Om vi visste om hur framtiden skulle bli….

Hur skulle vi handla om vi visste hur morgondagen och framtiden skulle bli?

Ibland tänket jag att det vore så skönt om man kunde veta hur framtiden skulle bli. Då kunde man veta vilka beslut man skulle ta. Tänker att då skulle man kunna slappna av. Bara låta livet ha sin gång.

Då kunde man leva livet lite lugnare. Behövde inte planera så mycket. Nästa dag kom inte som en överraskning.

För somliga skulle det vara perfekt. För dom som inte tycker om överraskningar är det perfekt. Likaså så dom med kontrollbehov.

För andra skulle livet då vara trist och förutbestämt. Inga överraskningar som förgyller tillvaron.

Men jag tror nog att det är bättre att inte veta så mycket. Livets alla tråkigheter skulle lägga sordin på tillvaron. Bättre att inte veta om dom. Inte heller alla glädjeämnen. För då skulle vi säkert ta ut glädjen i förtid.

Nej, det är nog bra att inte veta så mycket. Var dag har nog med sin egen plåga men också av din egen glädje. Bättre att låta livet ha sin gång. Möta det vi möter i den takt som det kommer. Och hantera det då. Hur det än blir.

Prognoser, förutse, scenario, kvalificerad gissning – varför inte bara låta det ske?

Allt för ofta vill vi veta hur det kommer att bli. På jobbet kollar vi prognoser, vi försöker förutse vart det tar vägen osv.

Ibland är det ju naturligtvis helt rätt. Vi ska vara förberedda. För att kunna vidta åtgärder för att göra något åt ett eventuellt scenario.

Ibland funderar vi så i livet. Vi beräknar. Försöker förutse vad som skall ske.

Missar vi vår beräkning kan vi gräma oss. Inte förstå varför vi kunde beräkna så fel.

Men varför kan vi ibland bara låta saker och ting ske?

Liksom låta livet föra oss vidare. Gilla läget. Och det som kommer upp försöker vi hantera.

Ansvarslöst kan man tycka. Ja, men varför då?

Om man bestämmer sig för att göra något av allt som sker är man ju i alla fall beredd på det.

Fördelen med det är att man går inte och oroar sig i onödan. Man sitter inte och tror att det nog kommer att bli si eller så. Utan man lever och det sker.

För somliga av oss är det ett svårt sätt att leva. För andra är det enklaste i hela livet.

Jag tror man kan beskriva det som att leva avslappnat. Med axlarna lite mer nere. I en lugn andning.

Det kan nog kännas som en riskfylld operation att börja leva så. Medger det. Men kanske det ändå ligger något i det. För den som har kontrollbehov är detta ingen uppbygglig tanke. Kanske. Eller så är det just precis det som man då behöver höra. Precis det man skulle må så bra av.

Modet att våga slänga sig ut i detta oplanerade beräknande är ett (kanske) stort steg. Men troligen det bästa steg man kan ta.