Månad: juli 2020

Publicerat den

Respektlöst

Det finns några grupper i vårt samhälle vi ska vara extra försiktiga och varsamma om i denna pandemi. Det är dom som är över 70 och riskgruppen multisjuka. Dom lever i en större risk att bli mycket sjuka och faktiskt mista livet. Statistik visar att dom är väl representerade i den grupp som dött i pandemin. Därför gör vi allt för att vara rädda om dom. Vi sätter upp regler och håller avstånd. För oss alla är detta inget nytt.

Vi lyckas inte till 100% men vi gör så gott vi kan.

Igår var jag på Citygross. Skulle köpa lite nybakat bröd till fika till mina gäster som snart skulle komma. När jag ska bestämma mig för vilket bröd som jag skulle köpa kommer det två personer ( dom var inte i sällskap) och började plocka direkt med händerna bland brödet. Nu vet jag att smittan inte i första hand smittar just den vägen. Men det är så onödigt. Vad vet vi att deras händer nyss ha varit. Det är så respektlöst.

Det jag mest reagerade på var att dom vi i samhället gör allt vi kan för att skydda inte verkar ha större respekt själva. Blev faktiskt rätt ledsen över det. Vi klagar över att det är trångt på gatorna i Borgholm. Den stad som medelåldern är högst i landet. Med all rätt. Men när jag mötte detta igår kände jag bara en sorg.

När vi vet om äldre som kämpar just nu för sina liv. När vi vet om hur ansträngt det är u sjukvården. Varför då utsätta sig själv och andra för risken? Det har jag svårt att förstå.

Ja, jag åkte på semester till Öland strax efter midsommar. Men jag höll mig rätt isolerad. Var inte i folksamlingar förutom när jag handlade.

Jag blir så uppgiven när jag ser att människor som verkligen är i riskgruppen tar så lätt på sin egen situation.

Kanske skulle vi ha studieresor till en intensiven på sjukhusen. Kanske skulle vi samlingar, via nätet så klart, där anhöriga fick berätta om deras närståendes bortgång i covid-19. Kanske skulle vi var tvungna att lyssna till den som legat i respirator under tre veckor och nu kämpade för att kunna gå igen bara för att den blev smittad av covid-19.

Respektlösheten behöver bytas ut till respekt.

Ni skulle ha hört reaktionen från dessa äldre när jag gav dom tången…… Nej, det skulle ni inte vilja …..

Jag inser att vi inte kan lyckas med allt. Tänger kan också bära smitta. Sannolikheten att brödet som jag stoppar i munnen inte kommer att ge mig smittan. Men mina händer kan jag tvätta innan jag stoppar brödet i munnen. Det är klart svårare med att tvätta och sprita kakan……

Publicerat den

Vad är du offer till?

Somliga menar att vi är barn av vår tid. Med det tror jag att man menar att uppväxten format våra liv. Både inom hemmet men också vår samtid. Kanske ligger det något i det.

Man kan också uppfatta sig att man ett är offer till något. Med det tänker jag att sådant det nu är i livet beror på någon annan och pga ett sammanhang. Men liksom inte styr över det själv utan man har blivit dess offer. Så lever man i bilden att ”om det bara var annorlunda skulle det vara mycket bättre”.

Om man lever i denna offer-känsla fastnar man lätt i det läget. Att man tror att man inte kan göra något åt det. Eller tappat kraften till det. Så blir det som en stor tung blöt filt över livet. Unket dåligt. Med en självbild som är allt annat än bra.

Så vad är vi offer till?

Offerkofta är väl inget bra ord för detta men jag hittar inget bättre just nu. Men den koftan behöver man ta av. Först då kanske det finns kraft att gå vidare. Ja, man kan ha blivit felbehandlad. Med all rätt kan man kanske säga att det var ”någon annans” fel. Livet kan ha varit orättvist. Men likväl behöver den koftan tas av.

Det är då man kommer ut i frihet. Man kan börja blomma igen. Bli den man var och är ämnad för. Så att välja att inte vara ett offer blir oerhört viktigt.

Lätt? Nej, det vill jag inte påstå. Men jag tror att du delar min känsla av att det ligger en viss sanning i det. Men att bestämma sig att man vill gå åt den riktningen i sitt liv är början till en förvandling. En förvandling som gör livet så mycket bättre. Inte längre vara ett offer. Utan man har tagit initiativet över livet igen. Något av att återerövra det igen.

Publicerat den

Hur identifierar du dig?

Hur identifierar du dig?

Namn har alltid fascinerat mig. På jobbet skriver vi namnen på säljblocket. Och körning möter , för mig, konstiga namn så vill jag försöka stava dom rätt. Ibland händer det att jag frågar vad namnet betyder.

En del har dubbelnamn. Andra har ett efternamn som följs av er ”fd”. Före detta. Så skriver man ut det namn som man hade innan man tex gifte sig och bytte namn.

Det är ”fd” har jag funderat kring. Inte att det egentligen är något negativt. Man får heta vad man vill för mig. Men ”fd” har fått mig att fundera. ”Före detta” man var alltså någon ”annan” tidigare.

Före detta.

Före detta kan vi ju alla vara. Vi har ju inte varit det vi nu är hela livet. Men är det så att vi identifierar oss med det som varit eller det vi är nu?

Man skulle kunna säga att jag är fd pastor , fd undersköterska ,Fd skolelev och en massa ”fd”. Så kan man leva på detta ”fd” istället för den vi är nu. Idag är jag butikschef. Att jag sen kan ha nytta av mina alla ”fd” är möjligt. Men om dessa ”fd” fick vara i första rummet är det inte så säkert att det fungera så bra. Själv kan jag känna mig förvirrad.

Våra ”fd” har ju gett oss erfarenheter och kompetenser. Men vi behöver leva i nuet.

Vem är du nu? Hur och till vad har livet format dig? Vart ämnar du att ”ta vägen” framåt? Kommer du leva i ett ”fd” eller vill du leva här ifrån och framåt eller i det förflutna? Jag tror att vi människor, inklusive mig själv, har lätt att fastna i det som varit. Vi tillåter oss inte gå vidare. Då blir det att vi lever i ett ”fd”.

Kanske är det dags att lämna ditt ”före detta” för att leva ut ditt ”nu” För det är just det som är du just nu. Det är ditt ”jag”. Det du har bakom dig har välsignat ditt liv så här långt. Men nu finns det annat annat som väntar. Det finns det som gjort ont men som inte ska begränsa dig att uppleva annat som skapar ditt ”nu”.

Så frågan kanske är bättre att ställa: Hur vill du identifiera dig nu?

Det är lätt att vi är vårt ”fd”. Så lätt. Att allt det som förknippas med detta ”fd” låser in oss som gör att livet kvävs på något sätt. Gud hjälpe oss att stryka detta ”fd” från vårt visitkort

Publicerat den

När blir man färdig?

”Alltså , jag är helt färdig” Har du sagt och känt så någon gång? På jobbet brukar vi säga att vi blir aldrig färdig.

Ibland känns det som att hur man än gör verkar man aldrig bli färdig med idén man har. Man hittar hela tiden på en utveckling som kan förbättra.

Så jag bara undrar …. när blir man egentligen färdig?

Det finns ju en risk med det tänket….. att man aldrig kommer till skott. Å andra sidan kan saker och ting ändra sig så mycket under processen att det är ett rent kaos. Och färdig verkar man då rakt inte bli.

När man brottas med olika frågor är det minst sagt lika svårt. När blir man egentligen färdig?

Dagens ungdomar som söker sig till olika utbildningar har ofta en helt annan inställning mot när jag var ung. För mig var det ett val för hela livet. För dom verkar det vara möjligen ett delmål, på delmål, på delmål, för dom verkar aldrig vilja bli färdiga. Andra studerar hela livet…..

Ibland blir beslutet så svårt. Ibland är vi osäkra på vad vi vill. Ibland väntar vi på ett tecken. Ett råd från någon. Och om vi då inte vågar kommer vi ju aldrig bli färdiga.

Så jag bara undrar …. när blir man egentligen färdig?

Det kanske ligger något djupt i att aldrig bli färdig. För detta ”o-färdiga” verkar dra oss framåt. För vi vill lösa det på något sätt. Önskan att hitta rätt gör oss letande. Inte bakåt utan framåt. Och när vi ser en del färdig för det oss vidare till nästa ”färdig” och nästa ”färdig”.

I allt detta finns det ett moment av att ta sig mod och våga. Kanske är det livets stora utmaning på vägen till någon form av ”färdig”.

Ps Kanske måste man inte vara färdig med alla svar för att våga gå vidare…… det kanske helt enkelt löser sig efter vägen. Ds

Publicerat den

Avstånd – vad gör den med relationer egentligen?

Vi påminns , och med all rätt, att vi ska hålla avstånd. Och kanske är det verkligen hög tid att påminna om det. Och ta ny ansats till avstånd. Allt för hälsans skull. Allt för den som är i riskzonen.

Men vad gör avstånd med relationer?

På ett sätt är det förödande. Ett hot mot kärleken. Hot mot innerliga möten. Kan skada en redan god relation. Nya relationer har svårt att komma till. Det finns stor risk att missförstånd sker. Vi missar ansiktsuttryckets finlir. Vi har inte nyanserna.

Samhället är beroende av närhet. Att se varandra. Det ligger också i vår natur. Vi behöver närhet. Vi brukar säga på jobbet att vi saknar den uppmuntrande kramen. Likaså den tröstande. Ett inslag som stärker gemenskapen men också ger kraft när det är tufft. Inte så att vi springer runt och kramas i tid och otid. Men vi saknar det när vi behöver ge en extra energi. Det går inte att kramas på riktigt på avstånd.

Avstånd bygger på ensamheten i ett redan mycket ensamt Sverige. Därför behöver vi vara kreativa med olika lösningar.

Avstånd skapar utanförskap. Man känner att man inte tillhör något.

Avstånd skadar också oss själva. För tristessen riskerar att göra oss illa.

O vad jag längtar till när vi kan avskaffa ”avstånd”. Gör inte du det med. Frågan är bara hur länge vi måste hålla ut. …. …… …

Och hur roligt är det när man måste stanna hemma och inte få träffa någon…..

Publicerat den

När man inte räcker till….

Tror du känt precis som jag. Mött samma känsla. Upplevt precis som jag. Insett, smärtsamt, att man inte räcker till.

Hur man än försöker. Hur man än tar i, så räcker man bara inte till. Viljan finns. Ambitionen finns. Intentionen och ambitionen är det inget fel på. Ändå räcker man inte till.

För hur man än tar i så finns det mer som väntar. Mer som ska göras. Mer som måste göras.

Man inser att mitt i allt så missar man något. Någon blir ledsen. Något tycker något. Någon anser att man borde allt … osv. Kanske missar man hela bilden. Att det finns två sidor på allt. Kanske till och med tre.

Hur viktigt är det då inte att landa en stund. Se sig tillbaka något. Ställa sig några frågor. Har jag gjort vad jag kunnat? Har jag försökt så gott jag kan just där och då? Att man kunnat gjort ännu lite till är säkert sant. Men var det tillräckligt bra nu? Fick vi gjort något ? (Även om det fanns ännu mer att göra?). Att man helt enkelt summerar läget. Utifrån förutsättningarna – har vi gjort så mycket vi kan?

Vi behöver verkligen landa i att det har varit gott nog. Vi bodde kanske inte ända fram. Men tillräckligt långt och tillräckligt bra.

Tänk vad lätt vi har att bara titta på det vi ser först. Och glömmer att se den större bilden. Kanske spände vi bågen lite för hårt. Kanske hade det faktiskt inte gjort så mycket till om ansträngde oss lite mer och jobbade lite mer över. Utan mer ser till att det faktiskt räckte till det man åstadkom.

Det är då jag tror att vi kommer att klara det på sikt. Vi kommer att hålla ihop det. Vi kommer att hålla ihop oss själva.

Så hjälp dig att slappna av. Hjälp dig att tro att du faktiskt räcker till. Även om du inte når upp till alla andras krav och förhoppningar.

För kanske är det allt för ofta är just en känsla. En känsla att man inte räcker till. Sina egna krav ställer till det. Vi behöver landa i att vi gör det faktiskt ganska bra. Att våga vara nöjd. För det var nog så att det du gjorde inte var så dumt faktiskt. Rätt okej om man tänker efter. Så vila i det när du har en känsla av att inte räcka till.

För om inget sagt det till dig på länge så säger jag det, till dig,…….

Du är bra du!! Du gör det så bra. Tack för att du finns. För det du gjorde gjorde ingen annan. Så tack. Stort tack. Tack för att du satsade så bra. Tack för att du engagerad dig så mycket. Tack för din uthållighet. Jag uppskattar att du gör det du gör. Så återigen STORT tack. 🙏🙏🙏🙏

Publicerat den

Mormors drömmar – re -post från förr

När jag var liten minns jag speciellt min mormors drömmar. Kakorna alltså. Dom smälte i munnen. Det fanns ingen annan som kunde göra drömmar som hon.

Jag vet inte om jag hade några restriktioner från mamma eller om det var fritt fram. Om det kom an på mormor var det nog fritt fram. 

Alltså, dessa drömmar, dom var något alldeles speciellt. Jag tror inte man kan beskriva dom på ett rättvist sätt. 

Mormor fick dom så där höga och fluffiga. Det var mycket luft i dom. Man kunde inte äta dom i två tuggor. Man var liksom tvungen att ta hela kakan i munnen på en gång. Inte konstigt att det gick åt både en och två och kanske tre om jag minns rätt.

Med tiden som mormor blev gammal så blev dessa drömmar inte riktigt lika bra längre. Dom blev inte lika fluffiga. Dom smälte inte lika dant i munnen. Men jag tror nog att smaken var den samme. Men nu kunde man ta dom i två tuggor. Dagen kom då mormor inte kunde göra dom alls längre. Hennes ork räckte inte till att göra drömmar. Åh vad jag saknade dom när man kom och hälsade på min mormor. 

Drömmar kan gå fel men ändå smakar drömmar så gott. Det är som att uppleva något som ännu inte har hänt. Dom liksom smälter i munnen och man tar gärna en dröm till. Trots att drömmarna inte blev lika bra fortsatte mormor länge att göra drömmar. Sluta aldrig att drömma. Det ligger något magiskt och mäktigt över drömmar. Dom verkar locka oss till saker som vi kanske aldrig skulle göra annars. 

Kanske är det just medan vi drömmer som vi skapar vår framtid. Kanske är det i drömmen som vi får visionen för nästa steg i livet. Jag tror att det är just då, då vi är avslappnade med garden nere, som vi är mottagliga för nya intryck. Då börjar vi inte att argumentera emot eller lägga oss i skeendet. Drömmen för oss dit den vill och vi har bara att följa med. 

Det är drömbilden som fört många byggnadsverk framåt till en vacker byggnad. Det är drömbilden av en värld som lett oss till att skapa den världen. 

Vad drömmer du? Vad har du för drömbild? Kanske är det dags att lätta ankare till den nya värld? Kanske är det din morgondag du såg i natt.

Sluta aldrig att drömma. Det gör dig kreativ. Den skapar tro för morgondagen.

(Jag publicerade denna blogg 4/8 2014. Ville dela den igen. Blev påmind om den när jag skrev om doften i gårdagens blogg. )

Publicerat den

Att förmedla en doft…

🌹 Att förmedla en doft är inte enkelt. Jag satt på i en biosalong på Walt Disney i Florida en gång. Kalle Anka bakade tex. Då kom det dofter från bakning. Filmen stänkte vatten. Så också på oss. Osv osv. Men tänk om Malmlund förmedla en doft via en bild i en blogg

🌹 Denna ros doftar så oerhört vackert. Mjuk doft som gör att man gärna stannar kvar en stund. När dess doft fyller liksom Rosariet blir man så förundrad. Den heter Camelot. Du som känner till rosen vet precis dess doft. Men du som missat den får det klart svårare.

🌹 Andra dofter som vi säkert kan relatera till är doften efter regn. Du vet, den heta sommardagen som är torr och på tok för varm. Så kommer regnet. Den friska doft som förskjuter den kvalmiga är så speciell.

🌹 Goda dofter gör något med minnet. Den doften stannar kvar. Vill minns satt jag skrev om min mormors doft för länge sedan. När jag tänker på henne kan jag framkalla den på nytt. En charmig go doft som hon hade. Dom finns där, dom goda dofterna, och väcker goda minnen till liv.

🌹 Med risk att bli missförstådd och raljerad så tänker jag ändå att vi behöver dofta gott. En välbehaglig doft som stannar kvar i minnet. Att våra liv som vi lever har en god doft som följer oss. En doft som ger mersmak på något sätt. Som gör att folk vill stanna hos oss typ.

🌹 Visst kan man dölja en svettig kropp som luktar mer eller mindre inget bra med kraftig deodorant eller parfym. Men förr eller senare slår odören igenom. En god doft kommer från djupet. Den skapa genom vårt liv som vi lever.

🌹 Jag tror vi alla skulle vilja dofta gott i det hänseendet. Jag tänker mig en doft från himlen, från en ren orörd natur, från ett regn efter en het sommardag, från en ros.

🙏 Min bön denna dag är att vi ska få dofta gott. Att den som möter vår doft inte vänder utan gärna stannar kvar en stund. att om vi fått en mindre god doft omkring oss att Gud ska få rena oss. Att han låter som Kristusdoft bli vår doft. Amen 🌹

Publicerat den

5 bröd och 2 fiskar – vad har du? 🍞 🐠

Det finns en berättelse i bibeln om en pojk. Han hade 5 bröd och 2 fiskar. Det var hans matsäck. Det var den som skulle göra att han klarade sig över dagen på sin utflykt.

När allt folket som lyssnade blev hungriga och dagen var sen ville Jesus att lärjungarna skulle skaffa mat till dom. Men det var lättare sagt en gjort. Det dom kunde hitta var just denna pojk med sin matsäck. Jesus tog emot matsäcken. Bad över den. Undret var ett faktum. Den räckte till alla. Och blev över. Det pojken hade räckte. Blev välsignat.

Petrus möte den lame mannen som tiggde. Det var hans sätt att försörja sig. Han kunde inte jobba. Så för att han skulle överleva tiggde han. Petrus hade inga pengar som han kunde ge honom men säger ”Jag har varken silver eller guld men jag har något annat att ge dig. I nasarén Jesus Kristus namn, res dig upp och gå!” Apg‬ ‭3:6‬ ‭NUB‬‬
Så blev mannen frisk.

Vad har du att dela med dig av? Vad är din gåva? Vad är din talang? Vad har du som ligger överst hos dig, vad brinner du för?

Ibland tror jag att vi nedvärderar oss själva. Att det vi har inte räcker till. Att vi inte duger. Att det andra har är bättre än det jag har. ”Inte ska väl jag…” är väl så typiskt.

Det du har har du inte fått av någon slump. Det är en gåva till dig. Med en tanke att det ska få välsigna dig men också din omgivning. Så se inte ner på dig själv. Se inte ner på dom gåvor du fått. Demontera ner på din talang. Dom finns där för ett högre syfte. Våga tro det. Våga lita på det.

Så….

Kanske vill du stämma in i Petrus ord…. ”(Silver och guld har jag inte men) vad jag har det ger jag ….” Så kanske vill du dela denna bön med mig idag:

🙏Herre, tack för dom gåvor och talanger du gett mig i mitt liv. Jag ber dig att du ska använda dom i mitt liv. Låt dom komma i funktion. För vad jag har fått vill ge ge vidare, välsigna andra med. Tack för att du då välsignar mitt liv. Herre, använd mig. Amen 🙏

Ps Tänk om pojken inte delat med sig av det han hade…… mmm då hade detta indränkande aldrig ha skett. Många hade varit hungriga. Tänk vilken skillnad det blir när man delar med sig av sin gåva …. Ds

Publicerat den

Att inte låta tillfället springa ifrån oss

Tillfällen är ju precis vad det låter. Ett tillfälle. Inte många tillfällen kommer igen. Det är där och då. Unikt , oftast i alla fall.

Så tvekar vi och tillfället rinner oss ur händerna. Vi kan bara tro oss veta vad vi missade eller klarade oss ifrån.

Både du och jag har säkert tillfällen som vi grämer oss för. Vi borde ha slagit till men tvekat för länge. Säkert något som vi så här i efterhand är glada och tacksamma för att vi avstod.

Men det finns tillfällen som är oss givna. Just för oss. Ämnade för vår skull. Dom tillfällena får vi inte missa. Det är dom som kommer att berika oss som allra mest. Kanske kan benämnas som gudagivna. SAOL skriver om det så här: guda|­given adjektiv ‑givet ‑givna • till synes given av en gud; underbar. Ja, kanske det verkligen är så. Något underbart givet av Gud.

Synonymen för tillfället är möjlighet och chans. Det är vår möjlighet och vår chans. Vårt ögonblick. Helt enkelt vårt läge.

Kanske är ett sådant tillfälle bekräftat med magkänslan. Känslan långt djupt inom oss att det ligger något bra i detta tillfälle.

Vad är ditt tillfälle just nu? Vad håller på att rinna dig ur händerna om du inte snarast agerar på något sätt?

En dimension till i detta är när vi hamnar i ett sammanhang och inser att vi inte gjort mycket för att hamna där. Vi har helt enkelt bara följt vad tillfället gett. Det är rätt spännande. Tror mig varit med om det några gånger. Så spännande. Något av att vara på rätt plats i rätt tid.

Vad rädd om ditt tillfälle. Det är ämnat för dig. Låt det inte rinna dig ur händerna. Det är ditt ögonblick. Din möjlighet. Din chans. Låt det inte springa ifrån dig.

Ditt tillfälle är som att någon rullar ut den röda mattan för dig. Bara för dig att gå…. så gå. Ta ditt tillfälle!!

Igår* skrev jag bland annat så här :

Låt inte en ouppfylld dröm hindra dig att drömma en ny. Låt inte en dröm som blev krossad hindra dig att välkomna en ny dröm.

* Sommarkväll utan solnedgång Den kan du läsa via denna länk