Att förstå – eller inte förstå – det är frågan

Att förstå – eller inte förstå – det är frågan

Ibland ställs vi inför situationer som vi har svårt att förstå. Vi förstår inte meningen med det. Vi vill ha svar på varför. Så blir det en stor sten som lägger sig tungt – att förstå eller inte förstå.

När man hamnat där finns risk att man fastnar. Man har svårt att lämna det som det är. Man kämpar för att komma åt sanningen så att man kan förstå. Så låses man mellan dessa ytterligheter.

För visst vore livet så mycket enklare om man förstår allt. Att man kan räkna ut varför det blir som det blir. Eller inte blir det man förväntat sig.

Tänker att man också vill förstå framtidens väg. Hur ska det bli? Vart ska man ta vägen? Det verkar ju ändra sig hela tiden…. .

Jag tänker att ibland skulle vi behöva förmågan att inte förstå allt. Alltså att kunna välja att bara lämna det som det är. Inte kräva svaren. Inte kräva att förstå. Utan vara kunna släppa det där och då. Bara gå vidare. Ibland tror jag det skulle vara en välsignelse att just kunna leva så. För jag tror att det skulle vara en befrielse för oss att inte kräva att förstå allt.

Du och jag måste inte förstå allt. Vi kan leva ändå. Livet går vidare ändå. Livet rasar inte ihop bara för att det hände något som du inte förstår sig på. Där du inte förstår varför det hände. Där du inte förstår vad meningen är och vart detta ska leda till. Livet rasar inte pga det.

Så vi måste inte förstå allt. Livet funkar ändå

Mid-sommar – nuets tacksamhet

Midsommar – innan det ens börjar så har vi passerat hälften …. Kanske är det det tråkigaste med midsommar. Då vänder det. Sen kan jag nog inte hitta på något mer tråkigt med midsommar. Inget alls faktiskt

Man brukar säga att det bästa ligger framför. Och visst är det så. Nu värms vattnet upp. Nu börjar frukterna komma.

När man fyllt 50 påstås det att man är mitt i livet. Det kan man ju fundera på. Vem blir 100 år? Inte många. Men kanske tillhör vi dom som nu blir så gamla.

Mitt i – det vittnar om att leva i nuet. Jag är tacksam för livet innan nu. Visst, det finns händelser som jag gärna sluppit. Saker jag gärna sett. Tacksam för åren då barnen växte upp. Finns så mycket som var bra. Det förtar dock inte nuets lyster. Nuets goda sida. Nuets välsignelse. Ett annat liv men ändå ett gott liv.

Nuets tacksamhet är en viktig ingrediens i livet. Förmågan att kunna uppskatta det som nu är. Utan att för den skulle springa efter något man egentligen inte vet om man överhuvudtaget kommer att nå eller få.

Midsommar kan uppfattas början till slutet. Tänk vad lätt vi har att fastna i det. Nuets tacksamhet hjälper oss att inte fastna i det negativa. Utan för oss stegvis framåt dag för dag. Utan att värdera varje dag utifrån något vi aldrig nådde fram till.

Stirrar vi oss blinda på det vi aldrig når fram till kommer vi missa det goda vi just nu har framför oss. Det som tyvärr bleknar för att vi söker hela tiden något annat. Så får nuets godhet, oskyldigt, fel ljus på sig. Det upplevs, orättvist, som något mindre bra. När det i själva verket troligen är klart mycket bättre än det vi söker. Och som vi kanske aldrig når fram till. Så upplevs livet, som egentligen är något gott, dåligt och orättvist. Vi får en sned bild på det som egentligen är något bra.

Nuets tacksamhet är något vi behöver erövra. Det ger oss livskvalitet. Även då nuets kvalitet kan, i första anblicken, uppfattas ringa. När nuets tacksamhet ger oss rätt perspektiv ger det livet en god mening att leva.

Skapa i mig, Gud…

”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”
‭‭Psaltaren‬ ‭51:12‬ ‭SFB15‬‬

När vi ser på oss själva ibland kan vi se , eller rättare sagt inte se, det vi saknar i våra liv. Vi kan sakna sätt att vara. Sätt att ta emot något. Vi kan sakna initiativförmåga. Vi kan sakna det vi vill att vi ska göra men vi saknar förmågan eller drivkraften. Då tänker jag att vi kan be ”skapa i mig gud….” och fylla i den bönen med det vi ser att vi saknar.

Att vi inte är mer än människor är väl vi väl medvetna om. Vi är inte alltid Guds bästa barn. Vi hamnar i lägen där vi ångrar hur det gick till. Vet inte om du brukar beskriva dig som smutsig då. Men kanske något åt det hållet.

Det är så jag tänker att vi behöver be med psalmisten. ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta!” Guds nåd är fantastisk. Nåden som går så långt att vi får förlåtelse. 100%. Inte som vi människor. Vi kan ta upp det igen. Påminna om förra gången det hände. Känslan man får då är att det inte är förlåtet. Det blir så märkligt. Men när Gud förlåter så är det verkligen förlåter. När Gud renar är det verkligen rent. Vi kan smutsa ner igen men han kommer med sin renhet.

Blev så tacksam för Niclas Piensohos predikan på Nyhem på torsdagskvällen. Den tala så mycket om nåd och förlåtelse till oss. Lyssna gärna till den här.

När Gud skapar ett rent liv hos oss så får vi med det en frimodig ande. Han ger oss det.

Samtidigt tror jag att vi skulle behöva be den bönen även med ett rent sinne. Vi är allt för ofta för försiktiga. Vi kanske helt enkelt inte riktigt vågar. Tänk att vi kan få be om en frimodig ande. Att helt enkelt bli frimodiga i våra liv. Både i det vardagliga handlande men också i vår tro.

Vad är det som idag gör att du inte kan vara frimodig? Kanske är det något som gått fel. Här och nu kan du få be om upprättelsen över det, om förlåtelse. Så får gå vidare från det.

Vad vill du mer att Gud ska skapa i ditt liv? Fundera. Börja prata med Gud om det.

Så kan vi tillsammans , du och jag, be med psalmistens ord denna dag. …

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Amen

‘viljan’ är en dubbelbottnad förmån vi har……

”Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.”
‭‭Romarbrevet‬ ‭7:15‬ ‭SFB98‬‬

”Mitt eget sätt att handla är en stor gåta för mig: Jag vill göra det som är rätt, men gör det ändå inte. Och jag avskyr att göra det som är fel, men gör det ändå ständigt.”
‭‭Romarbrevet‬ ‭7:15‬ ‭BSV‬‬

Viljan är en knepig idé vi blivit utrustade med. I grunden är den ju bara gott tänker jag. Det är där vi hämtar drivkraften till att få något uträttat.

Sen har vi nog alla skrikit ut ett ”Jag VILL inte”. I alla fall någon gång när vi var små. Nu kanske vi mer tänker det. Vad vet jag.

Att inte vilja kan göra livet knepigt. Det kan verkligen försätta oss i en knepig situation. Där vi inte kommer vidare. Fastnar i ett mindre bra läge. Kan bli som ett gissel för oss.

Men i grunden finns det en enorm potential till kraft i viljan. På något sätt kan vi förflytta berg som kommer upp i vår väg. Rätt använd kan viljan verkligen välsigna våra liv.

Det svåraste med viljan kanske ändå är när vi inte får till det alls Det vi vill, det gör vi inte, men det vi hatar, det gör vi. Det blir liksom så dubbelfel. Typ tvärt emot vad vi vill. Så medvetna ändå omedvetet dumma. Och vi har allt för ofta en ”bra” förklaring till försvar.

Nej , vi behöver få ordning på viljan. Hämta den positiva kraften ur viljan. Då kommer det att välsigna våra liv.

Ta emot…..

I går kväll var jag ute på Nyhem och spelade in en sång för kvällens gudstjänst. Under några dagar har jag, tillsammans med några andra , haft förmånen att öva in välsignelsen i toner. En fantastisk sång skapas av den aronitiska välsignelsen.

Skrev om den för något år sedan som som du kan hitta här

Denna välsignelsen är något vi ofta använder i kyrkan, oftast i slutet av gudstjänsten. Antingen ber pastorn den för oss eller så läser vi den o korus.

Herren välsigne er och bevare er.
Herren låte sitt ansikte lysa över er
och vare er nådig.
Herren vände sitt ansikte
till er och give er frid.
I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.

Tankar jag hade för något år sedan kan du läsa här. Dom håller idag med.

Men en sak jag skulle vilja stryka under idag är det som pastorn oftast säger innan välsignelsen …..

Ta emot Herrens välsignelse!

Ta emot …… just det ”Ta emot..” Skulle så gärna vilja att du landade i att ta emot det Gud vill ge dig. Först och främst Hans välsignelse över ditt liv. Öppna ditt hjärta och liv för det.

Sen har han så mycket mer att ge dig. För varje dag men också över tid. Det handlar om att vara inställd på att han vill ge dig något. Och vara beredd på att ta emot.

Gud vill välsigna dig och bevara dig! Det är hans önskan och vilja. Men det är du som öppnar dig för den. Det är du som bestämmer dig för att ta emot den eller avstå den. För den är dig redan given. Den liksom ”hänger där i luften” och väntar på mottagandet

Så till sist….. Ta emot Herrens välsignelse:

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig
och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte
till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
Amen.

Vill du höra sången så kan du se det på www.nyhemsveckan.se. Kl 18:30 börjar det och skulle tro att den kommer strax efter predikan.

11-kaffet – en gammal och kär tradition ☕️

☕️ Var ute på en morgonpromenad. Den blev lite längre än jag tänkt mig. Men jag hann hem till den…… ja, 11-kaffet alltså. 😊

11-kaffet – en gammal och kär tradition ☕️

En del brukar säga att tradition ska man bevara. 11-kaffet är väl helt klart en sådan. Har ingen aning om hur den traditionen uppkom. Kanske helt enkelt ett litet mellanmål mellan tidig frukost och lite sen lunch. Man behövde lite extra för att klara jobbet fram till lunchvilan. Kanske en stund av avkoppling med folket på gården med lite samtal. Vila benen. Få kraft och sen ut igen på ägorna. Vad vet jag.

Jag tänker att det finns traditioner som verkligen ska bevaras. Dom ger så mycket mer än bara enkelt för stunden. Du har säkert sådan traditioner. Medan andra verkar ha antagit uppgiften att ”döda” alla traditioner bara för sakens skull menar jag att vi behöver stå upp för dom.

Jag tror dom ger mer trygghet. Man vet att dom är ett säkert kort. Det påminner om något bra. Och har en god eftersmak.

Dåliga traditioner däremot är ju inget att bevara. Dom kan man släppa fortare än kvickt. Ger bara sur frukt. Så släpp dom och skapa nya bättre.

För kanske är det så vi bör tänka. Att skapa nya goda traditioner. Att skapa tillfällen som ger god eftersmak. Även om samma sak återupprepas. Det är så jag tror vi kommer över tristess. Likaså orättvisor vi mött. Kan hålla bitterhet borta. Istället skulle jag tro att dessa traditioner vårdar själen. Kramar om den och ger den livskraft.

Nu är ju inte jag den dansante kavaljeren precis som kan stämma in på 🎶 ”Det är dans på Brännö Brygga – en gammal och kär tradition” 🎶. Men man kan ju ta strofen och byta ut ”dans på Brännö Brygga” till något annat. Så får det bli din livssång.

Jag kommer infalla fall att fortsätta med 11-kaffet. Någon måste bevara den traditionen. Och jag anmäler mig frivilligt 😃

Online – en nytt normalt?

Online är ju inget nytt på ett sätt. Men ändå har det blivit så mycket mer i dessa tider.

Det är så mycket som går online nu. Sammanträden , gruppmöten, personalträffar, gudstjänster, fotbollsmatcher, konserter mm mm.

Dom fysiska mötena är rätt sällan, bara i liten grupp och ofta korta och mindre reaktioner mellan varandra. Kortare meningar och inte uttömmande samtal. Allt blir lite mer av snuttifiering.

Är online det nya normala så måste jag nog erkänna att det gillar jag inte. Nog för att alla träffar online har gett många vinster. Men nä, jag gillar det inte. Inte som ett nytt normalt.

Vi behöver dom lite längre samtalen. Att reflektera ihop över tid. Vi behöver känna ”spänningen” i luften. Känna dom osynliga vibrationerna som gör att vi blir mer känsliga för orden mellan raderna.

Tror att online har kommit för att stanna. Det kommer spara på resor och miljö. Vi får lätt att nå varandra. Men det får inte utesluta det personliga mötet. Då man hinner grubbla ihop. Hinner skratta ihop.

Hinna och kunna ”beröra varandra med känslan i samtalet”.

Så nej tack till ett normaltillstånd som är online.

Det är i dessa dagar man inser hur viktiga dom personliga mötena är. Vad dom gör med oss i ett samtal som ofta ger ett bättre resultat och frukt av mötet.

Men en bra kombo kan vara både ock. Då kan vi ha kommit något fruktbart på spåren mitt i en märklig tid.

Igår hände det….

Igår hände det. Det jag trodde skulle dröja till typ i höst

Jag var på en gudstjänst live igen

[ I . R . L ]

Det var en friluftsgudstjänst i Korsberga. Vi höll oss inom reglerna med Max 50 samlade.

Tänk glädjen. Den var så go. Visst är det bra med webbgudstjänst. Kan man inte lösa det på annat sätt så är det okej.

Men å vad jag har saknat detta.

Att göra det på riktigt är helt enkelt det bästa. Det är så mycket vi behöver göra på riktigt. Inte halvdant. Inte på låtsas. Utan verkligen på riktigt. Eller som en viss person brukar säga för att verkligen stryka under att det är verkligen på riktigt:

”Det är på riktigt riktigt!”

Att göra det på riktigt riktigt är att göra det till 100%. Helt närvarande. Inte där med kroppen men inte ändå. Utan verkligen på riktigt.

Är lite trött på det som sker halvhjärtat. Som att slösa bort viktig tid. Som att vara ögontjänare. Det ser liksom bra ut men ändå inte engagerad på djupet. Lite teater typ.

Det känns mer genuint när det blir helhjärtat på riktigt. Då engagerar det.

Så, låt oss göra det vi gör på riktigt. Annars kan vi lika gärna överväga om vi inte skulle avstå.

[ S E M E S T E R ]

[ S E M E S T E R ] visst klingar det vackert !

En rätt märklig känsla. Något man sett fram till länge. Känts långt bort. Och så helt plötsligt…… så är den ett faktum. Inte så illa.

Att den första veckan ser ut att ge bra väder för ju inte saken sämre.

Å andra sidan höll den bli mest hemester. Alltså mest hemma. Tack och lov får vi resa mer så länge vi är friska. Så det får bli den stående bönen dessa dagar. ”Herre, hjälp mig att hålla mig frisk.”

Det finns en rytm för livet som skapats från början. Dygnsvilan. Den som är på natten. Vi är skapta så. Vi behöver vila varje dygn. Veckovilan. Helgen, eller kanske man mer ska säga två dagar i rad av vila. För vissa jobbar ju också helg. Men att vila någon extra gång varje vecka. Det behöver vi. Årsvilan. Det som vi kallar semester.

Skapelsen är ju också funtad så. Allt skapat behöver ha återkommande vila.

Hur kommer det sig att vår tid har så svårt att fatta det? Det är det som håller utbrändhet borta.

Våga vila!!

Våga att slappna av och vila. Det gör dig gott. Du är värd det. Du är ämnad till att också ha en viss del vila. Det gör att du kommer att orka i längden.

Det viktigaste ordet i världen just nu det är ”tillsammans”

Jan Eliasson , tidigare vice generalsekreterare i FN, säger ….

”Det viktigaste ordet i världen just nu det är ”tillsammans”. Men det är väldigt många krafter som snarare vill dela, polarisera , splittra och inte acceptera att vi hänger samman. ”

Jan säger detta i aktuellt i går kväll. Han om någon med sin erfarenhet kan säga det.

Tillsammans. Ett ord som alltid varit mitt ledord. Vi fixar inte mycket utan att få hjälp av andra. Visst, en del går bra. Men zooma ut lite så inser du att du kan inte stå där själv. Vi behöver hjälpas åt.

Det är ändå så att i det lilla och det stora behöver vi ett ”tillsammans”. Det är det som håller över tid.

Det är i den gemenskapen vi kan göra något bestående. Något som kan växa till något bra. När vi kör egna race skapas det egoism. ”Jaget ” blir det som råder. Det går först. Så blir det en kall värld.

Tillsammans skapar värme och förståelse. Vi ser den större bilden med det större behovet. Då får vi rätt perspektiv på livet. Det finns en värld utanför min egen täppa.