt. Sångernas Sång helt enkelt.
Idag ber vi för riksdagsman Jessica Wetterling (V)
‘ Ja, godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar, och jag ska bo i Herrens hus för alltid.’ Psaltaren 23:6
Den här versen säger något om vårt ursprung. För mig är det uteslutet att vi bara har en historia som börjar i mammans mage. Jag tror att vi har vårt ursprung hos Gud. Som vi läser i Apg 17:28:
Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.
Därför är det inte så konstigt att David beskriver det så. Att vi skall återvända till himlen. Då blir cirkeln sluten liksom. Kärnbibeln visar på detta:
‘Ja [ja, så är det verkligen] , din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed) ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv. Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahves) hus alla mina dagar (ordagrant: ”till dagars längd”) . Psalm 23:6
Borta bra men hemma bäst. Så tänker jag mig detta liv. Så mycket som är bra här på jorden. Trots allt. Men det skall bli så mycket bättre där hemma, i himlen. Det är där vi hör hemma. Det är därför vi känner ett igenkännande i detta med Gud. Det liksom ligger i våra gener på något förunderligt sätt. Du har, som jag har, ditt ursprung i Gud.
För alltid!! Alltså när vi flyttar hem till himlen så blir det för alltid, för evigt. Inte för en period. Du behöver inte ordna för att någon sköter blommorna och tar in posten. Inga räkningar behöver betalas längre. Huset behöver inte målas om. Du behöver inte fundera på pension och aktier. Det blir en helt ny tid. Ett helt nytt sätt att leva. Ingen sjukdom. Ingen nöd. Du kommer inte frysa. Ingen natt för du behöver inte sova. Alla mänskliga begränsningar är borta. En helt ny tid helt enkelt.
Det var vad du kom från. Nu får du återvända dit. Helt upprättad från det begränsade livet vi levt på jorden.
Det bästa med alltihop, vet du vad det är? Det är att vi, för alltid, får vara med Gud själv!! För det skulle man kunna ropa ut ett
Psalms 23:2 Han han för mig till vatten där jag finner ro.
Att sitta vid vatten ger en sådan skön ro. När jag bodde invid Vätterns strand var det inte bara en gång jag satt där och sög åt mig denna ro. Att se dess spegelblanka vatten. Kanske höra lite kluckande från vattenbrynet. Den stillheten smittade av sig på mig.
Likadant kändes det så när jag var uppe i fjällvärlden och satt vid en källa. Vattnet bubblade upp från botten av källan. Samma ljuva känsla. Eller när man efter vandringen satt vid fjällbäcken som rann ner för berget. Vattnet som var så friskt att dricka gav en fräschhet hos mig som är svår att förklara.
Kärnbibeln kanske har hittat uttrycket som fångar just detta fenomen. Eller snarare vattnet uppgift och påverkan på oss människor:
…. Intill lugna (stilla, rofyllda, trygga) vatten (ordagrant: ”invid vilans vatten”) leder han mig (ledsagar han mig varsamt). Psalm 23:2
Invid vilans vatten
Intill dessa lugna, trygga och rofyllda vatten som kärnbibeln menar är ordagrant ”invid vilans vatten” leder han oss. Guds varsamhet är hans signum. Sådan är den Gud jag tror på. Ömsom leder han dig på olika vägar som du ska gå på. Andra tillfällen ser han att du behöver vila vid vatten eller gröna ängar. Han är så bra på att se hur vi mår h har det. Han vet när han kan skjuta på oss lite. Men han vet lika fullt när vi behöver dra oss undan en stund vid vilans vatten.
Vidare skriver Kärnbibeln: Vis av erfarenhet visste David att man måste leda fåren till lugna friska källvatten. Strömmar och störtfloder utgör nämligen en livsfara för ett får – mer än de själva förstår. Samma ord för att leda (hebr. nahal) används av Jesaja när han beskriver hur Herren varsamt leder tackorna och bär lammen, se Jes 40:11.
Finner ro
Löftet är tydligt. Du kommer finna ro. När ångesten trycker på är det svårt att se det. När oron knackar på så intensivt att man inte hör något annat är det svårt att tro att någon ro finns. Men löftet är givet. Du kommer finna ro.
Låter oss vila
Likaså låter han oss vila vid denna vilans vatten. Ibland tror jag att vi inte tillåter oss vila. Vi tror, av någon förunderlig anledning att man inte får vila. Man ska köra på liksom. Det tillhör livet. Kanske till och med att man inte är värd att få vila. Inte gjort det tillräckligt bra. Utan måste lite till. Han tillåter oss vila. Jesus visade verkligen vägen själv. Han drog sig undan till en öde plats för att vara för sig själv. Han behövde be och vila. Så ja, du är i gott sällskap när du vilar. Han till och med leder dig dit.
Den här dagen kan vi låta Gud få ge vår ro vid vatten. Kanske har du något vatten du kan söka upp. Inom oss finns det en källa. Johannes skriver om det inre källsprånget. Som den Helige Ande vill låta rinna inom oss. Det är samma goda vatten som David skriver om.
Tips: Följ gärna Urbans blogg. Idag söndag startar han ett projekt. Det är att varje söndag skriva något utifrån Kyrkans Söndagens text.
När man läser om bibelns gudsmän blir man förundrad. I mångt och mycket var dom ”stora människor” som man hade all orsak att se upp till. Att respektera deras mod, kunskap och kraft. Det är verkligen svårt att mäta sig med dom. Om man nu behöver göra det så klart. Men jag tror du förstår hur jag menar.
Ändå inser man att de var enkla människor som var kallade av Gud. Enkla som vi, på ett sätt, gör till hjältar.
Om man bara tar ett exempel av många. Mose. Gud kallar honom på ett rätt mäktigt sätt. Han får se en brinnande buske som inte brinner upp. Mose får höra Guds röst. Kallelsen kan knappast bli mer tydlig. Det kan heller inte missförstås. Att Gud hade ett uppdrag till Mose var helt klart. Och det var Mose han ville skulle göra det. Vad säger Mose då?
”Vem är jag, att jag skulle ….”
Ja, vem var han att han skulle kunna gå till Farao och få hela Israels folk fri från fångenskapen. Ja, det kan man verkligen fråga sig. Mose har så många ”men”. Det var ”Vem är jag”, och det var ” men om de inte lyssnar till mig” och ”men, Herre, jag är ingen talför man”. Mose verkar inte tro något om sig. Han ber helt enkelt Gud att sända sitt budskap med någon annan. Men Gud svarar upp emot det och ger honom en hel arsenal av tecken, sätt att göra och en vid sin sida, Aron, som skall bli hans röst. Slutsats? Gud verkar verkligen vilja ha Mose till uppdraget. Mose var utsedd. Mose var efterfrågad. Varför? Gud visste vem han var och trodde om honom att vara det bästa sändebudet.
Hur möter du Guds kallelse i ditt liv? Har du också många ”men” du räknar upp för honom? Har du många ursäkter att du är nog inte den personen som Gud söker för uppdraget? Jag tänker att det är rätt märkligt när vi börjar förhandla med Gud om att vi är nog inte den person som han söker. Speciellt i det ljuset att det var just oss han gick till. Skulle Gud ta fel på person? Han som känner oss med all brister och även våra fördelar, skulle han missta sig? Ändå handlar vi nästan så att vi menar att han inte vet vad han gör.
Gud var envis på Mose. Jag tror att han är envis på dig också när du tvekar. För han vet vad han gör. Han vet vad han vill. Han vet vad han förmår. Därför säger han till dig som han sa till Mose ett antal gånger ”Jag är med dig!”.
Jesaja fick frågan och svarade lite annorlunda:
”Och jag hörde HERRENS röst. Han sade: ”Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Ses 6:8)
Det är i svaret utrustningen kommer på plats. Det är i svaret Gud slår följe och lämnar dig inte. JA, vem är du egentligen? Du är den som Gud efterfrågar och kallar. Hur enkel du än känner dig likt Mose och alla de andra.
”….. Jag säger er sanningen: Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting kommer att vara omöjligt för er.”” Matteusevangeliet 17:20 SFB15
Nog har jag ibland tänkt tanken att min tro räcker inte till. Du med kanske. När man står inför något svårt och för stort för sig själv. Klart man kan tvivla. Det såg Jesus också. Hos lärjungarna. De närmaste intill sig.
Kärnbibeln ger oss några tankar:
Jesus illustrerar nu sin undervisning genom att använda berget, som de står vid foten av, som en bild på långt större och omöjliga problem och svårigheter än att driva ut en demon. Det är inte storleken på tron som är avgörande, utan inställningen, viljan att tro till skillnad från apati och ovilja.
Inställningen – sig på den. Är fokuset i din tro och bön på dig själv eller Jesus? När tron landar i vårt tvivel eller vår förmåga så blir det inte mycket av det. Nej, vår tros riktning och förankring behöver något helt annat. Tron behöver förankras i Gud och vad han förmår. Då kan vi vila i det. Vår tro får vila i rätt element.
Kärnbibeln fortsätter …
I parallellstället i Mark 9:24 ber pojkens far en enkel bön: ”Herre, jag tror! Hjälp min otro.” Tro som ett senapskorn är en ihållande tro, den fortsätter att växa och ger inte upp och den får näring av Guds ord och bön.
En tro som ett senapskorn får sin näring av Guds ord och i bön….. Kan det vara svaret på vår känsla av att vår tro inte räcker till? Kan vara så.
Nog kan vi säga att vi har tro som detta lilla lilla frö. Att när vi tänker efter så finns det något litet som Gud kan blåsa liv i.
Tycker du att din tro är lite finns det förutsättning för något stort. Ingenting ska bli omöjligt. Kan du smälta det? Låt anden beröra dig med det idag.
Vissa slott är rätt hemliga, eller privata mer kanske …..
Jag har haft en lite annorlunda idé denna sommar. Jag har åkt runt och kollat på olika slott. Vid skrivandet stund är det 16 slott som jag besökt. På samma resa har jag fått se ett fanatiskt vackert landskap. Du som följer mig på Facebook har kunnat följa min resa. Nyfiken? Sök mig på Facebook på mitt namn.
Men en sak som slår mig är att rätt många slott är privata. Man kommer inte ens nära dom. Visst, jag förstår så väl. Men dessa fantastiska byggnader med så mycket historia får väl inte hållas undan.
Kungen måste ju få vara privat också. Så man får inte hälsa på i de rum hm bor i. Men annars kan man få besöka slottet.
Det finns en kung som inte är privat. Det är kung Jesus. Ändå vill vi göra vår tro till en privat tro ibland. Om man menar med att den har ingen annan med att göra så tror jag man tänker lite fel. Den är verkligen för alla. För alla behöver få veta om den.
Men det finns exempel på människor i bibeln som fick dölja sin tro. Man kunde råka rätt illa ut om man skyltade med den. En man kom om natten till Jesus. Han behövde sök upp Jesus för att få reda på mer om honom. Om han verkligen var den han menade sig vara.
Idag finns det människor som inte kan leva ut sin tro. Tack gode Gud för den berättelsen i bibeln. Jesus försköt inte mannen. Han förskjuter inte den som får leva ut sin tro i hemlighet. Vi får be för dom.
Men förövrigt tänker jag att en tro är inte privat. Vi uppmanas något helt annat. ”Gå för den skull ut …” Matt 28. Alltså berätta om vem Jesus är. Vad han kan. Vad det leder till att följa honom. Man till och med läser om att vi ska gå ut på gator och gränder. Så något privat är det verkligen inte tal om.
Men för den som inte vågar eller tror sig om detta…..
Jag tror att alla kan. På det sätt som ligger bäst för dom. Skrev om det för några dagar sedan. Vi kan be om att Gud leder oss till just den vi kan ha förmåga att berätta om Jesus för. Så stor är Gud.
Vi lever i en tid då tron behöver bli allt mer tydlig. Trots att det kan innebära ett högt pris. För denna värld behöver Jesus mer än någonsin. Med Guds kraft och omsorg kan det bli möjligt.
Idag ber vi för riksdagsman Sven-Olof Sällström (SD)
Genom alla tider tror jag att Gud har varit den sista utvägen för många. Du vet, när man prövat allt och det inte har fungerat så har man vänt sig till Gud med ett ”om du finns Gud så hjälp mig”.
Ett tillrop som blandas av ”inte tro” med en ”förhoppning om” med något av en ”senapskornstro”. En tillit på ”vinst och förlust”. Och jag är övertygad om att trots att Gud blev den sista utvägen och det sista valet har han svarat många gånger – ändå.
Vad händer med oss när Gud blir den sist utvägen? Jag tänker att det blir ett liv med massa otrygga försöka att lösa det själv. Uppgivenhet när man prövat det sjuttioelfte försöket men det fungerade inte heller.
Tänk om Gud fick vara den första utvägen istället.
Jag tänker att innan jag försöker hitta lösningar som eventuellt fungerar så går jag till den källan som fungerar. När vi inser vår egen begränsning och öppnar oss för Gud som livet får ett större lugn.
Varför ta en omväg när man kan ta raka spåret dit?
Det är som att vi är inprogrammerade att klara oss själva. Att det ligger något av en förödmjukelse att be Gud om hjälp. När det i själva verket är det mest naturliga från allra första början. Det är som att vi är ämnade att ha en relation med Gud. Och försöker vi undvika det så blir det liksom tokigt i utgångsläget.
Jag tänker att livet borde ha lärt oss att Gud är det första valet. Att ha en dialog med Gud i livets genomförande ger en trygghet som bär även om det stormar. För han blir vårt vindskydd.
Igår var jag ute på vift lite. Då såg jag denna stolpe med flera skyltar. Det var en som stack ut lite extra tyckte jag.
Leva ut
Kanske inte den första skylten man tänker skulle vara aktuell. Café-skylten är ju klart mer vanlig. Ibland får jag uppmaningen ”njut av det nu Pedher”. Och kanske är det just det jag behöver bli påmind om. Jag tror att jag inte unnar mig att njuta ibland av det goda jag möter tex. Och kanske är det så att dom som uppmuntrar mig till att verkligen göra det vet om det. Jag är så tacksam för dessa röster in i mitt liv. Jag missar troligen för mycket av det jag får på grund av denna oförmåga.
Lev ut!
Vi behöver den uppmaningen ibland. Vi kan hålla igen på grund av misslyckanden. Eller att vi saknar något i livet. Eller rent av väntar på något. Ett ”något” som kanske inte ens blir av. Så lever vi inte ut livet utan vi bara väntar på något. Vänta inte längre. Lev ut ditt liv. Gör något av det istället för att vänta på att någon annan ska göra det åt dig.
Lev ut!
Lev ut den kallelse du har över ditt liv. Denna kallelse kan kallas ”en gåva/talang du har. Håll inte igen den. Be inte om ursäkt för den. Var tacksam för den. Låt den få ett utlopp i dig.
Det kan vara en kallelse från Gud av något slag. Den har ännu inte fått blomma ut kanske. Eller så har den fått träda tillbaka en tid. Lev ut den! Det är så du kommer i ditt rätta element tänker jag.
Lev ut!
Kanske är det så att du börjat ”stannat upp” i livet. Du har på något sätt ”slutat att leva”. Du bara ”är”. Inte i en skön vila där ”bara vara” är ljuvlig rehabilitering. Nej , du har liksom slutat att leva av någon förunderlig anledning. Börja lev igen. Lev ut ditt liv.
Kanske har dom omständigheter du nu är i gjort att du inte får utrymmet. Be då Gud att skapa det utrymmet så att du kan börja leva ut det du ska just leva ut.
Lev ut!
Att vänta kan vara bra. Om tanken är att du ska det. Vänta då. Men inte annars. Lev! Lev! Gör något med ditt liv. Jag vet hur lätt det är att bli ”hemma”. Man tar sig inte för. Jag bestämde mig för att göra något. Även om det var tråkigt. Ja, du läste rätt. Även om det var tråkigt. För jag insåg att det var inte bättre att bli hemma ”och sura”. Det var tråkigare. Det gjorde något med mig. Idag har jag mycket enklare att ta mig för. Planera min semester. Åka och göra något. Bättre att Leva Ut en att inte leva alls, typ så.
Lev ut ditt liv nu
Det är det bästa du kan göra. Gör du har så mycket inom dig som vill levas ut. Pröva så får du se. Låt dig inte hindras av att du väntar på något eller någon. Gört!! Alltså lev ut ditt liv.
Gud skapade dig att leva. Han vill leva ditt liv tillsammans med dig.
Pedher´s blogg 