”Den som hittar/tar sin egen plats tar ingen annans plats”
Ännu ett utryck från helgens äventyr som får mig att reflektera något.
Allt för ofta strävar vi efter att fylla någon annans plats. Vi vill vara som dom. Vi tror liksom att det är bättre. Som uttrycket att gräset är grönare på andra sidan. Det verkar ligga i vår natur att vilja ha det man inte kan få.
Allt för ofta armbågar vi oss fram på någon annans bekostnad. Vi vill ta plats. Det är inte säkert att vi kan fylla just den platsen utan det är mer positionen vi vill åt.
Vi behöver hitta just vår egen plats. Då tar vi ingen annans plats. Då kan alla blomma där man blommar som bäst. Vi behöver vara vakna över att låta människor just få ta sin plats. Det är ju där som man kan göra bäst nytta. Där kommer man till sin rätt.
Att se sin gåva och sina förutsättningar hjälper att hitta rätt. Allt för ofta är man för blyg för det. Det är inte så säkert att man hinner inta den när andra armbågar sig fram. När någon ställer sig i vägen.
Det finns en anda idag där ”jaget” får så stor plats. Där ”mitt eget” går först. Förr var det viktigare att bli ”upptäckt”. Man väntade tills någon gav utrymmet. Kanske behöver vi inte hamna i dessa två utkanter och diken men jag tror det ligger något i det. Vi behöver hjälpa varandra fram mer än att ta plats. Jag tror att i den processen hittar vi också vår egen plats. En plats som då får större möjlighet och legitimitet.
I ego-tider har vi svårt att upptäcka andras förmågor. Rör vi oss inte bland andra kan vi inte upptäcka guldkornen. Som ledare behöver vi alltid se personerna runt omkring oss. Ge kredit för det man för bra. Tillskriva idéer till sin rätta uppfinnare. Då växer en ledare.
Vem är du? Vad har du som behöver komma fram? Var är din plats? Är du på fel plats? Sug på den och börja dröm. Jag är säker på att förr eller senare är du på din rätta plats och har inte tagit någon annans plats.
På tal om att ta plats. I helgen sjöng jag i en kör av massa ledare. Jag stod intill min nye gode vän. Så kom det fler och fler in i kören. En efter en trängde sig in mellan oss. Helt plötsligt stod jag längst ut på körraden av mansstämmor. Liten kul känsla och upplevelse. Tänk vad viktigt det kan vara att stå mitt fram…… Ja ja, det gick lika bra att sjunga där jag hamnade. Fast det var också lite kul. Mannen intill var så lång att jag nådde bara upp till armhålan på honom. En ganska så intressant upplevelse. Tom när han satt och jag stod kändes det som att han var längre än jag. Ja, det var inte riktigt sant men ändå.
Pedher´s blogg 