Författare: pedherskoog

En man som passerat sina dryga 55 år. Arbetar som butikschef i Pingstkyrkans secondhand i Eskilstuna. Började mitt arbetsliv som undersköterska i Laxå och Örebro. Senare blev jag pastor och arbetat inom Pingströrelsen under 20 år. Efter det blev det ca 3 år på re:form i Örebro som verksamhetsledare. Efter det blev det Erikshjälpen i Örebro, Norrköping och Jönköping. Men, nu är det Pingstkyrkans Secondhand som samarbetar med PMU Secondhand för mig.
Publicerat den

Det måste vara flickornas tur nu !!

 Fick Erikshjälpens tidning i brevlådan härom dagen. Temat för den är ”Att vara tjej”. Läs detta: ”De ska veta sin plats och känna till sin uppgift. De förväntas inte ha några egna drömmar om livet och framtiden. Att satsa på dem ses som bortkastat. De ska ju ändå bara giftas bort. Ibland redan som barn. Och redan sim barn blir många av dom själva mammor.”

 Överallt på vår jord, kanske inträde utbrett i länder som Sverige, finns det flickor som inte får en rättvis chans i livet. En sådan diskriminering. Det kan vara könstympning, inte få gå skola, bortgift utan att dom samtycker. Det vi tar som rättighet och givet för en flicka fungerar inte på andra platser.

När man läser om att 32 miljoner flickor runt omkring i världen förvägras rätten att gå i skolan. 15 miljoner flickor tvingades in i tvångsäktenskap. Listan skulle kunna göras längre.

”Det är dags för global folkrörelse för flickors frigörelse”

Jag är så tacksam att få vara med på ett hörn i detta arbete.

Håll med om att det flickornas tur nu. På tok för länge har den vuxna världen, märkliga ideologier och religiösa påfund fått utnyttja flickor över hela världen.

När människor förrycks är det alltid fel. ALLTID! När vuxna förrycker barn är det ännu mera ALLTID!!

Därför behövs det en global folkrörelse mot detta. Det kan man göra på många sätt. Engagera dig i olika sammanhang där du vet att man jobbar för det. Ett sammanhang är Erikshjälpen. Ge pengar. Handla i deras second hand-butiker. Bli fadder. Allt detta hittar du på WWW.erikshjalpen.se

På något sätt borde FN, EU och hela vuxenvärlden skämmas ända tills vi ändrar på detta tankefel.

Om jag fick bestämma skulle vi ändra på detta nu. NU!

Publicerat den

Känsligt

Läste en bra blogg om känsliga människor. Du hittar den här på WordPress och ”Nån som jag”. Leta upp den. Så bra.

Känsligt. Ibland har vi svårt att hantera känslighet. ”Alla andra” får anpassa sig efter ”oss”. Det är uppenbarligen så att vi har på tok för lätt att hamna i vår egen värd. Varför skall jag ta hänsyn till någon annan? Vi ser till vårt eget välbefinnande och ego på ett sätt som ibland går så fel.

Det har varit en tid där ”jaget” gått före allting annat. Om jag inte har lust och det kostar lite för mycket för mig så får det vara. Om det än påverkar någon annan negativt så spelar det ingen roll.

På ett sätt är det väl inget fel at man ser om sitt eget hus först. Vem kan beskylla någon för det? Om man känner at sitt liv ska inte påverkas av någon annan så har ju den personen al rätt att tycka så.

Men när detta ego får konsekvensen att det blir en annan person som får det sämre eller blir lidande av det har det gått för långt tycker jag. Den medmänskliga känslan är ett givet inslag i vår normala natur, tänker jag. När mitt eget välbefinnande går före någon annans situation, som påverkas negativt av mitt beslut, så har vi tappat en väsentlig del av livet.

För att livet skall få det djup och ärlighet det förtjänar behöver vi se bortom vårt eget ego. Jag tror vi behöver se varandra bättre. Inse och förstå att vi påverkar varandra mer än vi anar. Tom både det vi gör och inte gör mot varandra.

Vissa människor är mer känsliga för detta än andra. Min fundering är att vi nog bör tänka oss att man är mer känslig för det än inte alls. Då har vi nog bästa förutsättningen att inte göra varandra illa.

Publicerat den

Hur tom kan en byggnad vara?

Hur kommer det sig att ett rum kan uppfattas mer tomt sent än kväll än på ljusan dag? 

Kanske kan det bero på rädsla men samtidigt verkar ett rum mer tomt när det är skumt och tyst. 

När jag bodde på landet och kvällen närmade sig och mörkret la sig hände det något med ljuset i skogen. Det blev ett speciellt eko då. Mycket djupare på något sätt. Som om ljudet gick djupare in skogen när det blev mörkt. 

Att gå i en mörk skog eller ett mörkt  rum är något speciellt. 

Om man då är i ett tomt mörkt rum så ändras det ganska radikalt om man pratar med någon i mobilen. Då ändras sig atmosfären och rummet blir inte alls lika tomt. 

När jag sprang senast kom jag iväg lite sent. Det började mörkna. Det var också en liten annorlunda känsla. Jag har ju sprungit rätt många gånger i den skogen nu. Kan spåren rätt bra. Ändå blir det en annorlunda känsla när mörkret börjar falla. Djupet i skogen förändras och stigen ser också ut på ett annat sätt. Då var det skönt att komma in på belysta platser. 

Nu kan ju ett rum inte bli mer tomt än just tomt. Men ändå undrar jag hur det kan uppfattas mer tomt sent än kväll än på ljusan dag. 

Det kan jag ju fundera vidare på under nästa låsrunda i renströmmen senare i veckan…..

Publicerat den

Varför heter det damfotboll och bara fotboll när herrar spelar fotboll?

Jag bara undrar. Varför heter det damfotboll när tjejer spelar fotboll när herrfotboll bara benämns fotboll? 

Jag bara undrar. 

Sen undrar jag varför herrar filmar mer än damer i fotboll. 

Jag bara undrar. 

Jag undrar också varför herrar verkar ha mera ont när dom fälls av en motståndare. 

Jag bara undrar. 

I ljuset av detta är ju herrfotboll lite pinsamt. Men det törs man ju inte säga högt för då kanske man råkar illa ut. 😊

Jag bara undrar ……… 

Publicerat den

Det finns en trötthet som är ljuvlig

 

Det finns trötthet och trötthet. Viss trötthet är bara så jobbig. Man blir bara så trött av den. 

Sen finns det en trötthet som är ljuvlig. Det är den trötthet som infinner sig efter en bra och lång löprunda. Där kroppen liksom bara landar i en skön vila. Läs: hamnar tungt i soffan. 

Igår sprang jag igen. Börjar få ordning på springningen efter fotskadan. När jag laddat av med en dusch och fått i mig lite mat så hamnade jag i soffan. När jag landade så måste jag säga att det var så skönt. Det var som hela kroppen ropade ”åh så skönt”. Det var som himmelriket sänkte sig över mig och kroppen bara gick in i en så skön vila att längtan av att gå upp ur den var som bortblåst. 

En sådan trötthet som får sitt utlopp på det viset är så ljuvlig. Det liksom så skönt stt somna i det läget. Nu var det ju bara liksom ett litet problem. Hur ska man samla kraft för att ta sig till sängen när vilan tagit ett fast grepp om kroppen? Det är tur att det är kort väg till sängen. 

Likaså blev det lite jobbigt när längtan efter en chokladbit blev för stor. Ingen fanns tillgänglig för att hämta den i mitt kylskåp. Men jag hittade lite kraft för att hämta den. Vilken tur va? 

Publicerat den

Att se tillbaka på historien kan skapa kraft för att gå in i framtiden

I helgen har jag haft förmånen att vara med i Mellringekyrkan och Re:form i Örebro. Församlingen firade 50 år och Re:form 10 år. Re:form arbetar med att hjälpa människor som är tex långtidsarbetslösa. 

Under några år hade jag förmånen att jobba i Re:form med Micke och några till. 

 På söndagen satt vi runt matbordet och delade minnen från Re:forms resa. I det samtalet slår det mig vad viktigt det är att blicka tillbaka då och då. Vi blev påminda om alla under Re:form varit med om. Om alla omöjligheter som blivit möjliga. Roliga händelser. Utmaningar osv. Man blir så tacksam.  

Så avslutar Daniel med att han hade stor tro inför framtiden för Re:form. Det kändes så gott. 

I samtalet växer det fram en sådan god känsla. En känsla att det finns en framtid för arbetet i Re:form. Hur omöjligt det än ser ut så växte något gott undantaget. En tillit till att den kraft som burit igenom fram tills nu ska bära vidare. 

Att titta tillbaka kan verkligen bli en kraft som bär in i framtiden. Som kan ge mod att fortsätta. Ge inspiration att ta nya tag eller hitta nya vägar. 

Allt för ofta tycker jag mig höra att vi inte ska titta tillbaka i backspegeln. Vi ska titta framåt. Bara framåt. Jag tror vi då tappar den djupare dimensionen i livet. 

Att se tillbaka kan skapa så mycket god kraft. Vad är vi rädda för? Om tillbakablick bara ger en nostalgitripp blir det ju bara en minnesstund. Men blir det en stund som skall leda oss in i framtiden kan det bli så mycket mer. 

Denna jubileumshelg kan nog sammanfattas för församlingen på följande sätt: tacksamhet för det man varit med om ger mod och förhoppning inför framtiden. 

Publicerat den

Söndagstankar – besvärliga människor 

Läste följande rader i tidningen Dagen för en tid sedan: 

”Under gårdagen och i dag har prästen och Oas-inspiratören Hans Weichbrodt predikat.
Bland annat tog han upp känslor inför människor vi har svårt att hantera.
– Det finns vissa människor som du inte gillar. Som kanske har skadat dig, som du är avundsjuk på. Det är inget du berättar för andra, men de ligger där som ett svart hål i ditt universum, sa han och fortsatte:

– Här kommer en förmaning från Jesu hjärta: Han vill inte att du ska bära vidare på dem. Lämna dem till Herren. De är inte ditt ansvar, de är hans ansvar. Sluta tänk på dem hela tiden.”

Jag tänker att det är ganska visa ord att fundera på. Tänk vad många människor som kan binda dig och mig utan att dom vet om det. Och vi lever i någon form av bitterhet eller är påverkade negativt av sådant som vi skulle kunna släppa och släppa och lämna bakom oss. Men vi går och bär på det. Förloraren är vi själva. 

Likadant kan det handla om människor som vi tycker ska be oss om förlåtelse. Kanske med all rätt.  Så går vi där i vår besvikelse. Istället skulle vi förlåta i deras ställe. 

Jag tycker mig höra Jesu ord: ”Släpp det – följ mig” 

 Ett av påvens 6 budord för lycka lyder så här: ”Släpp negativa saker fort. Livet är för kort. Släpp det och gå vidare”. Det ligger något i det. Vi vinner ingenting på att bära vidare på det negativa. Släpp det. 

Vi behöver komma ut i frihet. Jag tror att många gånger ligger möjligheten hos oss själva. Våga släpp det. 

Publicerat den

Korttagen

Det är många kameror ut efter vägarna numera. Det är ju kanon. Farten hålls nere. Hörde av någon att korten från en fartkamera kan vara riktigt bra. Får fundera på om man ska testa det någon gång. 

  Annars måste jag säga att det där med att bli korttagen är inte min grej. Grimaser kommer till. Jag blir så konstig på kort. Så nu har jag hittat min nisch på hur jag ska bli bäst på kort. Helt enkelt att ha händerna för ansikte. Då slipper man liksom tappa ansiktet innan fotografen väl tar kortet. 

Jag menar det är ju inte lätt att hålla ett avslappnat leende hur länge som helst. 

När jag skulle ta passfoto blev jag så glad. ”Vi vill ha ett stramt ansiktsuttryck”, sa dom. Inte att jag skulle le. Inte något speciellt sätt att vara el vrida ansiktet. Helt enkelt bara så där ”stramt”. Det gillade jag. 

Det kanske är min melodi att jag skulle låta någon av alla fartkamerorna få ta ett kort på mig. Borde kunna bli ett naturligt kort. Man lär visst kunna avgöra avgiften på kortet med hastigheten. Det lär visst bli dyrare ju fortare man kör. Måste nog bero på att det blir svårare med skärpan ju fortare man kör. Eller hur det nu var. 

Usch vad ett leende kan bli stelt. Tur att vi numera har digitala kameror. Man kan ju ta hur mycket kort som helst och radera alla som inte blev bra. I mitt fall dom flesta. Men kanske något kan bli bra i alla fall. Om man nu tar väldigt många. 

Som sagt, att bli korttagen känns inte bra. Men tur i oturen så finns det ju Photoshop. Det kan ju hjälpa lite på traven i alla fall. Möjligen kanske. 

Publicerat den

Eftervärme 

Det finns så många situationer och möten med människor som för med sig en eftervärme som är så förunderligt ljuvlig på något sätt. 

Jag blev påmind om det när jag läste ur Tomas Sjödins bok ”Det är mycket man inte måste” Han skriver om samtalet med anhöriga efter ett dödsfall. Han frågade dom vad dom uppskattade mest hos den bortgångne. Oftast säger man då ”Hon hade tid” eller ”Han tog sig alltid tid för oss”. Han skriver ”den som är vis vet att några minuters uppmärksamhet i ett givet läge kan fortsätta att värma i timmar, dagar, månader och år”. Han avslutar den krönikan med följande mening ”Och det alstrar en värme som tydligen blir kvar också när livet är över”.

Du har säkert mött dom. Personer som när man mött dom liksom stannar kvar hos oss. Stannar med en eftervärme som värmer vårt innersta på något ljuvligt sätt. Det kan vara något vi är med om som är lite över det vanliga. Det som man är med om går på djupet inom oss. Vi kanske får förmånen att bli ”utsatta” för någons omsorg om oss. Det kan vara ett samtal i goda vänners gemenskap som betyder så mycket att eftervärmen av samtalet stannar kvar en god stund. 

När jag slår upp ordet läser jag följande: ”den värme som finns kvar i en värmekälla (till exempel en kokplatta) sedan man stängt av energitillförseln”. Alltså värme som stannar kvar när vederbörande har lämnat gemenskapen. För att försöka beskriva ljuvligheten av detta tillstånd skulle det kunna vara: stunden efter en bastu då man ”värmer av”, känslan efter en skön löptur, som luften som blir frisk när ett stilla regn kommer efter en het sommardag. Typ så.

Att ge någon av sin tid kan verkligen sätta goda spår. Så goda spår att dess värme lever kvar för lång tid. 

Jag tycker verkligen om att vara med människor som skapar en god eftervärme efter sig. Dom drar inte ur mig massa energi. Tvärtom. Dom tillför mig sådan enerig att livet får en guldkant på tillvaron. Livet blir så mycket bättre. Man kan lugnt säga att dom gör min dag. Tänk om man själv fick förmånen att vara en sådan person som skapar en sådan eftervärme. Tror säkert att du gärna också skulle vilja ha  den värmen i dina fotspår. 

Publicerat den

Superhjältar

Just nu byter vi profilbilder på Facebook

Kan utrycka sig så här: Mitt förslag är Spiderman,om du inte hittar på en eget super-hero

Nu är det din tur! Ditt uppdrag är att under 24 timmar byta din profilbild till den tecknade figur jag väljer åt dig. Sen skriver du följande i ditt statusfält: ”För att motverka alla negativa och tråkiga bilder, filmer och inlägg som syns i mitt flöde och framför allt för att det är kul, så kommer jag att hjälpa till att fylla Facebook med tecknade superhjältar. ”Gilla” detta inlägg så kommer jag att välja ut en superhjälte åt dig.

Lycka till!



Om man tänker efter kan ju alla ha sina egna bilder kvar. Alla är vi superhjältar på något vis. 

Men speciellt är alla mammor superhjältar. Mina barns mamma. Din och min mamma. Alltså, betänk detta. Att gå och bära på ett barn och sen föda fram det. Vilken kämpainsats. Sen amma och fostra detta underverk. Hur mycket vi pappor än är delaktiga i detta kan vi aldrig mäta oss med dessa superhjältar till mammor. 

Ni är fantastiska. Helt enkelt superhjältar. Sträck på er. 

Efter er finns det fler som är superhjältar och skulle behöva en uppmuntran. Kanske har du någon i din närhet som skulle behöva den uppmuntran. Kanske redan i morgon. 

Vad vore vår värld utan dessa superhjältar? Alla volontärer som på olika sätt hjälper någon annan. 

Vi har mors dag. Vi borde även ha en superhjältesdag. 

Kanske tillskriver vi superhjältarna allt för stora dåd. Dom ska vara extraordinära. Tala om sig vitt och brett. Mycket synliga. Media ska helst skriva om dom och deras dåd. 

Fast egentligen så behöver det inte alls vara så. Den största hjälten kanske aldrig blir omskriven. För den skillnad denne person har gjort kanske bara blev uppmärksammad av en enda person. Bara den som blev hjälpt av denne hjälte. 

I min ungdom, nyss tagit körkort och köpt bil, kvaddar jag med bilen i skogen. Jag voltade tre varv. Jag minns ingenting från den olyckan. Har aldrig fått tillbaka något minne från olyckan. Vad man berättade för mig var att ett äldre par hade hittat mig i skogen intill bilen. Jag var vaken men hade fått en hjärnskakning. Dom hade tillkallat ambulans. Ett år senare kommer jag in på en sal till en av patienterna jag skötte om. Där satt en kvinna och besökte sin gamla mor. Hon frågade hur det stod till och hur jag mådde efter olyckan. Så berättade hon för mig att hon hittat mig där. Ett år efter olyckan kunde jag tacka min hjälte som tog hand om mig. 

Tänk vad hjältar det finns. Kolla omkring dig. Uppmuntra dom. Det är dom värda.