Satt och lyssnade till Staffan Stadell för några dagar sedan. Han tog upp lite om ensamhet. Ganska aktuellt tema. Man menar att vi i Sverige är det mest ensamma folk som finns. Sant? Vet faktiskt inte. Men en sak är säkert. Det finns allt för många människor som är ensamma.
Kanske är det en av dom mest svåra känslor att hantera. Kanske också det svåraste att möta upp. Alltså att hjälpa till att bryta den ensamheten. Vi har liksom vår gemenskapsgrupper. Och det är svårt att öppna dom cirklarna. Då säger Staffan något intressant.
Jag andas ut min ensamhet och andas in att jag är din.
Tanken med detta är att jag vill hjälpa mig att inse att jag tillhör Gud och jag är så inte ensam. Jag andas ut min ensamhet och säger det när jag andas ut. När jag sen andas in säger jag under tiden att jag andas in att jag är din Gud.
Låter det konstigt? Jag det kanske är det men frågan är …. Det verkar fungera. För när man gör den övningen så förstärker andningen budskapet.
För simpelt? Möjligen. Men det hjälper oss att påminna om att Gud ser oss som sin. Vi tillhör honom. Och jag talar om för mig själv att jag inte är ensam.
Löftet är sant. Gud är med oss alla dagar. Det löftet har vi fått. Det gäller dig. Det gäller mig.
Det hindrar ju inte oss att söka upp den som är ensam. Det hindrar inte att du som är ensam att söka upp andra. Men det kan hjälpa att bära oss igenom när ensamheten blir lite för närgången.
Pedher´s blogg 