Känns som tiden står still ändå rusar den

Å ena sidan så känd det som att tiden stått still under hela pandemin. Det är svårt att se att vi haft den i 2 år. Jag har svårt att relatera om saker hänt för ett två eller tre år. Det liksom känns som att tiden stått still sen det bröt ut.

Samtidigt rusar tiden. Redan över halva januari har gått. Man undrar verkligen vart tiden tar vägen. Inne på tredje året pandemi. Sista året har för mig inneburit mycket. Så många saker som hänt och ändrat livet. När man försöker planera vet man knappt hur tiden ska räcka till.

Samtidigt är det det bästa året på länge. Jobbar mer normalt. Mår bättre av det.

Tänk att samma tidpunkt, samma år, så är det så olika. Det känns helt klart som att tiden står still ändå rusar den.

Kanske beror det på att det känns som att vi lever i en paus. Bara väntar på att det ska bli normalt igen. Under tiden har vi någon form av underhållsarbete. Inte att vi skapar massa men uppehåller något i väntan på ….. något.

Minns i början av pandemin. Någon i min gemenskap var så tacksam för att pandemin pausade och kunde stanna upp. Reflektera. Ladda. Osv. Medan jag och en del andra jobbade mer än vi någonsin gjort. Tänk så olika samma tidsperiod uppvisade.

Tänker att vi behöver naturligtvis ta vara på den tid vi har. Vi har bara en tid. Men hur det än är, hur det än känns går tiden lila sakta som vanligt (eller fort om du så vill).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: