I går var det en dag som gav en ljuvlig trötthet i kroppen. Jag är hos min yngste son. Ofta när vi umgås gör vi saker ihop. Han har många projekt på sitt hus. Så det blir alltid något vi gör på huset. Även de gånger vi bestämmer oss för att inte göra det. Då blir vi rastlösa och så drar vi igång något jobb.
När jag la mig igår kväll var jag redit trött. Vill på rätt långt in på kvällen. Det var sly som togs bort. Ett lass till tippen. Krattade gräsmattan så att robotgräsklipparen kunde komma igång. Det var mossa som skulle bort från taket. En trötthet som nog satt i hela kroppen.
Men det finns en annan trötthet som jag kände efter resan till Moldavien. Jag såg så mycket misär. Känslor fladdrade mellan skratt och tårar om vart annat. Livsöden som tog långt inne i hjärtaroten. När jag kom hem var jag så trött emotionellt. Jag behövde sova en stund på eftermiddagen några dagar efter hemkomst.
Viken trötthet är bäst? Båda skulle jag vilja säga. För det ger kunskap och tacksamhet båda två. Känslomässigt är det nog bättre med en trötthet efter ett hårt jobb. Men jag skulle inte vilja vara utan den trötthet som känslor kan ge.
Man återhämtar sig från båda. Tar bara olika lång tid. Och måste bearbetas på olika sätt. Kräver olika typer av vila. Liksom träningsvärk behöver viss rörlighet mitt i vilans återhämtning. Så behöver känslorna sin speciella rörelse av bearbetning för att komma igen genom sin vila.
Pedher´s blogg 