Månad: september 2017

Publicerat den

Idag firar jag 50 år

Idag är det en speciell dag. Det är den 3:e september och det är 50 år sedan det blev högertrafik. Men det är inte egentligen det jag firar. Hur stort det än var att vi bytte sida på vägen. JP har en artikel om denna stora händelse.

Nej,denna dag var viktigare än så. Det var då jag tog mina första steg. En farbror sa åt mig att komma så då gick jag. 😄

Måste säga att det känns som igår…. nej inte alls. Tänk att det är 50 år sedan. Tycker nog att det var rätt smart av mig att börja gå just den dagen. Tänk om jag hade gjort det tidigare… då hade jag ju fått lära om igen.

Men jag minns inget om den dagen trots allt. Händelsen är berättad för mig.

Denna dag måste ha varit rätt spännande och rörig. Vilken grej. Måste ha varit svårt i början. Synd att inte alla länder styrde över till höger.

Fast jag undrar om det inte hade varit bättre att låtit bli att börja gå. Ni ser vad det innebar. Man fick köra runt med syrran på sparken. 😉

Så idag får vi fira. 50 år är ju inte så lite det. 💐💥🎉🍓

Publicerat den

Det finns något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Det finns något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Njurstensanfall med tillhörande smärta önskar jag ingen att få. Inte ens min värsta fiende.

Jag har gått igenom det nu. Hört att det ska vara riktigt tufft. Det var det. Vilken smärta. Innan jag fick hjälp låg den i under mer än en timme. Så fruktansvärd smärta.

När det gör så ont att man inte kan vara still så är smärtan på topp. Minuter känns som timmar. Man vet att man ska få hjälp men det dröjer. Smärtan tilltar. När man då får veta att ambulans kommer om 3 minuter så är man väldigt glad. När smärtlindring lyfter bort smärtan blir man så tacksam. Den långa väntan är som bortblåst.

Jag vet ju att vi har en bra sjukvård. Men resan till Tanzania förra året gjorde att jag blev ännu mera tacksam. En dag som igår påminde mig på nytt om det. Två personer kommer till min hjälp och jag blev smärtfri. På akuten är man snabba och duktiga. Jag får den hjälp jag behöver. Man systematiskt undersöker. Efter röntgen så blir beslutet att stanna över natt. Möts av fantastiska människor i en ren miljö. Det gör mig tacksam. Så tacksam.

Lördagens städning kom av sig. Det blev för mycket smärta. Men städning kan man ju göra en annan dag. Fast hade jag fått välja hade jag hellre städar, hur tråkigt det än är. I ljuset av njurstensanfall med tillhörande smärta så är städning så mycket bättre. Ska försöka komma ihåg det nästa gång jag tycker städningen är tråkig 😉

Publicerat den

Hjältar – människor vi gör dumt i att inte lyssna till

En sann hjälte är ofta en person som inte vill kallas hjälte. En sann hjälte ser ofta sin uppgift och det den uträttat som det mest naturliga som man bara gjorde. En sann hjälte vill oftast inte äras.

Det är inte ovanligt att vi vill utse årets hjälte. En person som gjort något utöver det vanliga. Den har oftast gjort något vi själva nog skulle vilja ha gjort men inte gjorde av någon anledning. Kanske är en av kriterierna för att vi utser en hjälte är att vi själva skulle inte våga att göra samma sak.

Jag tänker på några som i mina ögon är riktiga hjältar. Det är människor som offrat sig helhjärtat för en god sak. Tex en missionär som ställt andra före sug själv. Som satsat och offrat hela sitt liv för att förändra världen för någon annan.

Jag tänker på dom som i dagarna åker till Sydsudan för att hjälpa folket med hälsovård. Dit där ingen annan vill åka. Inte ens FN. Där gör dom en insats. I mina ögon är dom hjältar. Men frågar du dom själva är det bara något dom vill göra för att hjälpa.

Jag satt och lyssnade på några missionärer för några kvällar sedan. Dom berättade några glimtar från deras insats. Hela livets insats börjar gå in på sista versen. Hjältar som skapat nya förutsättningar som troligen inte varit möjligt utan dom.

Då slog det mig. Vi gör dumt i att inte lyssna på deras berättelse och råd. Vi gör dumt i ifall vi inte lyssnar till dom. Vi kommer att missa något vi behöver veta om om vi inte lyssnar till dom.

Hjältar annonserar inte sig själva. Dom verkar ofta i det fördolda. Vi behöver söka oss till dom. Men uträttar mycket.

Vi gör gott i att lyssna till dom.

Publicerat den

1 september

Det är ett faktum. Vi lämnar sommaren bakom oss. Första september bryter fram.

I helgen är det sista försäljningen av jordgubbar vid Maxi. Bara det är ju ett klart tecken på att sommaren är slut. En god tradition avslutas – den att köpa jordgubbar alltså. Tur att jag laddat frysen med lite gubbar.

Om några timmar är det helg. Det känns gott att få ta en paus. Nästan samma känsla som att sommaren snart tar en paus.

Välkommen september.

Publicerat den

Det lilla rummets vida utblick

Jag satt i ett sammanträde i går kväll. Rummet inte det minsta men i jämförelse med annat inte heller så stort. Ganska litet faktiskt.

Vi satt i vårt missionsråd. Förde samtal om olika satsningar vi har utöver vår värld.

En stunden var vi i Afrika för att nästa stund vara någon helt annanstans på jorden.

Det var det lilla rummets vida utblick.

Tänk vad ett samtal kan göra. Tänk vad en tanke kan föra oss. Så fascinerande.

Mitt arbete handlar ju mycket om det också. Ett ”nu” här och nu som i sin förlängning är utöver vår jord. Där ett överskott blir möjligt för att hjälpa någon kanske på andra sidan jordklotet.

Ett rum begränsas av dess väggar. En tanke begränsas (möjligen av ”omöjlighetstänk”) inte av några väggar. Tanken för oss ut i en värld som ligger utanför rummets omöjlighet.

Jag kan bli så upprymd av att höra andra som visar på vad dom brinner för. Dessa brinnande själar gör underverk innan tanken bli verklighet. För dom skapar en förutsättning för att det blir möjligt. Den som tvekar kan bli övertygad och tändas för en sak bara för att en entusiastisk person har talat.

Att sitta i ett litet rum och sträcka sig långt bortom dess väggar är en fantastisk resa. Att få se möjligheten att hjälpa någon flera hundra mil bort. Det är stort. Man får liksom vingar på något sätt.

Liksom rummet begränsas av dess väggar så kan våra möjligheter begränsas av våra tankar att det är omöjligt. Så har vi redan i tänket stängt dörren till möjlighet.

”Allt är möjligt för den som tror”

Det är det som spränger det lilla rummets begränsningar på samma sätt som det spränger tankehinder.

Våra tankar om att ”det går nog inte” behöver bytas ut till att ”det går nog”. Då skapar vi förutsättningar till underverk. En utmaning som lockar. Åtminstone mig.