Mötte en skön kommentar på jobbet för några dagar sedan. En av våra killar som jobbar hos oss kommer in på kontoret som han ofta gör på morgonen för att säga hej. Kommer i samspråk om det som var lite svårt. Då säger han:
Det är lite knepigt när man inte begriper
Och det är ju så sant. Visst är det knepigt när man inte begriper. Allt ställs på kant. Hur tänker man vidare i ämnet när man inte begriper? Hur ska man greppa situationen när man inte riktigt förstår den?
Det finns en befrielse i att erkänna att man inte begriper. Det frigör möjligheten att inte spela allan. Att inte vara mer präktig än man är. Att inte vara förmer än någon annan eller tom med sig själv. Det gör att man kommer i ett mänskligt läge. Ett läge där jag tror att man vinner mer förtroende än att man får motståndare som tycker att man är en besserwisser.
Personligen tror jag att vi skulle vara snabbare med att inse vår begränsning än att försöka leverera ett svar som vi sen riskerar att få ångra.
Det blir inte knepigt att inte begripa om man kan ta att man just inte begriper. Men det blir klart knepigare om man har svårt att erkänna att man inte begriper.
När man kan inse detta öppnar man sina sinnen för att vara mottaglig för ”förståelsen”. Så blir livet faktiskt lättare. Omgivningen ser ödmjukheten. Man tappar inte förtroendet. Man vinner det.
Det är inte farligt att inte begripa. Ditt och mitt värde ligger inte på något sätt i hur mycket eller lite vi begriper. Du är älskad för den du är. Så slappna av. Spänn av. Var den du är.
Det är rätt skönt att inse att man inte begriper. Då har man ett bra utgångsläge till att vilja och kunna lära. Man kör inte in i återvändsgränden där man tror att man kan och förstår allt. För vem gör det?
