Kategori: Blogg

Publicerat den

Mörkret kan aldrig vinna över ljuset. 🙏

”Om man öppnar dörren mellan ett ljust och ett mörkt rum är det inte mörkret som strömmar in i ljuset, det är det omvända som sker. Ljuset knäcker mörkret. Detta även om ljuset bara består av ett litet, försiktigt stearinljus.”

Tomas Sjödin skriver så i en krönika. (Läs gärna den krönikan.)

Man har uppfunnit något som är i det närmaste helt svart. Ja, man menar att det är helt svart. Men ändå är det inte helt svart. Tomas Sjödin fortsätter att skriva:

”Det nya materialet, gjort av kolnanorör, enligt Vetenskapsradion ”små rör av kolatomer som fått bildas som en mikroskopisk skog på en bit aluminium som förbehandlats i saltvatten”, sades kunna uppfånga 99,995 procent av det omgivande ljuset. Det nya materialet skulle enligt inslaget vara cirka tio gånger svartare än något som tidigare skapats. Användningsområden för denna mörka, mikroskopiska skog sades vara konsten eller till exempel ett rymdteleskop som behöver skärma av oönskat ljus. För det jag fäste mig vid var inte de 99,995 procenten mörker, utan de 00,005 procenten ljus som ännu står där obesegrade.”

Tänk vad lätt vi har att fastna i och fokusera på mörkret. Det som till synes ser ut att vara det tydligaste får vår uppmärksamhet.

Vi behöver påminna oss om att inget mörker kan övervinna ljuset. Vi behöver påminna oss om att ljuset, om än ett litet litet ljus, alltid övervinner mörkret.

Tänd ett ljus som motverkar det mörker du kan uppleva.

Jesus är ljuset som kommit i världen. Det ljuset kan få lysa upp ditt liv också. Och han har övervunnit mörkret.

Joh 1:1-5 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Låt det få genomsyra din dag och ditt liv.

Min bön blir idag…

🙏Herre, tänd ditt ljus hos den som mörkret har fått för stort utrymme. Mota det mörker som vill tränga sig in hos någon. Låt dit ljus värma det frusna. Tack för att du är livets ljus. Amen 🙏

Publicerat den

När något går i graven..

Vet inte om du någon gång haft något som du gärna använt som slutas att produceras?…..

Genom tiderna är det saker och ting som lägga ner. Man kan inte av olika anledningar fortsätta att producera det. Exempel kan vara SAAB. För många var det en ikon och legend som gick i graven. För andra en icke-fråga. I slutet av april 2017 gick Gullans mode i Munkfors i graven. En epok som avslutades. Hur många visste om det? Men troligen en jobbig händelse för många.

Jag har fått reda på att den tandkräm jag använt sen jag var liten inte längre går att få tag på. Tillverkningen är komplicerad. Tuben funkar inte bra till den konsistensen. Ska man fortsätta att tillverka den måste man investera i en ny produktionslinje. Det är troligen lite för få som köper den. Så man ger upp den produkten. Sorgligt för mig.

Nu stannar inte livet för det. ( eller gör det…?). Jag har några tuber kvar. Köpte dom sista som fanns.

Ibland känns det dock att livet byggs upp på yttre omständigheter. Så gungar livet rätt skapligt när dom omständigheterna förändras.

Att bygga livet på en annan grund och omständigheter är ett måste.

I framtiden kommer många saker, händelser, föreningar, viktiga mötesplatser just nu mm mm gå i graven. Bygger vi livet på dom , som en förutsättning för just livet , kommer det bli problem.

Lägg större vikt vid det inre livet. På djupare saker som har en längre varaktighet. Som bygger på innerliga värderingar och livsmönster. Då kommer dom yttre omständigheterna inte ta över ditt liv.

Ps. Apotea fick visst in ett ”kvarglömt” parti. Så det blev att köpa några fler tuber innan dom tar helt slut Ds

Publicerat den

Hur får man pusselbitarna att falla på plats?

Hur får man pusselbitarna att falla på plats i livet?

Den frågan är väl inte den lättaste att svara på.

För att vår livsbild ska få växa fram så behövs det olika pusselbitar som ska fram.

Vi vet ju hur svårt det kan vara hitta dom rätta bitarna. Det kan vara ett letande som allt för ofta kräver tålamod. Så är det att lägga sitt livspussel.

Att lägga ett pussel kan ha sin utmaning. Har man inte en bild på det man ska lägga blir det ganska svårt att lägga pusslet. Det kan kräva uthållighet.

I ett vanligt pussel är bilden hela tiden densamme. Men livspusslet bild verkar ändra sig över tid. Efter hand ändrar sig förutsättningarna. Då fungerar kanske inte den strategi som nu. Bilden har justerats något.

När bilden är diffus kan vi drabbas av panik. Vi vill gärna ha en tydlig bild på ”kartongen” så att det ska vara lätt att lägga pusslet. Hur svårt det än är behöver vi lugna ner tempot och lita till att bilden träder fram. Att i panik försöka få ditt massa bitar som inte passar ihop är lönlöst. Det kan skada mer än det gör nytta.

Det kan vara så att vi behöver hjälpas åt att lägga vårt pussel. Inget fel med det. Tillåt att det kan vara så.

Var inte orolig. Förr eller senare faller bitarna på plats. Var så säker. Din livsbild kommer bli tydlig.

Min bön denna dag…

🙏 Herre, hjälp oss att hitta rätt pusselbitar i vårt livspussel. Tack att vill hjälpa oss att hitta rätt bitar i rätt takt. Hjälp oss att få läggs rätt bild för. Hjälp oss att uthålligt lägga bitarna. Tack för att vi får hitta rätt bitar för just den bild vårt liv ska vara. Amen. 🙏

Publicerat den

Hur skulle din film se ut?

Kommer du ihåg denna filmrulle? Man ville ladda den så snålt som möjligt för att om möjligt få ut en eller två extra kort.

Minns den där gången jag hade lyckats med att ta några fina kort på en giraff. Så nöjd. Ända tills jag insåg att kameran saknade ….. just det ….. filmrullen.

Tänk vad bilder man tagit på sina barn. Det fick bli väl planerad korttagning. Man visste att det var ganska dyrt med framkallning. Och varje gång dom framkallade bilderna kom så var det en nyfiken feststämning.

Men där, i dessa rullar, fångade man livet. Historien. Det var där man kunde se tillbaka på vad sim hänt. Utveckling men också historieskrivning.

Hur ser din livsfilm ut? Vad är det för bilder som träder fram?

Kan tänka mig att somliga kort är fantastiska minnen. Du ler och minns med glädje. Det är olika tider med framgång. Du skulle nästan vilja leva om dom perioderna.

Men andra bilder är mer mörka. Det är passager som är jobbiga. Minnen kommer upp dom du helst skulle vilja slänga i papperskorgen. Det är jobbiga bilder. Du vill hejat glömma. Troligen inte fler än dom ljusa. Men dessa har en tendens att få större plats i minnet.

Sen finns det dom blanka bilderna som mer handlar om drömmar. Bildens motiv träder fram mer och mer. Men dom kan aldrig avbildas för dom finns egentligen inte. Man du skulle så bra gärna vilja sätta in dom i ditt minnesalbum.

Vi skapar varje dag bilder på vår livsfilm. Tänk vad viktigt att vi lever på ett sådant sätt att det blir bilder vi kan se på senare med stolthet. Var rädd om ditt liv. Förr eller senare sitter du med ditt livsalbum och minns tillbaka. Vad vill du då se?

Till dig som blir påmind om att dina kort som blir till just nu är väl mörka – var uthållig. Snart kommer dina kort bli ljusa. Innerst inne vet du det. Men för tillfället har du svårt att tro det.

Min bön idag blir ….

🙏Herre, ber dig för den som har idel mörka bilder i sitt livsalbum just nu. Jag ber dig att du ska förvandla livet så att korten byter ljus. Jag ber att vi alla ska få fler ljusa bilder än mörka. Att vårt album ska få fyllas av goda minnen. Hjälp oss att leva på ett sådant sätt att bilderna blir sköna att se på. Hjälp oss att släppa taget om dom mindre roliga bilderna och mer fokusera på goda minnen. Amen 🙏

Publicerat den

Upplevelse står högt i kurs….

Under en ganska lång tid har upplevelse stått högt i kurs. Hellre en upplevelse istället för massa saker. Och det är inte så dumt. För saker har vi nog ett klart överskott av.

När vi beskriver hur vi upplever en sak eller händelse så kan vi egentligen inte ifrågasättas. För det är ju vår egen upplevelse av något.

Det kan ju ha sin avigsida också. Upplevelsen blir så viktig att om inte den faller oss i smaken så passar det inte. Vi är då inte med helt enkelt. Har ingen lust att delta i något som inte ger mig något. Även om det skulle ge någon annan något fantastiskt. Ligger lite i den egoistiska tidsålder vi befinner oss i.

Men upplevelse är också något helt fantastiskt. Betänk hur en händelse kan upplevas så att det känns i hela kroppen. Pirr i magen. Rysningar på skinnet. Ett skratt som kommer djupt inom sig. Oro i kroppen. Det är som att man rent fysiskt reagerar bara av hur man upplever en sak man ser på.

För mig har tron på Gud ofta varit en upplevelse. Alltså att tron inte bara blivit en abstrakt tro. Något man ”på pappret” bara gör. Utan faktiskt en upplevelse som ger uttryck i min känsla och i min kropp. Inte bara vid något tillfälle då jag blivit helad från något. Utan också hur jag fysiskt känner mig berörd av Gud. En sådan upplevelse är svår att beskriva med ord. Men är en påtaglig känsla av Guds närvaro i mitt liv.

Kanske är det därför upplevelser står högt i kurs. Dom berör andra värden och känslor än lätta flyktiga sakupplevelser. Tänker att när man får en sak så är det en känsla för stunden. Men efter hand bleknar den. Men en upplevelse kan man kalla fram i minnet och uppleva det i ”original” igen. För upplevelsen ligger i ett annat minnesarkiv. Ett arkiv som kan lagra känslorna runt omkring upplevelsen.

Publicerat den

När solnedgången drar sig för långt åt vänster ….

Det är snart höstdagjämning. Kanske är det då man verkligen tänker sig att det är höst.

Höst är det nog annars när solnedgången dra sig för långt år vänster.

Det är då det blir svårt att se solnedgången från min parkbänk. Till och med från vätterstranden. Det är när solen går ner så snart på dagen att den går ner för tidigt bakom husen.

Det är nog då det är höst på riktigt.

För andra kan det vara när löven färgas röda.

För andra kan det vara när första frosten kommer. Så höstens ingång är nog olika för oss andra. Det är väl vara SMHI som har sina fasta definitioner på när det är höst. Och vad säger att just deras teori är den rätta?🤔🤷‍♂️

När Rosariet klär in sina klätterrosor då är det nog ändå definitivt höst.

Det är kanske nu man räknar ut hur långt det är till jul. För det är då det vänder mot ljusare tider igen. Personligen börjar jag mer och mer räkna tills värmen återvänder.

Men kanske gör denna tid oss påminda om hösten inombords. En jobbig känsla. Så fastnar vi i det höstlika tänket och grubbleriet. Det är då vi behöver fyllas av en inre värme. Ett inre ljus.

Så min bön blir idag….

🙏Herre, jag ber dig att du ska fylla den som idag känner höst i sitt inre med din värme. Att ditt ljus ska lysa upp och skingra höstvindarna. Att du ska låta din frid och omsorg genomsyra den kyliga känsla som finns inombords. Tänd din varma brasa i det inre rummet i själen som du tagit din boning i. Låt din harmoni prägla varje vrå. Tack för att du är höstens vän som kommer med värme för det inre livet. Amen 🙏

Publicerat den

Min parkbänk….

Min parkbänk och jag.

Det är denna parkbänk jag ofta sitter och betraktar solnedgången från. Den har en speciell betydelse för mig.

Nu kanske du tror att den betydelsen är lila med solnedgång. Och visst, ligger något i det. Men egentligen så är det inte det i första hand.

Det är där jag trivs. Att sitta en stund. Ibland kommer någon förbi. Ibland blir det ett samtal. Oftast bara en stund av stillhet. Om nu inte man spelar basket nedanför. Men det ljudet kan man koppla bort.

Jag tror vi människor behöver hitta en plats där vi trivs. En plats av välbefinnande. Den platsen ger energi. Kanske tröst. Oftast uppmuntran. Den buffrar goda känslor och minnen. En strand. En skogsdunge. Ett öppet fält. En bergsknalle. Balkongen. Sök dig en plats som gör dig gott.

Säg ”parkbänk” till mig och många härliga känslor väcks till liv. Det är som att jag hamnar där.

Sök dina goda platser. Du kommer att uppleva detsamma.

Kolla gärna min resedagbok.

Publicerat den

Känslor – är inte alltid att lita på

Känslor är inte alltid att lita på. Ändå bygger vi våra liv på våra känslor. Idag är det ofta som man märker att besluten får bottna i hur vi känner mer än hur vist det är. Menar inte alls att det uteslutande är så. Men tänk efter lite. Visst ligger det något i det. Vi måste känna för det.

Eftersom känslor har en förmåga att spela oss ett spratt behöver vi förhålla oss till dom därefter.

Ibland beskyller dom unga att gå bara på sina känslor. Men handen på hjärtat – hur är det hos oss som kommit upp i åren? Vi är nog rätt lika.

Känslor är naturligtvis något gott i grunden. Helt klart. Det är dom som för oss människor ihop. Vissa känslor är vackra att ge sig hän i.

Men avslöja dom känslor som stör. Känslor som förstör livsrytmen behöver vi stänga ute. Ingen enkel operation men ack så viktigt. Kanske är en av nycklarna är att låta dom goda känslorna få mer utrymme. Att dom får mer tillgång till mig själv. Då trängs annat undan. Att helt enkelt tillåta sig att ha goda känslor. Om sig själv men också sin omgivning.

Alla känslor skall man inte odla. Dom som gör gott är odlingsbara. Övriga är ogräs. Ogräs rensar man bort.

”På tok för enkelt tänkt och inte verkligheten”. Möjligt. Men kanske just en sådan känsla är ogräset som behöver rensas bort.

Jag söker inte hjärntvätt. Jag söker något som kommer inifrån. Jag tänker att Gud är den som kan skapa goda känslor.

Därför blir min bön idag….

🙏Gud, se till alla som har jobbigt med sina känslor. Låt goda känslor tränga undan dom dåliga. Tack att du vill så in frön av goda tankar, goda känslor och harmoni. Rensa bort det destruktiva. Tack att du vill hjälpa att lyfta blicken upp till dig. Amen 🙏

Publicerat den

Pysventilen uppåt

Kanske har du varit med om det du också. Livet blir lite för tufft. Omgivningen lite för krävande. Jobbet lite för påfrestande. Stressen gör att man bara inte riktigt orkar.

Det är då man behöver någonstans att ”pysa ut” sin frustration. En god vän är verkligen bra då. Kanske till och med att få gråta ut hos. För det blir ofta nödvändigt. Hört att tårarna är viktiga. Gör gott inom oss att få gråta. Nu är ju somliga av oss lite för stolta att gråta. Men tänk om vi kunde hellre vara stolta över att vi just gråter ibland.

Det finns en väg till att pysa åt. Det är uppåt. Uppåt till Gud. Eller andra skulle såga ”inåt”. För Gud har sitt säte inom oss. Att inför honom utgjuta sin innersta nöd. Gråta med honom. I bön men också i bara stillhet.

Därför tror jag att det är möjligt att lätta på trycket med stilla lovsång. Kanske till och med bara melodiöst. Jag har en Spotify-lista (Instrumental lovsång piano) med sådan musik. Den är go att sätta på. Både när jag behöver återhämta mig men också när jag är ledsen.

Sen har jag en med bara stilla musik. Den hjälper mig att bara varna ner. Flera olika personer som spelar gitarr. Den Spotify-listan (Peaceful Guitar) går ganska ofta i bilen på väg hem från jobbet.

Dessa två låtlistor hjälper mig att pysa uppåt. Pröva hjärna. Men framför allt – hitta din väg att pysa uppåt. För jag tror att det är något läkande i det. När vi pyser uppåt så välsignar Gud oss på ett läkande och helande sätt. Det är vad som ofta sker i en lovsång och tillbedjan till Gud. När orden inte räcker till ropar vårt inre med ord utan ljud till Gud. Ord som verkligen berättar och beskriver vår inre känsla och kamp. En sådant pys är inte pyspunka som gör att vi helt tappar luften. Nej, ett sådant pys helar vårt inre till att få känna frid och harmoni.

Att pysa uppåt är som tågvisslan på ångloket. Den pyser ut övertrycket som annars skulle få hela loket att explodera. Så var inte rädd för att pysa. Det är något sunt och vanligt över det. Något helt normalt. Att inte pysa är onormalt. Det kan skada för resten av livet.

Publicerat den

Vanligt att det blir som vanligt

Har du tänkt på vad vanligt att det blir som vanligt?

Vi är rätt så mycket vanemänniskor. Frukosten blir som alltid. För mig ett ägg. En skål Youghurt med müsli. Ett glas juice och en kopp kaffe.

Vi gör rätt mycket av bara farten. Det känns tryggt och man vet vad man har.

Ganska tråkigt kanske någon tänker. Jo, möjligen. Det kanske varken är roligt eller tråkigt. Det bara liksom ”är”. Och det är helt okej.

Att vi är vanemänniskor är ju inte helt av ondo tänker jag. För det borgar för att vi kan skapa goda vanor. Vanor som gör oss gott.

Det kan vara av sunda livsvanor. Som tex motion eller bra mat. Det kan vara goda vanor för vår inte människa som en personlig andakt med sin bibel och bön. Eller valda stunder av stillhet för att vila från det som stressar.

Så när det är rätt vanligt att det blir som vanligt så är det ju faktiskt inte så dumt. Bara det vanliga är något gott. Att det är bra för mig. Då får det gärna vara som vanligt hela tiden. 😊