I gĂ„r tog jag i hand đŸ€

đŸ€ Jag vet inte om du minns hur det var att ta i hand. Det var pĂ„ den tiden vi kallar före pandemin.

đŸ€Jag mötte en person som ville hĂ€lsa pĂ„ mig. Min reflex var att göra som vi brukar. ArmbĂ„ge mot armbĂ„ge , typ sĂ„. Men dĂ„ sĂ€ger han ”vi har ju handskar pĂ„ oss”. Och visst , dĂ„ funkade det med ett handslag.

đŸ€ DĂ„ insĂ„g jag hur lĂ€nge sedan det var jag gjorde det. Och jag blev pĂ„mind om hur mycket jag saknade just att hĂ€lsa pĂ„ folk. Det gör nĂ„got med gemenskapen nĂ€r man hĂ€lsar pĂ„ varandra. Det kĂ€ndes ”pĂ„ riktigt” pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.

đŸ€ Jag insĂ„g hur mycket det betydde att fĂ„ ge ett handslag. Trodde inte det riktigt. Och det gör att jag inser hur mycket annat av nĂ€rhet jag saknar. PĂ„ jobbet brukar vi sĂ€ga att vi saknar kramen. Kramen till tröst men ocksĂ„ till glĂ€djande uppmuntran.

đŸ€ Somliga menar att den tiden kommer inte tillbaka dĂ„ vi hĂ€lsar i hand igen. Kramar kommer att vara fĂ„. Det kommer vara det normala att hĂ„lla avstĂ„nd. Att inte berör och röra. Efter denna dag blir jag Ă€n mer tveksam till det. Vi mĂ€nniskor Ă€r skapta för att vara nĂ€ra varandra. Att beröra varandra. Det tillhör det mĂ€nskliga. DĂ„ menar jag inte dom djupare beröringarna som har med djupare relationer att göra. Dom Ă€r vigda till tvĂ„samheten. Men att beröra varandra som vĂ€nner. Det tror jag Ă€r viktigt.

đŸ€ Handslaget kommer tillbaka. Även ryggdunket, klappen pĂ„ axeln eller pĂ„ armen. Kramen likasĂ„. Var sĂ„ sĂ€kert. SĂ„ fattigt kan inte livet fortsĂ€tta som det Ă€r nu. Vi behöver beröra och beröras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s