Ibland verkar det så svårt att nå in till människor. Som om dom har stängt dörren. Man kan försöka på olika sätt. Men ingenting verkar att fungera.
Vi kan se i predikaren att Gud lagt ner evigheten i människans hjärta. Vi kan också läsa om att Gud bor i våra inre liv, oftast beskrivet som hjärtat.
Därför lever jag med en tro att där vi inte når in utifrån kan Gud nå in inifrån. Som att han knackar på från insidan av den stängda dörren.
Det är i sådan tillfällen vi får lita till, och vila i, att Gud når där vi inte når. Vi kan be för saker och ting och uppfatta det som att vi inte når fram. Vi kommer till en återvändsgränd, eller ett stopp. Så har vi lite för lätt att tro att där står också Gud och inte kan mer. Medan han i själva verket finns på andra sidan. Från insidan – inifrån.
Så får vi bida tiden tills det blir möjligt för honom att göra undret. Det kan i sig vara en utmaning i tålamod att vänta. Men vi får fortsätta att be. Som dropparna som urholkar stenen.
Gud tvingar sig inte på. Han väntar. Han väntar i sin skapelse tills den vänder åter till honom. Tills den / det är moget för ett berörande av honom. Troget står han där.
Där får vi vila. Där får vi fästa vår tro och tillit. Inte alltid så lätt.
Ibland kan man behöva få det förklarat att det man upplever är Gud. Att det är han som pockar på intresset. Minns du reklamen Gevalia hade? ”När du får oväntat besök”. Den har alltid påmint mig om Guds oväntade besök hos människor. Man blir överraskad. Man anar något hända men förstår inte vad det är. I livet är det så också. Gud knackar på våra liv inifrån. När vi känner den varma känslan av någon som uppmärksammar oss så är det Gud själv. Det kan man ibland behöva förklara.
Pedher´s blogg 