Inlägg

Publicerat den

Han står kvar….

Så många gånger som vår herre skulle kunna gå åt sidan. Kunna låta sin blick lämna oss.

När vi kanske viker undan med blicken för honom lämnar inte hans blick oss.

När vi uppför oss knepigt skäms han inte och går undan. Utan då står han kvar.

Påminns om den förlorade sonen i bibeln. Han tog ut arvet. Lämnade fadershuset. Levde säkert ett gott liv till en början. Men sen blev det inte bra. Han levde upp sina tillgångar. Hans liv beskrivs inte som det mest föredömliga man kan leva.

En dag kommer han till besinning. Han lämnar sitt nya liv och vänder åter till sitt hem. Han tror inte att han kommer bli välkomnad tillbaka. Utan han utgår från att det möjligen kan bli som tjänare. Arvet hade han levt upp. Troligen hade han sålt eller slarvat bort ringen som visade på samhörighet.

Men döm om hans förvåning. När han närmar sig huset ser han att fadern står kvar. Han t.o.m. möter honom på vägen. Han får nya kläder. En ny ring på sitt finger. Han blir åter son i huset. Och det blir fest. (Lukas kapitel 15)

Det är så jag tänker när jag funderar över att Gud står kvar. Hur än vårt liv ter sig. Hur än vår blick sänks när vi möter honom. Vad än vi har med oss i bagaget hem så står han kvar. Han viker inte undan. Utan i kärlek tar han emot. I kärlek låter han sin blick möta vår blick. När vi tror att nu ger han upp så står han kvar. När andra lämnar så står han kvar. När vi är besvikna på oss själva så står han kvar. När vi misslyckas så står han kvar.

Han står kvar!!

Tänk vilken kärlek till oss. Det är stort. För stort att egentligen kunna fatta det. Ändå är det sant.

Publicerat den

Vad är det som egentligen är oviktigt av det viktiga?

Någon lär ha sagt att fotboll är det viktigaste av det oviktiga.

Jag funderar på vad det är som egentligen är oviktigt av allt det viktiga vi håller på med.

För handen på hjärtat…. visst är inte allt viktigt av det vi tänker är viktigt?

Det är så lätt att övervärdera saker och ting. Dom blir viktigare än dom är i verkligheten.

Kanske anser vi det viktigt för att vi ska tycka det är okej att göra det. Möjligen kan det vara så.

Det kan ändå vara bra att reflektera över vad som egentligen är oviktigt bland allt viktigt vi gör. Eller som vi anser är viktigt.

Det skulle kunna vara frestande att räkna upp det som skulle kunna vara oviktigt. Men en sådan lista går inte att skapa. Alltså en sådan lista som gäller alla. För den är så individuell. Varje person behöver se över sin egen ”lista”.

Jag tänker att om man lyckades identifierade detta oviktiga viktiga skulle det frigöra oss. Frigöra tid. Frigöra oss från ”måsten”. Frigöra oss från ödsla tid på något som ändå inte skulle behövas göra. Vi skulle frigöras till att satsa på det som verkligen är viktigt.

För det som verkligen är viktigt behöver få vår uppmärksamhet. Det är där vi ska investera vår tid och kapacitet. Det som får ett beständigt värde och mening. Då blir det viktiga aldrig oviktigt. Inte heller onödigt. Det är att använda sin dyrbara tid till något bestående, till något värdefullt och viktigt.

Frigör ditt liv från allt som är oviktigt viktigt.

Publicerat den

Milstolpe….

Milstolpe – var en sten som markerade en del av en sträcka. Sträckan som var kvar till något eller där man kom från. Erkänner att jag är inte den bäst påläste om dessa stenar. Men dom väcker alltid något särskilt hos mig.

Igår var det en sådan dag i mitt liv. Inte så att det hände något nytt i mitt liv. Utan den dagen påminde om en dag för fyra år sedan. Då var jag på första officiella besöket på min nuvarande arbetsplats. Då var det klart att jag skulle börja i butiken jag nu jobbar i. (Tänk vad tiden går fort) Den dagen förändrade mitt liv påtagligt. Då började ett nytt kapitel i mitt liv.

När jag ser tillbaka på mitt liv finns det många milstolpar stående efter min livsväg. Vissa tydligare än någon annan sten. Dom påminner mig om att livet tar sig fram i olika etapper. Händelser som blir så viktiga att dom blir avgörande för oss.

Några av dessa milstolpar har även varit smärtsamma. Jobbiga minnen. Men dom har ändå lärt mig något. Om än dyrköpt sådan.

Men djupast sett är dessa milstolpar en påminnelse om tacksamhet. Tacksam över vad jag har fått varit med om. Också om att livet ständigt går vidare. Att det kommer att hända mer. Jag får tro för jag kommer att klara nästa sträcka också. För den förra gick ju uppenbarligen.

Vad har du för milstolpar efter vägen? Vilka positiva erfarenheter kan du påminna dig om? Vad skapar dom för tro hos dig inför nästa sträcka du ska gå?

Det påminner oss också om målet för sträckan. Vart ska du? Vart kommer du om du fortsätter på den väg du nu går på? Vilken riktning har ditt liv?

Ibland kan vägen kännas lång. Då är det bra att ta en sträcka åt gången. Inte ta ut för lång ”dagsetapp”. Kanske är läget så att man bara ska ta ett steg i sänder. Ett åt gången.

Vila vid nästa milstolpe. Så får du kraft för nästa sträcka.

Publicerat den

När kylan tränger sig på….

Ser på min väderapp att snön är på G till jönköping. Igår var det en kylig dag där man skulle gärna bara sitta framför en brasa och njuta. Nu inser jag att det är en vinter i antågande. Kyliga bistra dagar är att vänta. Och det är bara början. Det är lååååååångt till våren. Bara att acceptera att det är så. Det blir bättre men inte nu.

Ibland kan jag tycka att den känslosamma kylan tränger sig på. Alltså det blåser in kyliga vindar i relationer. I olika miljöer känns det bistert. Den känslan är inte beroende av årstider. Den är mer beroende av situationer. Situationer då vi människor emellan tyvärr skapar onödiga dåliga vibrationer. Vi kanske inte lyssnat färdigt. Vi kanske inte vill lyssna. Vi kanske har en dålig dag eller dagar. Vi kanske inte är överens. Vi kanske helt obetänkt är klumpiga i hur vi uttrycker sig. Det skapar kyliga tider.

En höststorm eller en vinterdagar går över med tiden. När mars kommer knackar våren försiktigt på dörren. Då vet vi snart så, snart så, är vinter helt över för denna gång.

En mindre bra relation kräver att båda parter tinar upp först. Inte förrän då kan den kyliga stämningen ändras. Förändringen kommer inifrån. Inifrån oss själva.

Det är skillnaden mellan höststormens hårda vindar och kyliga relationer. Vintern viker undan för den yttre påverkan av solen. En kylig relation ändrad inifrån människan. Som skapas av ett ”förlåt” eller en mjukare attityd. Utan varma ord som kommer från hjärtat.

När den mänskliga kylan tränger sig på riskerar den att skada på djupet. Det kan vara bra att påminna sig om det.

Nej, låt oss istället vara varma kaminer som skapar goda relationer. Gör vad som ankommer på dig att skapa en god stämning. Innan du reagerar starkt, fundera lite först vad som kan ligga bakom. Det kan finnas en naturlig förklaring. Det måste inte vara illvilja. Inte heller någon som vill något ont. Då har i alla fall du möjligheten att istället skapa en god varm atmosfär än en kylig höstvind.

När kylan tränger sig på, skapa då en varm ”motvind”. Så kommer den att vinna över den kyla som vill ta över.

Publicerat den

Hinner vi vänta?

Hinner vi vänta?

I ett stressat samhälle har vi svårt att hinna vänta. Mail ska svaras direkt. Vi vill komma fram direkt i telefonkön. Bytte däck på bilen i helgen som gick. Då när jag åkte till macken för att kolla luften i däcken kom det en bil och väntade. Jag hade just börjat tyckte jag. Det var uppenbart att det skulle ta en liten stund. Men vederbörande hade inte tid att vänta. Allt för ofta har vi inte tid att vänta.

När Jesus vänder tillbaka till himlen ger han lärjungarna en viktig hälsning.

Apg 1:4-5 Vid en måltid med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Det dom skulle vänta på var kraften. Gåvan som Jesus skulle sända. Den gåva som skulle hjälpa dom att leva i den tro som dom upptäckt.

I tio dagar fick dom vänta. Men så kom kraften. Kraften som förvandlade deras liv

Apg 2:1-4 När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

Den kraften gjorde att dom förstod bättre. Vågade mer. Kände mer tillit. Tänk om dom inte hade väntat. Tänk om dom hade struntat i det. Eller tyckt att det dröjde för länge.

Har du tid att vänta? Att invänta Guds löfte över ditt liv? Det är värt den väntan. För den kommer att frigöra dig. Ibland kan det absolut ta lite för lång tid. Håller med dig. Men när väntan är uppfylld så är det värt det. Våga vänta. Våga längta. Våga förtrösta. För Guds löfte över ditt liv kommer att infrias.

Publicerat den

En helg av eftertänksamhet ….

Jag kanske är lite konservativ. Lite gammal i tänket. Men denna helg har jag lite svårt för halloween. En helg vi missförstått och som skapar mer problem än den behöver. Förstår inte varför man ska klä ut sig till häxor och skrämmas för att få godis.

Denna helg har varit en helg av eftertänksamhet. Att minnas. Respektera dom som ”gått före” som vi säger. Med det menar vi dom som fått slutat sina dagar i livet – dött. Dom minns vi. Hedrar. Respekterar. Är tacksamma för.

Eftertänksamhet – en tid av reflektion av livets skörhet. Dom flesta lämnar jordelivet mätta på att leva. I en hög ålder och med all rätt att få vila efter ett långt strävsamt liv. Andra lämnar detta liv för tidigt. Man borde ha fått många år kvar att leva. Andra har haft en lång svår sjukdom. Orättvist för dom. För att inte påminnas om olyckan som ändar liv. Så brutalt orättvist. Livet är skört. Vi tar det ändå alldeles för lätt. Vi tror att vi är odödliga.

Varje dag är en gåva att förvalta väl.

Den är oss given. Inte för att vi förtjänat den. Inte för att vi köpt den. Inte för att vi ansökt om den. Den blir oss given som en gåva.

Gått före – har du tänkt på det uttrycket ? Gått före. Det ger hopp om återseende. Hopp om något som den som gått före har kommit till. Detta något som vi en gång ska till.

För mig är det hoppet om himlen. Den tro jag bär inom mig bär mig in i den tillförsikten att döden är inte slutet. Den är början, eller kanske mer fortsättningen, på något nytt. En plats Gud själv skapat för oss. Himlen.

Denna helgen ger mig en påminnelse om att det finns något som vi kan förbereda oss inför. Det eviga livet. Denna helg ger en försmak och påminnelse om den tillvaron. En evighet med godhetens fader. All trösts Gud. Kärlekens upphov. Det ger ljuset i denna dunkla helg av sorg men också tacksamhet.

🙏 Tack gud för alla som gått före hem till dig. Led mig på den väg som leder mig hem till den plats du skapat oss för. Hjälp mej att respektera dom som gått före. Låt deras goda förebild påverka mig. 🙏

Publicerat den

Det vardagliga grå kan vara ljuspunkten i livet

Det vardagliga grå kan vara ljuspunkten i livet.

Hur osant det än låter så kan det vara så.

Jag jag haft ett par dagar med en nästan helt ledighet. Dom har jag fyllt med lite vänskap som pricken över iet.

Men det mesta har varit det grå vanliga. Du vet, städa lite, tvärs bilen, handla mm. Det vanliga man måste få till. Att komma ifatt med lite här och där.

Tysta dagar i stort. Inte massa ljus. Ena dagen skönt väder. Andra dagen mest mulet. Men i det stora hela typ gråa dagar. Inget sticker ut direkt.

Men sådan dagar kan vara ljuspunkten. Mitt under gråa upptäcker vi att där kommer vilan. Återhämtningen. Avkopplingen. Det som gör att batteriet laddas. Att man får tid att sjunka tillbaka och reflektera.

Man kanske inte blir färdig i allt det man tänkt. Men det uppstår en förnöjsamhet. Kanske är det då som batteriet laddas som allra bäst.

Tänk att grå kan vara ljust. Beror på hur man väljer att uppskatta det. Ensamhet kan antingen hatas eller uppskattas. Troligen hatas när den inte är självvald. Lättare att älska när man själv väljer det

Men jag undrar över hur man kan förvandla den mindre goda känslan över den grå vardagen. Den är så lätt att bara hamna i den tråkiga och nedstämda känslan.

Att ta tag i den och göra något av den är troligen den bästa vägen. Att intala sig att det är inte så farligt med det gråa ensamma.

Efter några dagar av lite grått känns det skönt att gå in i helgen. Att ha fått några extra dagar av vila har gjort gott.

Tänd upp dina gråa dagar med gott lagom innehåll. Du kommer att uppleva att dom gråa dagarna blir en ljuspunkt i livet.

Publicerat den

Dags för november …

Nu är det dags för november. Den tråkigaste månaden på året enligt mig. Så mörk och dyster. Ända fram till 1:a advent. Då lyser tillvaron upp igen.

Men fram tills dess är det mest bara mörker, regnigt och kallt.

Denna månad behöver man hitta alla ljuspunkter som finns. Ta vara på dom. Låt dess värme spridas in i hjärteroten.

Det är under denna tiden jag kan längta till varmare breddgrader.

Så kanske det är den här tiden på året vi människor behöver uppmuntran som allra mest. Så vi får helt enkelt försöka satsa på mycket uppmuntran. Ska vi bestämma oss för det??

Publicerat den

Söndagsskolans fyr

När jag gick i söndagsskolan så fick man möjligheten att lägga en slant till missionen. Vi hade en fyr till det. En fyr som var en sparbössa. Varje gång man la i en slant så blinkade den. Tänk om den finns kvar. Den fanns i alla fall i kapellet i Skultorp. Där gick jag i söndagsskolan. Bodde granne med kyrkan. Så på söndagsmorgonen sprang jag dit. Hann hem med ett eventuellt minnesverskort och sen tillbaka till kapellet och gudstjänst.

Den där fyren har funnits med i minnet hela livet. Det var där jag lärde mig att ge. Visst, pengen fick jag från mamma och pappa. (Ingen egen inkomst på den tiden😉) Men det lärde mig att ge. Det lilla tillsammans med alla andras slantar gjorde nytta.

Idag skulle vi behöva damma av den fyren. Mest som en påminnelse om att det jag har fått kan hjälpa någon annan. För mitt överflöd kan rädda någon som inget har.

Då handlar det inte om mängd. Inte rikedom. Inte miljoner. För det handlar om att lägga samman det vi har. Att min slant tillsammans med din slant blir mer. Kan göra mer. Någon kan ge lite. Andra mer. Men det är summan som gör det.

Finns en lite barnkör som har denna text:

Jag behöver dig och du behöver mig
vi behöver alla varandra
Alla har nånting att komma med ibland
att räcka fram en hjälpande hand.

Vi är lika värdefulla du och jag. Herren har ju gjort oss till de vi ska va…… (sen är det något mer.. kanske vet du det)

Vi behöver helt enkelt varandra. I en värld där inte det offentliga räcker till behöver vi varandra. I värld där orättvisor i välfärd gör det omöjligt för somliga behöver vi varandra.

Så ta fram din ”fyr”. Låt den påminna dig om att du kanske kan göra något litet för någon. Kanske rent av mycket.

Publicerat den

En solglimt

När jag var liten sjöng jag i en barnkör. Vi kallades för solglimtarna.

Vi hade en liten kör vi sjöng. Troligen vår signaturmelodi.

En solglimt, en solglimt. Hjälp mig o Jesus att vara.
En solglimt en solglimt. Lysande vart jag än går.

Tror den slutade så.

Solglimt. En glimt av solen. I höstens mörker är det så skönt när solen tittar fram. Solen kan vara borta länge. Men när den väl visar sig är den mörka tiden förlåten på något förunderligt sätt. Solen suddar ut känslan av höstregn. Dess värme gör att kulna dagar glöms bort.

Skymt av solen. Tänk att bara en liten skymt av solen kan göra underverk.

Tänk att få vara en solglimt. Vi behöver många solglimtar i vår tid. Människor som ger ett värmande återsken av något gott och uppmuntrande.

Solglimtar av det gudomliga gör gott hos oss. Vi kan få återspegla Gud och hans omsorg.

Så denna sångstrof får bli dagens hälsning till oss. Var en solglimt.