Hur ofta är det inte behov av att vi behöver säga ett förlåt eller att tom förlåta någon?
Det är så lätt att såra varandra. Göra något som vi inte borde. Brusat upp. Anklagat någon på felaktigt sätt. Så går vi från det mötet med en tråkig känsla. Att vi mår mindre bra efter en mindre lyckad gemenskap är nog inte så konstigt. Men när vi går ifrån en gemenskap med något som borde förlåtas är det mindre bra.
Kanske skulle vi vara mer mån om att vilja säga förlåt. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. All gemenskap mår bra av det. Möjligen är det något ”förnedrande” och stoltheten får sig en knäck av att vilja säga förlåt. Men det är det värt. Det känns så mycket bättre efteråt.
En annan sida av myntet är att ge förlåtelse. Att när någon kommer och ber om förlåtelse att då bekräfta att att man ger det. Nu vet jag att att det inte alltid är så enkelt. Men man kan i alla fall ge signalen om att man vill förlåta om det i just det läget är svårt.
En av dom svåraste situationerna är när man kommit ihop sig. Den ena säger förlåt och får förlåtelse. Den andre säger förlåt men då får den inte ett gensvar tillbaka med samma försoning. Vad menar jag med det? Jo, om man själv vill ha förlåtelse men inte är beredd att ge förlåtelse blir det mycket svårt att gå vidare i en försoning. Det är som all förlåtelse går om intet.
Bibeln vill visa på att vi blir förlåtna i den mån vi förlåter andra. Så skall vi kunna önska oss att bli förlåtna är vägen rätt klar på det.
Till sist…..
Jag tror vi behöver be vår Herre om nåden att släppa saker och ting, händelser som sårat. Ja, med all rätt borde ”man” bett om förlåtelse. Men ”man” har inte gjort det. Be om nåden att släppa det. Det är mest du själv som förlorar på det annars.
Jesu ord på korset har hjälpt mig många gånger. Han säger. ”Förlåt dom för dom vet inte vad dom gör.” Kanske det förhållningssättet kan hjälpa dig i dom knepigare lägena.
Pedher´s blogg 