Tänk vad mycket som kan gå fel när man tar något för givet. En match man leder stort kan lätt förloras om man tror att segern redan är vunnen. När man tar ut segern i förväg brukar det inte sluta väl. Tänk vad många lag som bittert fått uppleva det.
Men kanske är det lite typiskt mänskligt. Vi har lite för lätt att ta något för givet. Fast vi egentligen inte ännu har det.
Morgondagen lever vi redan som vi redan fått den. Men vem vet om morgondagen kommer? Ingen! Inte förrän den är där. Varje dag är en gåva till av oss. Av nåd.
Vi kan ta en framgång som inteckning att nästa kommer per automatik. Som om nästa gång blir minst lika bra som förra gången. Man tänker lite för lätt att ”man kan det ju, vad kan gå fel”?
När man tar sin position som given för all framtid har man nog redan tappat den. Då har man tappat fotfästet. Man glömmer allt för lät vägen dit. Inser för sent att det som tog lång tid att bygga upp kan raseras på ett ögonblick.
Jag tror att om vi ödmjukt ser på det vi har som en gåva av nåd given blir vi mer ödmjuka. Att vi inser att det är inget vi kan ta för givet. För i grunden är det bara nåd. För gåvan att nå dit är också en gåva. Vi fick det med oss i födseln.
Livet, arbetet, det vi är bra på, vår familj, dom pengar vi har och allt vi äger i livet är något att varsamt, försiktigt, omsorgsfullt värdera högt som en gåva. En gåva som lätta kan tas ifrån oss om vi inte förvaltar det väl.
Det gör att uppdrag vi får förtroende att inneha behöver vi våra väl omsorgsfullt och försiktigt. För det kan lätt tas ifrån oss om vi inte hanterar det rätt. Förtroenden är färskvara. Det kan ta tid att bygga upp men snabbt rasera.
Att inse att livet är ett förtroende från Gud, att vårt livs uppdrag är av nåd givet så blir vi mer vaksamma över det. Vi värdesätter det högt. Varsamt bär vi våra uppdrag. Då kan vi bevaras sunda i uppdraget. För det hindrar om vi är stadd på en olycksväg. Som psalmisten uttrycker det:
Och se [sedan] om det finns en fördärvlig (smärtsam) väg hos (i) mig [ett sätt som sårar dig och skadar mig], och led mig på den eviga vägen. [Den väg som leder till en evig fortsättning i gemenskap med Gud.] (kärnbiblen Ps 139:24)
På vår livsvandring finns en hjälp att gå. Vi kan be vår Herre varna oss om vi är på fel väg. Vi kan få hjälp att korrigera vår väg genom att vara lyhörd inför Herren. Om inte det räcker kan vi underställa oss ledarskap/mentorer som bistår oss (och Gud) att vaka över vår livsvandring.
Jag jobbade på re:form (i Örebro) en tid tillsammans med Micke (kommer du ihåg detta Micke?) Vi underställde oss varandra med att stötta på olika sätt. En sådan enkel sak som att när vi blev slarviga med våra kaffemuggar (när dom hamnade överallt och inte i köket) så fick vi påminna varandra. Och vi lovade att inte bli sura på varandra. Vi hade ett uttryck också när vi märkte att vi sackade i skärpa på olika sätt. Då sa vi ”nu sträcker vi upp det igen”. Ingen fördömelse. Bara en påminnelse om bättre skärpa igen. Att höja excellensen igen. Tack Micke för det samarbetet. Jag tror vi behöver det mer i vårt ledarskap och samarbete över lag idag. Kanske behöver vi det i vårt egna vardagliga liv också. Behöver du underställa dig samma sak? Det kan hjälpa oss att behålla skärpan i uppdraget. När vi blir ensamma är det lätt att tappa skärpan.
Ta inte livet för givet. Ta livet som givet.
Då kan vi ödmjukt leva det. Vi blir mer rädd om det.
Vi vill då förvalta det på bästa sätt.
Pedher´s blogg 