När jag var liten berättas det om att jag inte var speciellt höjdrädd. Jag var rätt nyfiken. Klättrade upp i utsiktstorn, stod när kanten på en plats som var ett stup. Vi var på en resa i Norge och där hade jag inte så stora begränsningar att stå vid olika stup.
Idag, typ 50 år senare får jag erkänna att det där med höjder har jag större respekt för. Eller , ja, kanske mer rädd för kanske. (Men det har jag aldrig sagt😉)
Att gå upp i ett torn som tex Tegnertornet på Grännaberget som är 27 meter högt får man inte vara för rädd. Men vilken utsikt det är där uppe. Man ser många mil. På långberget i Strängnäs vet jag inte hur mycket man ser. Men snart vet jag. För denna dag kommer jag gå upp i det.
När jag var i Moldavien var vi till en utsiktsplats som man kunde se långt.
När man kommer upp lite från grusperspektivet kommer man kunna se klart längre än när man kryper på marken.
Det är då vi får ett bättre perspektiv på tillvaron. Ibland talar vi om sandlådenivå. Det kan stå för mycket. Men en sak det står för är att man sitter i en sandlåda och tittar ner på sanden. Man ser inte så mycket mer än så.
Vi kan ibland bli rätt trångsynta för att vi mest tittar ”på vår egen täppa”. Jag tänker att vi kan behöva få hjälp att lyfta blicken. Och inte bara lyfta den utan också få ett högre perspektiv.
Pedher´s blogg 