Självklart vill ingen ha krig
Ett av ämnena i media, blogg och andra skrivande och ljudliga media är gasakrisen. Ingen har nog den hela sanningen.
Man kan notera att tonläget är olika. Den ena anser att den andre har fel medan man själv har rätt. Det blir nog lätt så när man tycker sig se vem som har rätt, eller hur?
Jag delar den åsikt som menar att vi skall mer lägga betoning på att önska fred istället för att i första hand bedöma och döma. Vem vill ha krig? Ingen.
Israel har dock en särställning genom historien. Det kan man aldrig ta ifrån dom. Det förhärligar inte deras krigshandling. Inte alls. Men Israel har denna ställning och därför väcker den så mycket ilska i vissa sammanhang.
Att påstå att Israel har denna särställning är inte politiskt korrekt. So what?
Det blir dock märkligt när ledande teologer och pastorer/präster förringar denna ställning bara för att man är emot krig. Det är ett bekymmer att man nu är tyst omkring det man förr var så tydlig.
Förstår att det är komplicerat rent teologiskt. Jag vill inte på något sätt hävda något annat. Jag har inte ljuset. Men vi behöver teologer som träder fram.
Att vara för Israel rent historiskt och bibliskt innebär inte på något sätt att man rättfärdigar kriget. Det bekymrar mig att vissa verkar tro dess motsats.
Sen skulle vi kunna ta upp om Hamas tunnlar, deras misstag med att beskjuta sina egna av misstag och beskylla Israel för det, att bryta vapenvilor och att deras mission är att utplåna Israel (vilket fler motståndare uppenbarligen vill). Skulle önska att media ville vara mer granskande än att bara skriva det folk vill höra. Mer prövande på all information dom får innan dom skriver om det.
Ingen vill ha krig! Punkt!
Söndagstankar – Gud är inte längre bort än en bön
Ibland kan vi uppleva att Gud är långt borta. Trots att Bibeln menar att han inte långt bort från någon enda av oss. Den känslan blir ju inte så enkel att hantera. Å ena sidan finns han där. Å andra sidan uppfattar vi det som att han inte är nära. Hur förhåller man sig då till att Bibeln menar att han är alltid närvarande? Den menar tom att han aldrig sover.
En gång i livet kan vi ha haft kontakt med Gud. Vi kan tom ha levt väldigt nära och intensivt med honom. Men nu har vi steg för steg vandrat bort från honom. Man kan då fundera på om man måste gå samma väg tillbaka till honom för att komma nära igen.
Ibland kan det hända att vi har ett starkt behov av hjälp av en Gud som skulle kunna förändra. Vi har behov av att en högre makt griper in och förändrar läget liksom.
Ibland kan vi behöva ett råd. Kanske står vi inför ett vägval i livet. Kanske är det ett svårt beslut som skall tas. Tänk va gott det vore då att få ett bra råd från en vis rådgivare.
Det gemensamma för dessa situationer är att Gud är inte längre bort än en bön. Hur vi än uppfattar hans närhet som långt bort. Hur vi än uppfattar att vi har vandrat väääääldigt långt bort från Gud men skulle vilja om möjligt hitta tillbaka till honom. Om vi än bedömer förändringen vi behöver som närmast omöjlig att göras. Hur än intensivt vi behöver ett gott råd. Gemensamt är att han är inte längre bort än en bön.
Inte längre bort än att du kan forma en önskan med dina ord om förändring. En bön om råd. En bön om kraft. Till sig som tycker dig vandrat långt bort från Gud. Jag kan trösta dig med att du behöver inte gå hela långa vägen tillbaka. Det räcker med en bön.
För Gud, han är inte längre bort än att en bön skapar den kontakt du längtar efter. På en bråkdel av en sekund är uppkopplingen gjord. Här finns inga störningar av dåliga batterier i en mobiltelefon. Inte heller en nersliten telefonledning. I den sekund du öppnar för en bön till Gud är han där. Då är han där.
Vår förhållning till att han uppfattas långt borta blir avgörande hur vi tänker hantera den. Antingen lever vi kvar i uppfattningen att han är nog långt borta. Tänk vilken knepig situation då om han faktiskt är nära men vi hanterar honom som om han är långt borta. När du väl upptäcker hans närhet så har du mist långa tider av gemenskap med honom. Nej, bestäm dig för att istället förlita dig till att han är nära. Hur det än ser ut. Hur du än uppfattar det. Pröva att tro att han är nära så får du se hur det blir.
Doft av morfar
Jag blev bjuden på en Dr Dryls av Simon. Då hände det. Det kom en doft av morfar.
Jag minns att min morfar alltid hade dr Dryls och zenega. Vet inte varför men när jag kom till honom kollade jag alltid hans nattduksbord.
Min morfar luktade på ett speciellt sätt. Det fanns något speciellt i den doften. Att krypa in i hans famn och få en bamsekram och känna doften var något speciellt. Och bamsekram var det. Den som kände min morfar vet att han var stor. Jag nådde inte runt om honom. Så stor var han. Man liksom försvann i honom. Nu hände det något med honom. Han verkade bli mindre med tiden för jag började nå runt. Jag mins fortfarande den dagen då jag nådde runt. Nu var det väl mer mina armar som blev längre än att han blev smalare men det insåg jag nog inte då.
Som sagt han var stor. Det blev extra tydligt den dag jag hade med mig Ivar i Långmaren. Ivar har du nog sett på tv. Han kör oxarna i invandrarna och utvandrarna (eller om det nu hette tvärtom). Ivar och morfar Algot var gamla vänner som jobbade på gårdarna intill varandra. Dom hade inte setts på över 50 år. Nu möttes dom igen. Ivar, så liten att min lilla golf såg stor ut när han satt i framsätet, och morfar stor som ett hus. Ivar försvann in i min morfars armar. Sen satt dom och pratade minnen och mormor Inga och jag fanns inge längre i deras värld. Det var en fantastisk upplevelse att få föra samman två vänner som inte setts på över 50 år.
Ja, morfar doftade något speciellt. Tänk att en doft kan sätta sig kvar på ett sådant sätt. Undrar jag vilken doft du och jag ger vår eftervärld. Gud hjälpte oss att det får vara en väldoft värd att minnas.
Första skördetröskan….
I onsdags när jag åkte hem från jobbet såg jag den första skördetröskan ute. Jag hade alldeles nyss noterat till Simon att det nog inte skulle dröja så länge tills vi skulle se den första tröskan. Bara någon kilometer så såg vi den.
Jag måste säga att jag är rätt kluven till det. Å ena sidan ser jag fram emot att se hur bönderna skördar. Det ligger något vackert i det. Man ser hur dom förbereder marken på våren. Dagen kommer då dom sår. Sen kan man tid efter tid följa såddens utveckling. Så kommer dagen då skörden bärgas. Det är då sådden kan komma till nytta för oss. Säden blir mjöl. Mjöl blir bröd. Det ligger något vackert över det.
Å andra sidan tycker jag mindre bra om det. Strax efter skörd kommer plogen fram. Då det så definitivt. Hösten är på gång. Det tycker jag mindre bra om. Det är då känslan kommer att sommaren var på tok för kort. Vart tog den liksom vägen. Så blir det liksom en kluven känsla av både glädje men också saknad.
Men bonden tänker nog annorlunda. Han plöjer direkt och sår för nästa säsongs skörd. I det ligger det också något vackert.
Som du säkert ser är det en vacker bild på livet också. Vi sår och vi skördar. Ibland får vi skörda dålig frukt för att vi levt på sådant sätt att skörden blev inte så bra. Andra gånger får vi skörda något stort och bra.
Jag tror att vi behöver något av bondens uthållighet och framtidstro. Bonden sår i tro på att det skall bli bra förutsättningar. Bonden har inga löften från SMHI om ett perfekt klimat för just sin sådd. Bonden måste så i tro på att det kommer bli bra. Bondens uthållighet är fantastisk. Han eller hon väntar och väntar och väntar. Och en dag, så startar dom tröskan och skördar. Den uthålligheten behöver vi mer av.
Såddens lag är ju tydlig. Det du sår får du skörda. Du får inte potatis av ett vetekorn. Så kanske skulle vi se upp med vad vi sår i våra liv och i vår omgivning. Det kommer en dag då vi får se resultatet.
Så frågan är hur vi vill ha det framöver. Det du vill skörda i ditt liv måste du så in först. Fram till skörd ligger ansvaret hos oss att ge dom bästa förutsättningar för tillväxt. På blomspråket heter det ‘att vattna’.
Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?
Sitter och läser Marcus Birros krönika i Expressen. Hans rubrik har jag snott. Hur bra är inte den? ”Om nu vi bryr oss så lite om Gud, varför väcker han sådana starka känslor?” det är ju huvudet på spiken.
Både du och jag har säkert funderat på samma sak. Varför är det så farligt med Gud? Gå till kyrkan skall vi göra på skolavslutning men inte prata om Gud. Hur konstigt blir inte det?
Läs Birros krönika. Den är värd att läsas. Jag tror att dom allra flesta har inget problem med att skolavslutning har ett ”Gud välsigne dig” med sig. Dom allra flesta av oss har bett någon gång. Det är inte så farligt om en präst gör det med några ord en skolavslutning.
Om man inte tror på en Gud som kan välsigna är ju orden bara luft i så fall. Hur kan dom då ”skada” någon? Det är ju bara att lämna det och gå vidare. För den som tror är det fantastiska ord till glädje och frid. Och det skadar väl inte någon heller, eller hur?
Jag för min del tror ibland att det är en rädsla. Att man egentligen känner sig träffad av Gud. Inser att man behöver honom men det kan man inte erkänna. Varken för sig själv eller inför sin vänkrets.
Så om du inte tror på Gud så har det väl ingen betydelse vad prästen säger. Konsekvenser borde bli att man inte gifter sig i kyrkan då. Att inte ha begravning i ett kyrkorum med präst. Inte barndöpa sina barn. Inte konfirmera sig. Ja, listan kan göras lång. Men det märkliga är att man gör det. Så det borde kunna fungera med ett ”Gud välsigne dig” på skolavslutningen också.
Vi som tycker att det är ok med det borde starta en namninsamling. Vi blir många. Det tror i alla fall jag. Men uppenbarligen gör vi inte sådana upprop. Precis som Birro antyder om, så är vi tysta.
Tack Birro för din krönika.
Världens ände…….
Varje år försöker jag att göra en riktig långresa. Det skall inte vara en resa ner till affären eller närmaste stad. Visst, gärna en utlandsresa men resan skall överträffa det också.
Den resa jag tänker på är till Världens Ände. Kan man åka länge bort? Tror inte det.
Denna plats är en plats med historia. En brand förstörde staden men inte totalt. Staden har mysiga gränder, en å att vandra vid, en smörbytta att njuta av utsikten från, suckarnas bro ifall det behövs och mycket mer.
Husen är väl inte dom mest raka precis. Snett och vint med vinklar lite si och så.
Att sitta längst ut vid smörbyttan är ganska gott. Här kan man njuta av båtars ingång och dom som går ut. Jag blir nog lite avundsjuk. Tänk om man hade en båt……..
Att vandra ut efter ån har sin mysfaktor. Man kan gå där, gärna flera vänder, och bara njuta. Vackra gamla hus med massor av fina blommor utmed farstukvisten.
Att vandra på gatorna är heller inte så fel. Trosa stadshotell som fanns med i Hedebyborna tex. Museet som heter Garvaregården är värt ett besök (dock inte på måndagar då det är stängt).
En kopp kaffe eller två hann jag med också.
Nördig som jag är på second hand mm kan jag inte undanhålla dig ett litet antikvariat. Kan nog inte bli mindre.
Trosa är ju världens ände. Man körde dit ut och fick vända. Ja ja, hur det nu var med det. Kanske är det just bara lite kul att det heter så. Det räcker ju för turisten från annat land att det heter just Trosa. Och sen att det även är världens ände är ju kanske bara ett pluss. Hur som helst kan set kännas långt att åka dit. Men det är det värt.
För ungefär 14 år sedan bodde jag i Trosa. Några fantastiska år med närhet till vattnet. Sen dess har det varje år varit minst en resa dit för att bara få känna av miljön en gång till. Medger att jag kan sakna stället. Men det har förändrats. Massa nya hus. Trångt och lite märkligt byggt. Det som jag tyckte var lite extra mysigt har man byggt bort. Men om man ser över det och sätter sig i hamnen så är det som det alltid har varit. Om man blundar lite och bara känner in doften. Det räcker för mig. Nästa år åker jag dit igen.
Retrotisdag – loppis, second hand, antikt…… Varför dessa olika namn?
Vi som jobbar inom Second hand är ofta ganska noga med att påstå vi inte är en loppis. Tex är vi på Erikshjälpen second hand-butiker väl genomtänkta i vilket segment vi tillhör. Återkommer strax till det.
Jag är ju väl medveten om att i folkmun är det ju rätt vanligt att kalla allt för loppis. På ett sätt är det väl rätt okej men å andra sidan är det ganska stor skillnad i dom olika begreppen. Visst, lite slarvigt skulle man kunna säga loppis men namnet visar på vad det är för en typ av butik/försäljningsställe du kommer till.
Det finns en bild som beskriver dom olika typerna av försäljningsställen av gamla saker.
Bild ”trappan”
Loppis är oftast stället där man ställt upp bord och lagt prylarna på dessa. Lite huller om buller. I en ganska ”rörig” miljö samlas massa olika prylar. Inte så sällan är det det stora ställen där man hyr sig ett bord. Det kan också vara en parkeringsplats där man har bagageloppis. Prissättningen är mycket varierande och prutning är nästan mer regel än undantag. Dessa loppisar kan ju naturligtvis vara i butiksform. Ganska ofta har jag sett att man väljer att inte sätta ut pris utan det blir ett samtal med kunden (läs ‘köpslående’).
Second Hand är mer en vanlig butik med ‘bättre ordning’. Kvalitén över lag är bättre än loppis. Det är mer ordnade former med kassaapparat och en fast prissättning. Här är uttrycken ofta mer genomtänkte med en butik som följer ett koncept. Ett bra exempel på det är Erikshjälpens second handbutiker. Visserligen arbetar vi med att byta färgkoderna men du känner igen dig i vilken butik du än kommer in i. Man har en bättre ordning på hur man lägger fram sakerna. I en second hand kan du naturligtvis hitta dyra saker men är överlag en lägre prisbild än antikt och högre än loppis.
Antikt är en butik där sakerna har ett ännu större värde. Saker som ofta har rätt många år på nacken. Prisbilden blir ju därefter. Ofta är ägarna uppköpare som säljer vidare. Flera antikhandlare jag har varit hos har inte satt ut pris. Det blir en diskussion om den varan man vill ha. Andra butiksägare sätter ut ett pris.
Att ha denna bild för sig är rätt bra. Det gör att du vet vad du har att förvänta dig på respektive arrangemang. Mitt försök att beskriva det är ju rätt förenklad men ändå. Det finns ju varianter på detta också. Vi på Erikshjälpen vill finnas i området Second Hand mot antikt. Alltså ha målet att var mer åt det antika hållet än åt loppis. En sådan second Hand siktar vi på. Men för den skull inte lämna Second Hand.
Puh-citat
Söndagstankar – Var bor Gud?
Var bor Gud egentligen?
Du har säkert sätt bilden och tanken att Gud bor på ett moln som flyger omkring uppe i luften. Nu tror ju inte jag att det är den tron dom allra flesta tro är sanningen. Men ibland får jag en känsla om att vi ändå ligger mer åt det hållet än något annat. Att han är en kraft och makt som verkar finns på en obestämd plats någonstans i ett ingenmansland. Rätt ogripbar. Någon utan adress och telefonnummer.
Skulle vi ställa frågan dock så skulle vi nog få ganska många olika svar vart han bor. Ganska många platser skulle bli nämnda som en möjlig plats för Guds boning.
Under den tid som Bibeln beskriver var tanken att Gud bodde i tält. Tabernaklet som man satte upp där man bodde. Dit gick folket för att tillbe Gud. Prästen förde fram offren till förlåtelse och försoning för det man gjort fel. Senare byggdes templet av sten och trä. Där tog Gud sin boning. När jag läser om hur Gud manifesterar sitt intåg i templet blir jag förundrad. Det är så tydligt att Gud flyttar in så att det manifesterar sig på olika sätt.
Genom historien har kyrkobyggnaden setts som en särskild plats för Gud. Jag har varit i många olika kyrkor och verkligen förnummit Guds närvaro. I stora samlingar och ensam i en kyrkolokal.
Ändå vill jag påstå att där bor inte Gud. Att han är där är sant men jag tror att han har en annan boplats.
Jag tänker mig att han bor i dig och mig. Bibeln talar om att vi är hans tält/tempel. Alltså den plats där han bor. ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva?” (Första Korintierbrevet 6:19 SFB)
Det finns en tanke om att när vingar emot Jesus som vår frälsare så tar han sin boning i oss. Det betyder att han bosätter sig inom oss.
Kan då Gud som är helig bo i en människa som inte är helig? Ja,man kan ju det. Det är ju det som är så bra. ”Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” (Första Korintierbrevet 6:11 SFB) Så det är verkligen möjligt att han bor i sig och mig.
Detta gör att Gud är inte långt bort från någon av oss. Han kan vara inom dig. Det i sin tur innebär ju att han är nära att få kontakt med.
Har du inte bjudit in Gud i ditt liv har du möjlighet att föra det. Han tränger sig inte på utan knackar liksom på och frågar om han får dela livet med dig och mig.
Så vart bor han? Om han får så bor han i dig!
Ps På tal om telefonnummer. Hans telefonnummer är 5015. Kolla in Psalm kapitel 50 och vers 15. Ds
Pedher´s blogg 