”Det är alltid för tidigt att ge upp”

”Det är alltid för tidigt att ge upp”

Orden är från min nya kollega Elisabeth. Ord värda att lägga på minnet. Ord att låta sjunka in. Ord som är bra att låta bearbetas av.

Orden kanske inte alltid är så välkomna när livets bekymmer tränger på från alla håll. Då livet känns bara för jobbigt. Då det man står i känns för motigt.

Men kanske det är för lätt att ge upp. Det kan tyckas var det rätta vägen. Kanske den lättaste. Men det är inte alltid den mest rätta vägen.

Vad är det som gör att vi ibland överväger att ge upp? För i grunden tror jag att dom flesta är i grunden hoppfull. Att man i generna tror på en väg vidare. Vill se möjligheter. Somliga är nog obotliga optimister. Men ändå kan det trilla över oss att vi vill ge upp.

”Det är alltid för tidigt att ge upp” är ord att betänka. Blir påmind om orden jag mötte för flera år sedan. ”Att fullborda”. Det är alltid enklare att starta upp något. Men vad blir det av det om man inte fullbordar det?

”Det är alltid för tidigt att ge upp” i det ligger det en inneboende kraft. En kraft som för oss igenom. En kraft som fast det är motigt hittar vägen vidare.

Så lyft blicken. Det är alltid för tidigt att ge upp.

När ska man ge upp? 

Tittade på Stephans Wilsons resa till att åka Vasaloppet. ”Stephan på glid”. Så fantastiskt att se hans resa från att stappla fram på skidor, ramla och resa sig upp. Att sen se hur han utvecklar sig. 

Att höra hans motgångar och slitna kropp undrar man… Han får rådet att ge upp och satsa på 2017. 

Så rehabtränar han och i söndags säger han ungefär så här: ”jag vet inte om jag kommer att klara det men jag kommer att ta mig an Vasaloppet. Så får vi se om jag klarar det”

Det är så lätt att få rådet att ge upp. Och vi går på det. Kanske 

Är du beredd att ge upp? Kolla då in Kallur…

Jag vet inte om du i något sammanhang är beredd att ge upp något. Kanske har det varit rätt motigt en tid. Eller så känner du att nu får det bara vara nog. Eller så orkar du bara inte mer i det du möter. Inte vet jag.

Men visst kan vi över tid möta sådant som gör att vi gärna vill ge upp. Trots att vi kämpat mycket innan men nu inte ser möjligheten att fortsätta.

Känner du igen dig bara lite av detta så kanske du skulle kolla in Sanna Kallur. Löste på FB att nu ställer hon in inomhussäsongen. Efter fler år av skadeproblem gjorde hon sin bejublade comeback. Bara två veckor senare får hon nya problem (eller så är det dom gamla som visar sig på nytt, vad vet jag) som gör att hon måste ställa in tävlandet igen. Denna tävlingsinriktade person ska nu, vad jag förstår, rehabträna och satsa på att komma tillbaka (igen) till utomhussäsongen.

Hur funkar man då? Att efter flera år av bara träning för att reparera kroppen får ännu ett bakslag så väljer hon att satsa vidare. Vart i hela världen hämtar hon den motivationen? Vart får hon uthålligheten? Hur skjuter hon bort tanken att lägga av och ge upp?

Så här skriver hon på sin blogg (Kallurs blogg):
Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM.
Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än.

Än! Tänk om inte det lilla ord fanns med i den meningen. Då hade det varit kört. Men nu säger detta lilla ord allt. ”Möjligen längre fram i livet men definitivt inte nu” andas detta lilla ord.

Om det är någon som skulle kunna ge upp med flaggan i topp så är det Kallur. Och ibland tänker bi så om oss själva också. Vi har kämpat den goda kampen och vunnit flera segrar men nu kan vi inte mer.

Men kanske kan Kallurs anda få gripa tag i situationen och införliva lite mer kraft. Kraft till att faktiskt inte ge upp. Kraft till att inhämta information från allt det goda som, trots motståndet, finns. Att likt Gunde (se min Blogg i lördags) analysera läget och se möjligheterna. Ge inte upp.

Ibland har vi det nog lite för lätt för att just ge upp. Vi är inte beredda att ”betala priset” för att fortsätta. Jag är definitivt inte den som skall döma andra som väljer att ge upp. Absolut inte. Jag vet ingenting om vad som ligger bakom och hur mycket det har påverkat. Men samhället idag är på något sätt inspirerat av att ge upp lätt. Lätt vunna segrar är det som gäller. Att kämpa har vi inte tid eller kraft för. Kallur visar på motsatsen. Vad kunde inte hon ha gjort under alla dessa rehab-år som vore mycket roligare.

Ge inte upp. Våga lite till. ”Möjligen längre fram i livet men definitivt inte nu”-anda.

IMG_1098
http://www.svt.se/sport/friidrott/kallur-lagger-ner-inomhussasongen