Inlägg

Publicerat den

Vi har inte ens tid med vanliga värktabletter….

”Nu lanseras Alvedon Novum – som vanlig Alvedon, fast snabbare”

Har du sett reklamen? Nu räcker det inte med vanliga tabletter. Nu ska värken gå över snabbt. Är det inte lite symtomatiskt för vår tid?

Vi har liksom inte tid att vänta. Darra man inte iväg när trafikljuset just slår om till grönt blir vi irriterade. Det fula är ju för hela friden till för att göra oss startklara så fort det blir grönt, juuuu. När någon går onödigt sakta över övergångsstället…. så onödigt att använda tiden till sådant när man kan vara mer effektiv. Mailet kommer inte fram direkt. Googlingen tar för lång tid fast den gav kanske 153247 träffar att utforska. Och nu, vem har tid att vänta på att huvudvärken ska gå över på 40 min när det kan ta typ 20? Vår tid är dom snabba klippens tid.

Då är det underbart att läsa Tomas Sjödins böcker. Dom andas något motsatt. Läser hans bok ”Det är mycket man inte måste”. Vill minnas att jag även läst något om att bara få gå och skrota lite. Det ger oss så mycket. Läste en krönika med rubriken ”Skogen är ledig” (lite kul titel). Där skriver han bla annat: ”Resan hade sällan något mål. Själva åkandet var meningen” En kommentar som andas ”det får ta den tid det tar och vi får se vart vi hamnar”. Vi behöver tider av att ingenting göra. Vi behöver tider där vi låter saker och ting ta tid. Vi behöver det i vår otålighet. Att få vakna utan att klockan säger at vi måste vakna. Då kan vi vakna tidigare än vanligt och ändå vara glad för det. Då kan frukoststunden som tog lite väl lång tid, så att det blev dags för förmiddagskaffet direkt, inte bli en börda. Utan snarare något välbefinnande befriande. 

För några år sedan var jag på blomsterauktionen i Keukenhof i Holland. Där kom tulpanvagnarna in på löpande band. Uppköparna väntade ut varandra så länge dom vågade innan dom tryckte på knappen för att ge signal om att dom köpte det partiet blommor. Allt handlade om att göra snabba klipp. Fullt fokus. Långt ifrån den andan att ”det finns mycket man inte måste”. 

Jag har semester – det är mycket man inte behöver göra. 

Publicerat den

En kväll på min gård….

Att sitta en vanlig torsdagskväll en sommardag då klockan närmar sig 21:30 är inte så fel. Det är inte mörkt. Lite småkyligt kanske men ändå. Har precis avnjutit lite god lax med potatis. Chili explosion sätter lite fart på laxen. Så kan jag njuta kvällen med en liten chokladbit på maten. 

Detta går väl inte att jämföra med Greklands vackra små byar nära havet. Eller vackra promenadstråk vid Turkiets kust. Eller vad man nu kan vilja eventuellt jämföra med

Men för mig duger den svenska sommarkvällen väldigt bra. För många är det ju knasigt med att solen inte går ner förrän så sent på kvällen. Dessa kvällar väger upp vintermörkret med råge. 

Så jag måste säga att sitta en kväll på min gård är inte alls så fel.

Publicerat den

Att hitta sina rötter…..

Att släktforska har aldrig tilltalat mig direkt. Att se tillbaka på vilka anförvanterna är har räckt med morfars far typ. Visserligen en spännande resa man gör om man kommer långt tillbaka i tiden. Om man kör fast blir det väl ett litet antklimax. 

Nä, släktforskning har aldrig fångat mitt intresse. Kommer ihåg en kompis pappa som var mycket exalterad i sin släktforskning. Han berättade och visade och berättade och visade hur sitt släktträd såg ut. Och där stod  jag och försökte verka intresserad. För inte vågade jag avbryta honom. 

Men tydligen börjat något av detta att veta om hur min historia har varit. Denna somnar ska jag försöka besöka dom platser jag bodde på som litet barn. Det började i vintras. Jag satt och googlade på Google earth. Till min förvåning hittade jag det hus ute på landet vi bodde i när jag var tre till sex år. Det väckte en längtan att få åka till dessa platser en gång till. 

Ska bli roligt att se hur liten gården i verkligheten är. Den gård som jag minns min pappa öste upp en jääääääätttte stor snöhög där vi åkte pulka. På Google Earth ser den verkligen inte så stor som jag minns den. 

Detta är ju långt ifrån släktforskning. Har bara med min egen egocentriska lilla värld att göra. Men det har väl med åldern att göra. Efter 40 kanske man är mer benägen att vilja påminnas om det som varit. 

Hur det än är med släktforskning eller inte ställer vi nog alla frågan ”vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?” På minns om en liten rad i Bibeln som lyder så här: ”vi har vårt ursprung i Gud”. Det finns en lite visa som förklarar detta på ett enklare sätt. Texten är en litet samtal mellan mamma och lille Ole. ”Mamma, vart fanns jag innan jag kom in i din mage?” ”Lille Ole , du fanns i Guds tanke” svarar mamma Ole i sången. För mig har den ”släktforskningen” räckt. Inte för att på något sätt vara ointresserad av mina släktrötter och hela min släkt. Uppskattar varje kontakt jag har med er. Verkligen. Har blivit med åren lite mer pga Facebook mm. Uppskattar det verkligen. Att veta dock att mina rötter går så långt tillbaka utan att forska om det är skönt. En tillit som heter duga. 

Återkommer med min nostalgirunda senare i sommar. 

Publicerat den

Historiskt dag med ”besök” på Pluto men ändå bara en liten bit på väg…

I går kl 13:49 passerade en sond vår mest avlägsna planet (ja den är väl inte längre klassad som det väl). Efter att lagt ner 6 miljarder kronor och väntat 9 år är det ett faktum. Snart få vi bra bilder från denna så kallade planet. Tänk om det inte funkar. Bilderna uteblir. Vilket fiasko. Men det kommer ju inte att ske. Nej, vi får bilder som inom kort visar denna planet. En planet som ingen av oss kan besök. 

6 miljarder. Mycket pengar. Man kan undra vad denna satsning skulle kunna tillföra oss människor. I bland verkar vi ha en omätbar trängtan efter att veta saker som vi inte har någon nytta alls av. Inte något. Som om vi kan ha någon form av makt över vår situation. Men inte. Skulle vårt universum kollapsa så är det ute med oss.  Hur mycket kunskap vi än har om det hinner vi inte rädda oss på något sätt. Inte ens Expressen hinner kabla ut nyheten. Att veta något om en planet vi inte kan resa till kan ju i och för sig vara intressant. Absolut. Men i ljuset av vår världs behov känns det som en onödig kunskap. 

Räkna ihop alla resurser alla länder satsar på att utforska rymden med. Använd dom på att få ordning på vårt klimat och ge alla folk en förutsättning att leva istället. Då torde vi vara i hamn med den uppgiften. Det är fantastiska summor vi lagt på detta. 

Hörde en intervju på Expressens hemsida att detta är kulmen på en femtio år långt arbete. Nu finns det troligen inte så mycket mer vi kan greppa. Ändå är vi bara i en bråkdel av universum. Bara en liiiiiiiiiiiiten bit ut. Tog nio år att komma dit. Talar sitt tydliga språk. Vad gjorde du för nio år sedan? Allt mellan då och nu skulle du kunna sudda bort från historien om du hade åkt med sonden. Fy vilken lång resa. Nio år. Ändå slutar vi inte att vara nyfikna.  Vi människor satsar vidare. Ska vi veta mer krävs det ännu större belopp. Samtidigt håller vi att tappa greppet om vår egen planet. Tala om att gå över ån för att hämta vatten. 

Fuglesang och hans kompisar i all ära (jag var en som följde hans resor live via webben så visst är jag också nyfiken) men allt detta arbete till dessa stora kostnader är inte värt sitt pris. 

Låt oss istället satsa all energi på att rädda vår egen planet här och nu. Ge dessa resurser till att få ner våra utsläpp. Låt våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn ha någon framtid att se fram emot. Låt Pluto snurra på i sin egen takt i lugn och ro. Kul att veta att den finns men det räcker med det nu. PUNKT. 

Publicerat den

Koinonia – påminnelse om gamla goda tider

När jag sätter mig i bilen så kopplar mobilen upp sig mot stereon. Musiken börjar flöda utan att man inte behöver göra någonting. (utom när set krånglar vilket inte alls är så kul just då men ändå…)

  Jag fick för länge sedan en cd-boxer massa gamla godingar från förr.  Inte minns du sången nu utan massa band man lyssnade på 80-talet typ. För somliga en tid som troligen inte existerat. En tid som känns mossig och inte värd att minnas för andra. Ja ja. Hur som helst. I måndags när jag var ute och åkte kom musiken igång (efter visst strul) och ut ur högtalarna flödar ”Koinonia”. 

Jag minns när vi åkte ner till Löttorp och lyssnade på dom. Det var mitten på 80-talet om jag inte minns fel. Rätta mig om jag har fel ni som var med. Vilka musiker. 

Så nu finns dom på en spellista på min spotify. I skrivandets stund flödar musiken i köket. Musiker som är samspelta och spelar go musik. 

Det händer något när man hittar sin gamla musik. Man flyttar liksom tillbaka till tid och rum. Låtar men Annifrid Lyngstad tar mig tillbaka till tiden då jag jobbad i Örebro på mellringeklinikerna.  Tiden då jag pendlade mycket mellan Örbro och Laxå.  Himlaväsen påminner mig om deras spelning i Skara sommarland den midsommar då bilen blev stulen. Oslo gospel med låten ”Real Love”. Låten som fick minsta grabben att slappna av när han hade svårt för att sova. (han trodde nog att dom sjöng ”vila”. Det lät lite som så 😉) Tror säkert du hänger med mig i tänket. Vissa låtar plockar fram minnet. Man liksom lever om den tid som var. Den blir verklig på nytt. Det gör i alla fall mig gott. 

Koinonia – det grekiska ordet för gemenskap. Nog är det så. Finns så mycket som sammanför oss. Musik är en sak, minnesbilder en sak. Du har säkert något som sammanför dig med andra på något sätt. 

Samtidigt slår det mig en sak. Musiken har en förmåga att hjälpa oss. Att sätta på ”rätt” musik kan göra underverk med oss. Så varför inte pröva det. Du som är ledsen, uppgiven, besviken, är nere – pröva. Sätt på ”din musik” jag tror det gör underverk med dig. Jag kan ibland undra varför jag själv inte använder det redskapet oftare.  Jag kan bara tänka mig att det är just bara för att jag inte tar mig för det. Det finns god musik som påverkar oss på djupet. Vi brukar kalla den lovsång. Det är som man sjunger från sitt inre till Guds inre. Du kanske inte har någon alls erfarenhet av detta. Men sök dig fram till det.  

Publicerat den

Så är det snyggt igen….

  Att ha en liten gård är bra för det mesta. Man kan dock lugnt konstatera att den också kan växa igen snabbt och bli stökig. 

Så denna dag, i början av semestern, fick det bli att ta ett ordentligt tag att få ordning igen. Vill ju ha trevliga grillkvällar och härliga stunder med en bok. 

Gräsmattan klippt. Bortrensat ogräs mellan plattorna. Bortburet massa saker till grovsoporna och helt plötsligt har det hänt. Det är snyggt igen. Semestern kan bli ett trevligt nöje på min lilla gård. 

Så nu får det bli en dusch och sen sätta fart på grillen. Skulle du ha vägarna förbi så kan du titta in. Finns kött för några till. Annars är det ju bara att ta med sig. Finns det hjärterum finns det stjärterum brukar det ju heta. Vädret, nja det är ju inte att skryta med men det du kar för grillning. Och vilket väder gör inte det. 

Publicerat den

Vilken start på semestern….

 I lördags lämnade jag jobbet klockan 16:30 typ. Det var med en särskild skön känsla. Då gick jag på semester. Det är något speciellt att lämna jobbet en sådan dag. Tillropen att medarbetarna önskar en trevlig och skön semester känns på något sätt speciellt. 

Det är också speciellt att lämna jobbet och veta att nu börjar processen att lämna jobbet även i tänket. Det är ju som många vet inte alltid det lättaste. Men ack så viktigt att det sker så snart som möjligt. Ju snabbare kan den avkopplande semestern ta vid. 

I lördags åket jag och grabben, som bott hemma under fyra veckor , ut och åt en bit mat ihop. Han skulle ju åka hem till sug under söndagen. Vi äter gott och det känns rätt avkopplande. Faktiskt redan på väg in i sommarsemesterlivet. 

Så väcks jag av att telefonen ringer. Sitter i fåtöljen och drömt mig bort lite. Det är jobbmobilen. Typiskt. Securitas ringer. Inbrott i butiken. På bråkdelen av en sekund vaknar jobbtänkwt igång och strax sitter jag i bilen på väg till jobbet.

Detta tillhör också livet att jobba i en butik, en Erikshjälpensbutik. Jag har skrivit det förut. Skriver det igen. Att bryta sig in på ett ställe som arbetar med bistånd är ju mer än dubbelfel. Det är ju att slå undan fötterna på sen som redan ligger. Men det tänker ju inte en tjuv. Det fara ju jag med. Varje snattare vi har tagit har jag sagt samma sak till. Du stjäl inte från mig utan från barnen vi vill hjälpa. Inte bryr dom sig om det. Men ändå….

Så det blev en liten annorlunda start på semestern. Poliser med polishund. Väktare på plats. In och kolla vad som hade hänt. Tack och lov, ingen större skada. Att gå in i våra butiker för att hitta pengar är lönlöst. Finns ju inga att hämta. Att ta saker från oss leder heller inte till några större pengar för tjuven på sin marknad. Så det är så onödigt att gå in och tro sig hitta något som dom behöver. 

Får hoppas att semestern inte innehåller mer av detta slag…..

Publicerat den

Söndagstankar – att vara planterad vid vattnet

Men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt. (‭Jeremia‬ ‭17‬:‭7-8‬ SFB98)
Välsignad är den man och naturligtvis också kvinna – visst låter det så skönt. Välsignad – att få något gott av underbart värde in i sitt liv. 

I detta finns det ett löfte om vi förtröstar på Gud. Synonymer på Förtröstan förklarar detta lite bättre. Tillit, tillförsikt, hopp, lit, förlitan, förtroende, fast tro. Genom vår förtröstan på Gud blir den en frukt i våra liv. Välsignelse. Något som gör oss gott. 

Hur förklarar man det så att vi förstår? Det finns en speciell känsla omkring detta med välsignelse. Texten hjälper oss med det. Man är som ett planterat träd vid vatten som har sina rötter ner i vattnet. Det kan vara torr. Man kan känns av att livet sätts på prov. Det kan snurra runtomkring. Men ändå är löven gröna. Man märker ändå att livet ger någon form av frukt. 

Hur kan det vara möjligt? Kanske en del av svaret skrev jag om o förrgår. Regnet som ger frisk luft. Vatten som tar bort damm. Vatten som släcker en törst. Dusch som ger en svettig och trött kropp nytt liv på något sätt. 

Att förtrösta på Gud kan vara skillnaden i livet. Bildligt talat skillnaden mellan död och liv. Ändå är det just det som sker. I vår förtröstan till Gud kommer en välsignelse in i våra liv som just ger vår törst lättnad. Smutsigheten tvättas bort och livet återvänder när våra liv blivit trötta av olika orsaker. Konsten är väl just att stanna upp och förtrösta och inte kämpa i egen kraft. Vi människor har ju så svårt att ge upp och kapitulera. Vi vill ju liksom fixa allt själva. Fast ett egentligen bara behövs. Att just förtrösta. Det är väl det nåden också har inom sig. 

Publicerat den

Det där med tvättstugan har utvecklat sig till det bättre …

 
 Det där med att gå till tvättstugan har verkligen följt utvecklingen. Ganska snart lärde jag mig på jobbet att många sökte efter barnvagnar. Inte för att dom skulle få eller hade barn. Dom ville ha underredena. Dom användes till att köra tvättkorgen till tvättstugan. Riktigt praktiskt . Ingen dyr investering om man går till en secondhandbutik. 
 

 Nu har jag ju sett att detta med tvättkorskörning har nått nya höjder. Inte bara att man väljer att byta ut sitt barnvagnsundereda till en bil. Man tom satsar på Mercedes. Ska det var bil ska det vara fin bil. Det är att visa sin tvätt uppskattning. För klappade man ju tvätten nere på bryggan. Misshandlade sin kläder rätt friskt. Där jag bodde i Julita hade vi en stenlagd brunn i skogen som var för tvätten. Med tiden fick man ju bättre sätt att tvätta sina kläder. 

Men se, nu för tiden, visar man sin tvätt mycket mer respekt. Nu ska vi inte tillskriva Mercedes hela äran. Vid vår tvättstuga har jag sett även BMW och andra bilmodeller användas till detta viktiga arbete. Så i mitt område har man lyft tvättandet till nya nivåer. Inte konstigt att vi har svårt att sälja barnvagnsunderreden numera.  

Publicerat den

Det skvalar….

Sitter i köket. Funderar över livets frågor. Tänker så det knakar. En stunden tänker jag inget alls. Så hör jag det.

Det skvalar. Inte skvalmusik. Nej ett sommarregn. Om man isolerar det till nuet och inte börjar fundera på om det skall fortsätta hela sommaren under hela semestern så är det så vackert med skvalande regn. Att sitta på altanen under taket och höra regnet är så vackert. Regnet slår mot backen och rinner i hängrännorna. 

Detta skvalande säger ju något. Det ger liv åt den gulnande gräsmattan. Den skapar förutsättningar för den som har sått något för skörd längre fram i sommar. Så trots att regnet har den gråa tråkiga himlen över sig säger den ”Jag kommer med liv” . 

När det varit en varm dag och åskregnet har gjort sitt händer det något med allt på något vis. Luften blir ju tusen gånger lättare att andas. Friskheten bara flödar. Det torra smutsiga, bladen som var dammiga, grusvägens dammoln på häcken, har tvättats bort. Bladens gröna vackra färg syns igen. Det är som naturen fått nytt liv. Trots att det har levt hela tiden 

När jag hör regnet så tycker jag det är så vackert. Det skapar på ett skönt sätt nytt liv. 

Det är något av det jag upplever när jag i min tro på Gud upplever att han berör mig på något sätt. Mitt liv får nytt liv fast jag levt hela tiden. När man känts sig lite smutsig på något sätt så har den beröring tvättat bort det dammet. Färgen har återvänt på något förunderligt sätt. Livsluften som på något sätt kändes lite jobbig att andas nu blev friskare och mer lättandad. 

Att ställa sig i den beröringen, det andliga regnet, gör så gott. Det skulle alla pröva. Det gör det trasiga helt igen. Det ger kraft till att leva vidare. Det ger tröst mitt i tårarna som förenas med regnet på våra kinder. Det skvalet gör gott med oss. Det ger nytt liv och det går lättare att andas.