Stavhopps-syndromet

Kanske har du inte missat stavhoppsfinalen i EM. Då Mondo hoppade 6,05 i stavhopp. En fantastisk prestation. Vilken final det var. Alla gjorde enorma prestationer. Peppade av varandra.

Men det som fick min största uppmärksamhet var hur stavhopparna var mot varandra. Som peppade varandra. Uppmuntrade och dom var som en stor familj. Trots att dom var konkurrenter så var det genuint glada för varandras framgångar. Led med varandra när man missade och rev. Man lämnade inte heller tävlingen när man var utslagen.

Tänk att konkurenterna kunde vara så generösa mot varandra. Att glädjas för en annans framgång är fantastiskt. Att inte lämna bara för att det går bättre för andra är stort.

Kanske har vi något att lära av detta.

Att glädjas av andras framgångar. Erkänna dom som något bra. Att peppa när det går sämre för någon. Att man mitt i en ”konkurrerande”-situation kan stödja varandra. Genom att stödja varandra kan man nå mycket längre och högre.

När ska man ge upp? 

Tittade på Stephans Wilsons resa till att åka Vasaloppet. ”Stephan på glid”. Så fantastiskt att se hans resa från att stappla fram på skidor, ramla och resa sig upp. Att sen se hur han utvecklar sig. 

Att höra hans motgångar och slitna kropp undrar man… Han får rådet att ge upp och satsa på 2017. 

Så rehabtränar han och i söndags säger han ungefär så här: ”jag vet inte om jag kommer att klara det men jag kommer att ta mig an Vasaloppet. Så får vi se om jag klarar det”

Det är så lätt att få rådet att ge upp. Och vi går på det. Kanske