Man gråter inte var som helst

Rubriken hämtar jag från krönikan av Sjödin jag läste för någon dag sedan. Han skriver om att han gick i sömnen när han var liten. Att hans mamma var kroniskt orolig om nätterna. En gång när han kom hem omfamnar de varandra och grät. Så skriver han:

”Jag tänker ibland på det där ögonblicket. På gråten som det budskap som ingen av oss behövde hjälp med att formulera, på att tårarna nog är ett våra allra starkaste språk och på det märkliga i att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ände behöver sägas.”

Man menar att gråten lugnar ett oroligt hjärta, sänker blodtrycket, underlättar för kläckning och ser till att kroppen får efterlängtad vila. Man menar att kroppen får vila eller lättnad, samtidigt so en massa stress och oro sköljs ut. Tårar är en fantastisk uppfinning av vår Herre. Så skriver Tomas: ”Men man gråter inte var som helst. Man måste känna sig trygg för att våga gråta.”

Vi behöver skapa sådana rum för varandra så att vi våga gråta. Att gråta ihop, eller i någons famn gör gott inom oss. Vi behöver göra det möjligt att kunna få gråta. Stoppa det inte. Försök att inte trösta bort det. Trösta fram det istället.

Jag har tänkt på att när Gud möter en människa så är det rätt vanligt att det kommer tårar. Kanske är det just på grund av tryggheten hos Gud det blir möjligt. Det som var arbetsamt när man kom till Guds sköljs nu ut och friden lägrar sig inom oss. Så var inte rädd för att tårarna vill komma. det är bara en naturlig del.

Kanske vi män behöver uppmuntra varandra att gråta. Det är inte tecken på svaghet. Det är tecken på att något fint händer inom oss. Våga gråt.

Inte lätt att trösta när man själv gråter

Känner du igen dig i den rubriken?

Inte lätt att trösta när man själv gråter

Kanske, för just då är man själv i behov av att bli tröstad. Man har svårt att se den andres behov för att sina egna tårar hindrar utsikten. Man kanske gärna vill men förmågan eller kraften finns inte riktigt där. Tårarna gör slut på orken.

Ändå är tårar en ventil för att vädra ut ångesten och smärtan så att ny frisk luft av goda känslor kan komma in igen. En ventil där det unkna jobbiga får sippra ut. Kanske är tårar vägen till vändningen. Vägen till ett nytt känsloläge. Därför tror jag att tårar i grunden är något bra.

Tårar lättar på trycket. Med den vetskapen är det förunderligt att man håller dom inne. Särskilt vi män gör nog det. Men vi tror nog att det är ett tecken på svaghet. Med det är nog mer är ett tecken på vishet.

När man har svårt att trösta när man gråter kanske man kan gråta tillsammans. Båda behöver tårarnas rening och resning. Där, mitt i tårarnas kamp händer något vackert. Helt plötsligt har man tröstat. Det man minst trodde, att det inte går att trösta genom sina tårar, har man just tröstat.

Kanske är det också så att den som gråter kan förstå den andre som gråter på ett bättre sätt. Jag är lite allergisk mot uttryck där man får höra hur någon ”förstår” den andres situation när den aldrig varit i det.

Nu tänker jag inte att man ska ha en orgie av tårar ihop. Det leder nog ingenstans. Men var inte rädd att gråta med den som gråter. Det är inte farligt. Kanske rent av är vägen vidare.

”Gläd er tillsammans med dem som är glada, och gråt med dem som gråter.”
‭‭Romarbrevet‬ ‭12:15‬ ‭NUB‬‬

Kanske är just den väg som Jesus uppmuntrar oss till. Han som sägs har mött det vi mött. Han, om någon, kan förstå oss. Denne Jesus gråter med dig. Skrattar med dig. Känner med dig. Så när du gråter inför honom är han den bäste att förstå dina tårar. Hans tårar hindrar inte hans utsikt över din smärta. Där, genom tårarna , möter han dina tårar till tröst, till rening, till resning. Och du får återigen fast mark under dina fötter.

Att gråta ihop

Att gråta ihop är inte så glamoröst som att skratta ihop (som jag skrev om igår). Skrev om det under rubriken ”Pysventilen uppåt”. Några tankar till om det blir det nu.

Gråt förlänger inte livet – eller är det just det det gör? Kanske är det just den ventilen som gör att vi orkar mer. Ser mer ljust på framtiden. Ger andrum och frisk luft. Som åskvädret en kvalmig het sommardag. Luften blir frisk. Man kan börja andas igen.

Gråta har nog aldrig varit manligt nog. Gråta är att vara vek tänker somliga. Hur fel tänkt är inte det.

Jag måste säga att det händer något i en gemenskap där man gråter ihop. Där släpper man garden. Där visar man sin sårbarhet. Där blir man öppen för beröring av någon annan. Där får man närhet. Där växer man samman. Där får man förståelse för varandra. Där, genom tårarna, lär man sig att bära men också bli buren. Vilket inte alltid är så givet att man vågar sig låtas bli. Att bli buren alltså. För man skall ju klara sig själv. Präktiga vi.

Det blir något djupare i en relation om man vågar gråta ihop. Det blir mer på riktigt. Jag menar inte att en relation utan gråt är bara ytlig. Långt därifrån. Men ändå tänker jag att gråt går på djupet. Gräver sig ner i livets mylla där djupa rötter av tillit slår rot. Det är då en innerlig gemenskap växer. Man blir mer vän än bara ytlig bekant.

Våga gråt med någon. Det kommer att göra dig gott. Jag vet det.