Månad: augusti 2020

Publicerat den

Tillsammans blir det stort

Skrev för några dagar sedan om att även det lilla blir stort Det blir några tankar till om det.

Tänk varmt lätt att bedöma sin eget genomförda insats som ringa. Att den inte har någon betydelse.

Igår kväll hade vi återigen arbetskväll i vår butik. Vi var 12 stycken som jobbade med att bereda saker till försäljning. Vi höll på mellan 18-21. 3 timmar med en paus. Var och en av oss gjorde ca 2,5 timma var lite drygt effektivt. Kanske mer. 2,5 x 12 =30 timmar. Det är nästan en hel veckas jobb på en kväll – tillsammans. I det ljuset är det väldigt mycket mer än den lilla tiden jag själv gjorde. Tillsammans blir det så mycket mer.

Vi behöver se vår insats i ljuset av all andra. Inte för att dra slutsatsen att det inte var så mycket. Slutsatsen är att vi tillsammans gör så oerhört mycket.

Det är när vi lägger axeln till som vi gör underverk. Ensamma blir vi rätt svaga. Men den svagheten blir så mycket starkare när man lägger ihop den med andra.

Det gör att vi behöver se varandra mer. Se varandras värde. Se varandras insats som viktig.

Det som kan döda detta är när vi ser ner på den andres insats. Det kan vara förödande.

Att man sen får höra att en sådan kväll gav så mycket mer…. trevlig gemenskap, goda samtalet, kände sig välkommen och hemma, så blir man ju bara så mycket gladare ….

Publicerat den

Det befriande regnet

En het sommardag. Luften dallrar. Luften är lite svår att andas. Man söker sig gärna till skugga. En sådan dag har du säkert mött någon gång. Inte så många denna sommar. Men några dock.

Att då få en regnskur är något helt fantastiskt befriande. Det är som att få livet tillbaka. Som att bli pånyttfödd. Marken renas där man går fram. Dammet på löven är borta. Det är som att hela skapelsen får nytt liv.

Vissa dagar i livet är precis så. Vissa händelser beskrivs precis som dom där heta dagarna då luften verkar ha tagit slut och är svårandad. Så kommer Guds regn av nåd över oss. Och allt förändras. Livet återvänder på något sätt. Omgivande ”natur” får ett reningsbad. Man själv får luft igen.

Finns en sångstrof från ”förr” Den lyder så här….

//: Han skall komma över oss
lik ett regn, lik ett vårregn
som vattnar jorden,
som vattnar jorden ://

Bilden är så skön. Marken, som till synes ser så torr och ofruktsam, får liv genom regnet. När man ser en torr sandöken får blommor genom regnet är så häftigt. Det är sand så långt ögat når. Men när regn kommer blomstrar öknen.

Min längtan är att få stå i detta nådens regn. Få känna den livgivande kraften ge nytt mod. Ny kraft. Nya möjligheter.

Publicerat den

Gud når inifrån när ingen annan når in utifrån.

Ibland verkar det så svårt att nå in till människor. Som om dom har stängt dörren. Man kan försöka på olika sätt. Men ingenting verkar att fungera.

Vi kan se i predikaren att Gud lagt ner evigheten i människans hjärta. Vi kan också läsa om att Gud bor i våra inre liv, oftast beskrivet som hjärtat.

Därför lever jag med en tro att där vi inte når in utifrån kan Gud nå in inifrån. Som att han knackar på från insidan av den stängda dörren.

Det är i sådan tillfällen vi får lita till, och vila i, att Gud når där vi inte når. Vi kan be för saker och ting och uppfatta det som att vi inte når fram. Vi kommer till en återvändsgränd, eller ett stopp. Så har vi lite för lätt att tro att där står också Gud och inte kan mer. Medan han i själva verket finns på andra sidan. Från insidan – inifrån.

Så får vi bida tiden tills det blir möjligt för honom att göra undret. Det kan i sig vara en utmaning i tålamod att vänta. Men vi får fortsätta att be. Som dropparna som urholkar stenen.

Gud tvingar sig inte på. Han väntar. Han väntar i sin skapelse tills den vänder åter till honom. Tills den / det är moget för ett berörande av honom. Troget står han där.

Där får vi vila. Där får vi fästa vår tro och tillit. Inte alltid så lätt.

Ibland kan man behöva få det förklarat att det man upplever är Gud. Att det är han som pockar på intresset. Minns du reklamen Gevalia hade? ”När du får oväntat besök”. Den har alltid påmint mig om Guds oväntade besök hos människor. Man blir överraskad. Man anar något hända men förstår inte vad det är. I livet är det så också. Gud knackar på våra liv inifrån. När vi känner den varma känslan av någon som uppmärksammar oss så är det Gud själv. Det kan man ibland behöva förklara.

Publicerat den

Även det lilla blir stort

Såg ett citat för någon dag sedan. En uppmuntran när man känner sig liten eller tycker sig inte ha mycket att dela med sig av. När man tycker som allra flesta gör det bättre än vad man tycker sig klara.

Även stora floder flyter upp ur små källor

När jag var och fjällvandrade blev detta så tydligt. Långt där uppe på fjället hittade vi källan. Vattnet kom upp marken. Kristallklart. Friskt. Längre ner blev det små åar. Ännu längre ner små vattendrag. På vägen hem placerade jag älven med sin kraftstation som utvinner el. Denna lilla källan hade tillsammans med andra källor blivit en älv som gav kraft till folket.

Förringa aldrig det du blivit begåvad med. Låt det få ”rinna fram” till glädje för andra. Det som hållit dig tillbaka kan du lämna bakom dig.

Det du har blir något stort tillsammans med andra. Det är mycket sällan som någon enskild kan säga att den ensam gjort den stora framgången. Den har, i stort sett, alltid haft människor omkring sig som gjort det möjligt för vederbörande att lyckas. Där kommer vår lilla rännil in.

Det du har kanske i första anblick ser ut som något litet. Men när du börjar få lite djupare i det är det en del av något så mycket större. Tack gode Gud för det.

Publicerat den

På en rastplats hinner vi ikapp oss själva…

På en rastplats efter vägen hinner vi ikapp oss själv

Ibland får vi inte ihop den ekvationen. För en rastplats sinkar oss ju på vår färd. Vi tappar viktiga minuter på vår framfart. Att ta sig från punkt A till B är oftast vårt stora mission. Nästan viktigare ibland än själva målet för resan. Att då stanna är bara onödig tid. Kanske känner du igen dig i den beskrivningen när du planerar din resa.

Men kanske det ändå är en av dom viktigaste platserna på resan. För det är där vi återhämtar oss. Blir pigga igen. Så blir färden mycket tryggare.

Livsresan har minst lika mycket behov av rastplatsen. Där vi kan återhämta oss. Släcka ”törsten”. Helt enkelt hämta ny kraft.

Men kanske mest ändå detta….

Det är på en rastplats efter vägen vi hinner ikapp oss själv….

Vi har ofta ett högt tempo. Mycket på agendan. Många bollar i luften. På väg till något hela tiden. Visionerna flödar. Det är som att vi rusar fram men hinner inte med själva. Vi inser det inte i farten. Kraven, både från andra och oss själva, förblindar oss.

Därför behöver vi rastplatsen efter vägen. Där vi hinner ikapp oss själva. Inte bara rusar direkt när vi gjort det utan låter oss vila en stund tillsammans med oss själva. Sen gå vidare.

Inför denna höst tror jag att behovet av rastplatsen kommer att vara avgörande. För ska vi orka igenom en höst med liknande situation som för vår och sommar kommer den att bli avgörande. Avgörande om vi inte ska gå i väggen. Avgörande för att inte tappa lusten och suget.

Se till att du kommer ifatt dig själv efter resan. Blir du för långt före dig själv kommer det att dränera dig så att du inte orkar.

Jag hade en god kollega och vän som lärde mig en sak. (Vän är han fortfarande) ”Pedher, du behöver återhämtningsstunder inplanerade i din almanacka.” Allt för ofta har jag slarvat med det. Denna höst måste det bli en del av allt jag prioriterar. Kanske så för dig också.

Såg ett citat från en ”okänd” som passar bra här: ”Om du inte väljer en dag för vila, så kommer din kropp välja åt dig”. Ligger något i det.

Ps Glöm inte bort att svänga på den rastplats som kommer efter vägen. Man vet inte när nästa kommer…Ds

Publicerat den

Att ledas genom dalen…

”Även om jag vandrar i den mörkaste dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig, och din käpp och stav tröstar mig.”
‭‭Psaltaren‬ ‭23:4‬ ‭NUB‬‬

När vi hamnar ner i ”vår” dalgång med alla bekymmer som väller in alla på en gång så är livet inte alltid så kul. Det kan ha hänt något som triggat igång dom gamla dåliga minnena. Vi får svårt att värja oss från dom. Så kraschar vi. Kanske för en stund eller för en tid. Men lika jobbigt.

Dessa dalgångar kan lätt få oss att tappa tilltron till livets rättvisa. ”Varför skulle det hända mig?” blir då en ganska vanlig fundering.

Mitt i denna krasch är det svårt att se ljuset i tunneln. Men den kommer. Och man överlever. Och kanske är det så att för varje krasch kommer man en bit längre i processen.

Hur svårt det än är att se det då sågar vi en Gud som går med. Psalm 23 som jag inledde med påminner oss om det. ”… för du är med mig…”. Kanske ser vi det och inser det bäst när vi ser tillbaka i backspegeln. Han finns där. Omsorgen som vi inte alltid uppfattar bakom tårarna är där.

För att vi ska förstå staven och käppen får vi tänka in en herde som använder dom. Staven dom lyfter upp fåret när det fallit och har svårt att komma upp. Käppen som skyddar mot faror. Med den räknade herde också in alla får. Ingen skulle bli efterlämnad eller saknad.

Så när vi läser om att ”din käpp och stav tröstar mig” är det en påminnelse att du kommer inte gå förlorad. Du kommer att räknas in. Saknas du kommer vår herde söka upp dig. Han kommer lyfta upp dig när du faller (eller kraschar). Ingen herde lämnar någon åt sitt öde. Han skyddar dig.

Om än fåret hade ramlat långt ner kunde herden nå det med sin stav. Vilket i sig är ett gott löfte. Han kommer att nå dig i djupets dalgång.

Vill du läsa mer om staven och käppen kan läsa vad jag skrev för några år sedan. ”Din käpp och stav, de trösta mig”

Publicerat den

En ny utsikt

Man kan se samma sjö, samma stad, samma skog, samma av allt men från olika håll och få en helt annan insikt.

Att få en ny utsikt på samma sak ger en förnyad insikt som skapar nya möjligheter. Oftast med ganska små förändringar men avgörande.

Vi har nog lite för lätt att fastna i den ”gamla” positionen. Den som känns tryggt. Den vi vet med säkerhet hur det är och blir. Man brukar ibland lite lättsamt säga ”varför överge ett vinnande koncept?” I sig så sant men kan bli förödande på sikt.

Tänk vad vi kan missa när vi fastnar i perspektivet. Ibland behöver vi backa ett par steg. Få en större bild, liksom zooma ut lite. Så kan vi sen gå tillbaka till det närmare perspektivet. Ibland behöver lämna vår plats för att se på samma sak men från ett annat håll. Så kan vi ta oss an uppgiften på ett annat sätt.

Påminns om fiskafänget lärjungarna var ute på. Inte en fisk fick dom. Var rätt bedrövade. Den uppmaning dom fick från Jesus var inte så revolutionerande. Inga magiska ord. Inget inköp av en ny båt. Inga nya moderna nät som såldes för att förbättra fisket. Nej, inga omvälvande teser. Endast detta: ”Lägg ut näten på andra sidan båten.” Samma sjö. Samma båt. Samma nät. Samma människor. Lägg ut näten på andra sidan båten. Då fick dom mycket fisk.

En ny utsikt ger en nu insikt med ett nytt resultat.

Vart har din blick fastnat?

Våga dig att se det från en ny sida. Det kan öppna din värld för något nytt. Kanske mitt i det vanliga. Men det finns en pontential som du inte har kommit åt. Inte ännu. Men snart…..

Publicerat den

Varför välja en svårare väg när den enkla finns ?

Gick på den breda spången i Dumme Mosse. Då fick jag denna bild….

”Varför ta den svåra vägen när den enkla finns? Varför göra det mer krångligt än vad det behöver göras?”

Ibland tror jag att vi gör saker och ting värre än vad dom är. Vi krånglar till det helt i onödan. Som om vi måste det. Som om det hör till. Så gör vi livet klart mycket värre än det behöver vara.

Jag vet inte vart du är i livet i dina processer. Men jag vill bara uppmuntra dig till att inte krångla till det. När det finns en bättre och enklare väg måste du inte gå i det snåriga vid sidan om. Du behöver inte falla i villfarelsen att du är ämnad för snårskog. Det är inte ditt öde. Det finns en enklare väg för dig.

Min bön idag blir:

🙏 Herre, hjälp någon att hitta sin enkla väg. Lyft den ur villfarelsen att snårskogen är sena öde. Led hen upp på din utstakade väg. Amen 🙏

Publicerat den

Stillhet – i en orolig tid

På ett sätt är det en orolig tid just nu. För somliga märka det mindre. För andra är det påtagligt. Men förr eller senare kommer denna tid ikapp oss. Oro för nära och kära. Oro för jobbet. Oro för att denna pandemi kan hålla på väldigt mycket längre. Oro för att den kanske aldrig försvinner. Tänker är oroligt. Sättet vi är kanske är oroligt. Det är en oro som kan äta upp oss inifrån på något sätt.

Hur finner man då stillhet i en orolig tid?

För mig kan en stund ute i naturen vara vägen till sen stillheten. Att gå och sätta sig vid den lilla tjärnen på Dumme Mosse. Har skrivit om den tidigare. Den inte bara ger stillhet i tänket. Hela kroppen går ner i varv.

För andra kan det vara att besöka ett kyrkorum. Du vet vad som händer när man går in där. Alla tystnar på något förunderligt respektfullt sätt. Där, i stillheten möter man något gott. Somliga tror jag inte benämner det för Gud. Men jag undrar om det ändå inte är så att Gud kommer och smeker vår själ så där ljuvligt försiktigt. Hans rum är ju kyrkan men också i vårt innersta. Så där möts verkligen himmel och jord.

Så har vi våra olika platser för stillhet. Jag tänker att om vi inte besöker dessa platser kan vår oro i denna tid bli sår i vår inre värld. Sår som kan få våra liv att tappa fotfästet.

Det är på dessa platser vi får tillåta oss att andas ut. Släppa ner axlarna. Våga släppa omvärlden lite grann utanför för en stund. Spänningarna får släppa för en stund. Så får ande kropp och själ ett andrum.

När man hittat denna plats gör man gott i att återvända dit med jämna mellanrum. Nu kanske inte hösten och vintern alltid ger denna vila uppe på Dumme Mosse. Så jag får skaffa mig ett ställe till.

När jag sitter där i värmen doppar jag ner mina fötter i vattnet. Svalkan är skön. Det är som att hela kroppen ger sitt gensvar på det. Och visst är det så när delar av livet är svettigt. Att då få svalka sig där ger en välsignelse i hela sitt liv. Allt kanske inte är löst. Men när en del i livet får sin svalka är det som det övriga jobbiga också får en viss lättnad.

Sök din stillhet. Det är en välinvesterad tid. Du som varit i en båt i en storm och kommer in på lugnt vatten vet hur det känns. Det är så dessa stillhetens rum fungera.

Publicerat den

Nu känner jag mig redo att gå i pension vid 100 års ålder 🤓🤨

Passade på att uppsöka min bank nu när jag var ledig. Ville kolla igenom min eventuella pension.

Vet inte om det var ett bra beslut att göra …😟. Jo det var det nog men ändå …. kanske inte lika kul som en solig dag på stranden direkt

Men nu känner jag mig redo att gå i pension vid 100 års ålder …… typ

För pensionssystemet har ju inte varit gynnsamt dom sista åren. När sossarna gjorde om allt till att det ”oranga kuvertet” så har det inte gått så bra. Lägg sen till att man varit dåligt betalt i lön under ca 20 år….. då är det inte lönt att tänka på att gå tidigt i pension. Snarare jobba så länge man orkar.

Å andra sidan….. samma regering och riksdag verkar mer gå åt att man ska gå senare och senare i pension. Det måste insåg vara ett underbetyg i förvaltandet än en segerrik politik. Kanske även ett misslyckande i politiken också.

Så för att inte behöva jobba till jag fyller 100 så får jag nog ta tag i den saken själv.

Nu har jag ju inte så dyra intressen. Solnedgång är ju rätt gratis. Om man nu inte åker i bilen några mil för att se den förstås. 🙈

Jag menar inte alls att pensionen måste vara som den högsta lön man haft. Men om man nu ändå har ett pensionssystem så borde det vara värt sitt namn och idé.

Med det sagt……

…. så måste jag ändå säga att vi har det förträffligt bra i vårt land. Vi har länder som har det klart mycket sämre. Med betoning på ’mycket’ . Typ ingen alls.

Så…. tänka sig att det ändå kan vara så olika. Både mellan länder och folk. Även mellan folk inom vårt land. Men jag vet i alla fall vad jag har göra en tid framöver 😄