Att jämföra är inte alltid den bästa vägen….

Förr hade vi inte mycket att välja mellan. Det fanns ett telefonbolag, utbudet på olika märken av både mat och kläder tex var bra mycket mer begränsad. Ta bara beslutet om vilket mobilabonnemang man ska ha. Eller elbolag. Det finns webbsidor där du kan jämföra priser och produkter till leda. Frågan är om man blir så mycket klokare. 

Vi har idag så många möjligheter att välja och jämföra att vi har svårt att komma till beslut. Medan vi våndas ändras priserna. Du måste slå till för att priset går ut om 2 timmar 34 minuter och 23 sekunder. Men vi väntar, det kan ju komma upp något böttre. 

Ibland undrar jag om inte detta smyger sig in när vi möter människor. Ska vi umgås med dom? Vi jämför om dom är goda nog. Om det passar sig att……

Tänk om det kommer något bättre….

Vi jämför oss själva också med andra. Duger jag? Är jag bra nog? Funkar mitt utseende i jämförelse med alla andra som är så mycket vackrare? Det finns stor risk att vår självbild får en ganska så stor törn. 

Jag tror att vi skulle må mycket bättre överlag om vi inte jämförde så mycket. Mindre stress. Inte så viktigt om det finns om möjligt bättre och billigare. Skulle nog spara rätt mycket tid också. Självbilden blir tryggare. Trivs bättre med oss själva. 

Att jämföra är inte alltid den bästa vägen….

Stöldgods

 Idag var jag kallad till polisen. Jag skulle hämta varor som blivit snattade i vår butik. 

Ta en titt på bilden. Inte är det så mycket. Men när man väljer att göra det många gånger och till det utöva våld mot butikskontrollanten då går det snett. Då blir man dömd. 

Snatteri är ju inget roligt. Man kan undra varför man stjäl från en butik vars uppgift är att hjälpa behövande. 

Ibland händer det att vi ser att man bytt prislapp på produkten. Det är bedrägeri. Det är högre straff på det och vi kan anmäla det direkt i butiken. Tänk om man slapp detta 

Det kändes inget roligt att gå till polisen och hämta varorna. Tänk om vi slapp snatteri. Tänk om det inte fanns viljan att göra det. Tänk om ingen behövde anse sig tvungen att snatta. 

Känns bara så tragiskt tråkigt. 

Medmänniska och inte motmänniska

Jag vill vara en medmänniska och inte en motmänniska!

Kanske inte kan sägas bättre än så. 

Visst är det jobbigt att möta en person som är emot allt och alla. Blir minst sagt lite tråkig stämning typ. 

Jag tänker mig att det blir så mycket bättre att fokusera på det vi är för istället det vi är mot. Vi själva kommer må så mycket bättre. Vår omgivning likaså. 

När det gäller flyktingfrågan finns det inget annat läge än ”för”. För det är så många som behöver hjälp. 

När vi protestera så är det nästan alltid mot något. Tänk om vi kunde frigöra minst lika mycket, om inte mer, i marscher FÖR något. 

Jag vill vara en medmänniska och inte en motmänniska. Så är det! 

Julen börjar lite väl tidigt kan jag tycka…..

Julen börjar lite väl tidigt. Läste om att man kan börja med julmarknad mycket tidigare än i Sverige om man åker till England. För tidigt i min smak. Ikea börjar nog tidigaste med julpyntförsäljning i Sverige. I vår butik i Norrköping började vi med pyntet efter allahelgona. 

  I helgen var jag på slottsmässa på Julita gård. Det som saknades var väl snön och mörkret. Annars var det klart julstämning. 

Så nu är det bara att gilla läget. Julen kommer (nästan redan här) och det lär gå fort dit. 

Julen är ju på ett sätt väldigt lång. Men den går fort över. Nästan så att den största delen av hösten tar sikte på julen. Det ska förberedas. Klappar ska köpas. Så kommer annandag jul och allt är över. Nästan lite väl plötsligt liksom. 

Men man får erkänna att den står högt i kurs. När vi släpper alla julsaker till försäljning i våra butiker blir det rusning. 

Högt i kurs……. Mmmm. Den gör det. Är lite kluven inför det. För julens budskap kommer lite i skymundan för allt köpande. Tänk om vi redan nu kunde ta sikte på kärnan i julen…… Att vi firar den för att en frälsare blivit född i Davids stad. Den gåvan är större än vilken julklapp som helst. Inte till salu utan är gratis given att tas emot.  

Hur beskriver man sig själv bäst?

Igår fick jag frågan vem jag är? Framför satt det många som säkert väntade på ett bra svar. Men hur i hela friden beskriver man sig själv? Man är ju liksom partisk. Och när man beskriver sig hur tas det emot? Vad vill man veta? Vad är relevant att veta? 

Om man nu försöker att beskriva sig själv så kommer det med all säkerhet betraktas och bedömas utifrån hur man sen är tex på jobbet. Så med viss känsla av respekt mötte jag den frågan igår. 

Så orden ska bekräftas med det liv man lever. Här sitter vi ju i samma båt med samma behov av ett nådesfullt  bemötande. 

Intressant är att vi ofta beskriver oss utifrån vad vi har utfört. Vi är ganska beroende av prestation istället för egenskap. 

Ett är i alla fall sant att det är svårt att beskriva sig själv. Det kan vara lika svårt att ta emot hur andra beskriver mig (och dig själv). Känner man igen sig i den bilden? Blir förväntningarna väl stora? 

Ett är säkert att hur än denna beskrivning uttrycks så kommer livet ikapp den. 

Vem är jag? Vem är du? Det är frågan. Det kommer i alla fall visa sig med tiden. Vi får försöka vara ärliga mot oss själva och inse våra begränsningar tillsammans med det som är bra. 

Det bästa vi kan göra är att vara oss själva. Bemöta andra som vi själva vill bli bemötta. Vara på ett sådant sätt att andra vill och kan säga något gott om oss. 

Ett extraordinärt läge kräver extraordinära beslut – skäms regeringen 

Ett extraordinärt läge kräver extraordinära beslut.

Om vi nu har ett nödläge i vårt land, med att många flyktingar behöver tak över huvudet, är det ynkligt att inte regeringen kan ta hjälp av den utsträckta hand det svenska folket räcker ut. 

Folk som har rum över kan inte, eller läs hellre får inte, erbjuda boende. Personer som Bert (han får väl erbjuda det också naturligtvis ) kan få göra det och tjäna massa pengar. Men inte en volontär-svensk. 

Visst finns det säkert regler ”man måste” följa. Men Ett extraordinärt läge kräver extraordinära beslut. Ge svenska folket som vill hjälpa möjlighet att hjälpa. Det finns säkert så många bäddar regeringen behöver få fram. Troligen blir det mycket billigare. 

Men i vanlig ordning tycker regeringen att det är staten som ska ta det. Absolut men när inte det uppenbarligen räcker så behöver Löfven och gänget ödmjuka sig och be om hjälp. Glöm ”kan själv”-mentaliteten. Här finns möjligheten. Inte ”gränsen är nådd”. 

Vi i secondhand kan vara med och bidra om vi bara fick. Men Migrationsverket tackar nej. 

Nej, nu är det dags för nationell samling. Kära kommunalråd: bjud in till alla aktörer som vill vara med i ett samtal. Föreningar, kyrkor, second hand mfl. Kära regering: Bjud in samfunden, idrottsrörelse, föreningsliv, biståndsorganisationer mfl. Se deras möjlighet att hjälpa. Men gör det nu. Jag efterlyste det i tiggarfrågan. Då svarade man med att inte vilja ha härbärgen. Kanske kan man nu ödmjuka sig och samla ihop vårt land. 

Ett extraordinärt läge kräver extraordinära beslut. NU!

För första gången…..

Att göra något för första gången är nog något utöver det vanliga. (😳) Klart att det är det. Det har ju aldrig hänt ju men ändå. Det är något speciellt. 

Satt och tittade på en videosnutt där någon gjorde något för flesta gången. Ett litet barn hörde sin mammas röst för flesta gången. Någon såg för flesta gången. Rita för första gången. Du har säkert sett den eller någon liknande film. Det är så berörande att se dessa människors genuina glädje över det. Inte konstigt. Inte alls. Tänk att inte ha hört sin egen eller andras röst och nu kan. Tänk att inte kunnat se under en lång tid och nu kunna. Så fantastiskt. 

Jag kan känna något av detta när kag får den flesta primören av en rabarber eller något annat från trädgården på försommaren. Något väcks till liv igen. Denna ”första gång” återkommer ju varje vår. Men ändå. Kan ana något av vad dessa personer kan känna. 

Varje morgon vaknar jag av att kunna se, höra, känns, lukta och röra på kroppen. När jag ser dessa människor påminns jag om att det är mycket jag tar för givet. Glömmer bort att vara tacksam för det jag har. För det jag kan. För det jag haft under hela mitt liv. Tacksamheten växer. 

Det är mycket av problem som då hamnar i ett annat ljus. Visst, problemen vi mött är verkliga problem som just där och då var arbetsamma att möta och gå igenom. Men i ljuset av vad jag har hamnar dom i ett annat läge. Dom blir lättare att hantera. Jag får ett annat förhållningssätt till dom. Jag kan lättare leva i nuet än leva om gårdagen. 

Tacksamheten blir så mycket större. En dag sim denna vill jag bara säga ”Tack Gud!”

Ps Det är inte så farligt att göra något nytt. Det är bara lite mer pirrigt än det vanliga vi gör. Så våga. Det kommer att stor betydelse för dig att lämna trygghetszonen och våga något nytt. Ds 

Att hamna i soffan

Att hamna i soffan efter några intensiva dagar kändes rätt skönt i går kväll. 

Jag har några dagar bakom mig som har varit rätt häftiga. Är nog fortfarande lite omtumlad. Hur är det möjligt att möta så många människor som är så varmt välkomnande? Kan bara konstatera att det just var det är. Det är möjligt. 
 Att hamna i soffan är så befriande när kropp och sinne är lite trött. Du vet, korvstoppad. När resväskan är uppackad och tvätten tvättas i maskinen känns det extra gott. 

Det sprider sig en go känsla i hela kroppen. Kroppen liksom bara går ner i varv och blir så där skönt tung. 

Varmt och gott och mätt sitter jag framför tvn. Så ser jag rapporterna om kaoset om flyktingarna. Man har det oförskämt bra. Hmmm

Det gungar lite i vårt Europa. 

Att känna sig korvstoppad

  Egentligen vet jag inte hur det känns att vara korvstoppad. Typ inte alls faktiskt. Igår kväll köpte jag världens största kebab. Efter att jag ätit mindre än hälften var jag proppmätt. När man ätit för mycket kan man nog säga att den känslan påminner om just begreppet ”korvstoppad”. Det liksom är lite för mycket av det. 

Jag håller ju på att ta in en ny arbetsplats med allt vad det innebär. Nya intryck. Sisådär 150 nya namn. Massa nya rutiner. Nu är ju detta bara ett studiebesök inför nyårets start. Och det är ju tur. Man behöver ju smälta allt. 

Så just nu känner jag mig lite korvstoppad. Huvudet är fullt av massa tankar och funderingar. Nu behövs det sorteras. Läggas på plats. Bearbeta. Det kommer nog bli bra. 

På nya jobbet….

  Idag är jag på besök på nya jobbet. (Tjuvstartade lite i går eftermiddag faktiskt och blev så positivt välkomnad av dom jag mötte) 

Det är idag jag får känna på pulsen hur det verkligen är. Fram tills nu har det mer varit en tankebild. En bild jag försökt att skapa i min inre värld. Kanske en drömbild. Kanske ett försök att gestalta hur jag tror att ett nytt jobb ska bli. 

Idag ska dessa två bilder, min drömbild och den verkliga, mötas. Jämföras och bedömas. Det är nu jag kan för första gången på riktigt börja forma min riktiga jobb-bild. 

När jag mötte några av alla dom som finns på erikshjälpen i Jönköping fick jag ett så varmt mottagande. Tänk hur viktigt det första mötet kan vara. Måste säga att jag kände mig som hemma. Som om jag varit där länge redan. 

Det påminner om hur du och jag kan avgöra en persons första intryck. Kanske tom dens känsla över hur det kommer att bli och fungera. Ett leende och ett varmt välkomstord  kan innebära så mycket. 

Om man ska trivas på sitt jobb behöver man vara inkluderande mot sin omgivning. Då skapar man en god atmosfär och jobbet blir så mycket trevligare. Vi som redan är på jobbet har det avgörandet i våra händer. Betänk vilken skada motsatsen kan få innebära. 

Senaste dagarna har varit utbildning. Nu ska jag lära mig ett jobb som jag börjar efter nyår. Två dagar av massa nya intryck. Att då fått möta värmen igår gör denna dag så mycket mer glädjande. Känner bara en stor tacksamhet.  

Hur möter vi våra nya arbetskamrater? Säger vårt kroppsspråk samma sak som våra ord? Tänk vad du kan få betyda för nästa person som kliver in på din arbetsplats. Du kan göra skillnad.