Att gråta ihop

Att gråta ihop är inte så glamoröst som att skratta ihop (som jag skrev om igår). Skrev om det under rubriken ”Pysventilen uppåt”. Några tankar till om det blir det nu.

Gråt förlänger inte livet – eller är det just det det gör? Kanske är det just den ventilen som gör att vi orkar mer. Ser mer ljust på framtiden. Ger andrum och frisk luft. Som åskvädret en kvalmig het sommardag. Luften blir frisk. Man kan börja andas igen.

Gråta har nog aldrig varit manligt nog. Gråta är att vara vek tänker somliga. Hur fel tänkt är inte det.

Jag måste säga att det händer något i en gemenskap där man gråter ihop. Där släpper man garden. Där visar man sin sårbarhet. Där blir man öppen för beröring av någon annan. Där får man närhet. Där växer man samman. Där får man förståelse för varandra. Där, genom tårarna, lär man sig att bära men också bli buren. Vilket inte alltid är så givet att man vågar sig låtas bli. Att bli buren alltså. För man skall ju klara sig själv. Präktiga vi.

Det blir något djupare i en relation om man vågar gråta ihop. Det blir mer på riktigt. Jag menar inte att en relation utan gråt är bara ytlig. Långt därifrån. Men ändå tänker jag att gråt går på djupet. Gräver sig ner i livets mylla där djupa rötter av tillit slår rot. Det är då en innerlig gemenskap växer. Man blir mer vän än bara ytlig bekant.

Våga gråt med någon. Det kommer att göra dig gott. Jag vet det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s