Etiketter

,

Jag satt i ett sammanträde i går kväll. Rummet inte det minsta men i jämförelse med annat inte heller så stort. Ganska litet faktiskt.

Vi satt i vårt missionsråd. Förde samtal om olika satsningar vi har utöver vår värld.

En stunden var vi i Afrika för att nästa stund vara någon helt annanstans på jorden.

Det var det lilla rummets vida utblick.

Tänk vad ett samtal kan göra. Tänk vad en tanke kan föra oss. Så fascinerande.

Mitt arbete handlar ju mycket om det också. Ett ”nu” här och nu som i sin förlängning är utöver vår jord. Där ett överskott blir möjligt för att hjälpa någon kanske på andra sidan jordklotet.

Ett rum begränsas av dess väggar. En tanke begränsas (möjligen av ”omöjlighetstänk”) inte av några väggar. Tanken för oss ut i en värld som ligger utanför rummets omöjlighet.

Jag kan bli så upprymd av att höra andra som visar på vad dom brinner för. Dessa brinnande själar gör underverk innan tanken bli verklighet. För dom skapar en förutsättning för att det blir möjligt. Den som tvekar kan bli övertygad och tändas för en sak bara för att en entusiastisk person har talat.

Att sitta i ett litet rum och sträcka sig långt bortom dess väggar är en fantastisk resa. Att få se möjligheten att hjälpa någon flera hundra mil bort. Det är stort. Man får liksom vingar på något sätt.

Liksom rummet begränsas av dess väggar så kan våra möjligheter begränsas av våra tankar att det är omöjligt. Så har vi redan i tänket stängt dörren till möjlighet.

”Allt är möjligt för den som tror”

Det är det som spränger det lilla rummets begränsningar på samma sätt som det spränger tankehinder.

Våra tankar om att ”det går nog inte” behöver bytas ut till att ”det går nog”. Då skapar vi förutsättningar till underverk. En utmaning som lockar. Åtminstone mig.