Inlägg

Publicerat den

Att hitta sin plats…

”Den som hittar/tar sin egen plats tar ingen annans plats”

Ännu ett utryck från helgens äventyr som får mig att reflektera något. 

Allt för ofta strävar vi efter att fylla någon annans plats. Vi vill vara som dom. Vi tror liksom att det är bättre. Som uttrycket att gräset är grönare på andra sidan. Det verkar ligga i vår natur att vilja ha det man inte kan få.

Allt för ofta armbågar vi oss fram på någon annans bekostnad. Vi vill ta plats. Det är inte säkert att vi kan fylla just den platsen utan det är mer positionen vi vill åt.  

Vi behöver hitta just vår egen plats. Då tar vi ingen annans plats. Då kan alla blomma där man blommar som bäst. Vi behöver vara vakna över att låta människor just få ta sin plats. Det är ju där som man kan göra bäst nytta. Där kommer man till sin rätt. 

Att se sin gåva och sina förutsättningar hjälper att hitta rätt. Allt för ofta är man för blyg för det. Det är inte så säkert att man hinner inta den när andra armbågar sig fram. När någon ställer sig i vägen. 

Det finns en anda idag där ”jaget” får så stor plats. Där ”mitt eget” går först. Förr var det viktigare att bli ”upptäckt”. Man väntade tills någon gav utrymmet. Kanske behöver vi inte hamna i dessa två utkanter och diken men jag tror det ligger något i det. Vi behöver hjälpa varandra fram mer än att ta plats. Jag tror att i den processen hittar vi också vår egen plats. En plats som då får större möjlighet och legitimitet. 

I ego-tider har vi svårt att upptäcka andras förmågor. Rör vi oss inte bland andra kan vi inte upptäcka guldkornen. Som ledare behöver vi alltid se personerna runt omkring oss. Ge kredit för det man för bra. Tillskriva idéer till sin rätta uppfinnare. Då växer en ledare. 

Vem är du? Vad har du som behöver komma fram? Var är din plats? Är du på fel plats? Sug på den och börja dröm. Jag är säker på att förr eller senare är du på din rätta plats och har inte tagit någon annans plats. 

På tal om att ta plats. I helgen sjöng jag i en kör av massa ledare. Jag stod intill min nye gode vän. Så kom det fler och fler in i kören. En efter en trängde sig in mellan oss. Helt plötsligt stod jag längst ut på körraden av mansstämmor. Liten kul känsla och upplevelse. Tänk vad viktigt det kan vara att stå mitt fram…… Ja ja, det gick lika bra att sjunga där jag hamnade. Fast det var också lite kul. Mannen intill var så lång att jag nådde bara upp till armhålan på honom. En ganska så intressant upplevelse. Tom när han satt och jag stod kändes det som att han var längre än jag. Ja, det var inte riktigt sant men ändå. 

Publicerat den

Så är premiären gjord…

Min premiär blev lite tidigare än jag hade tänkt mig. Jag tänkte att det borde nog vänta ett tag till. Men igår kunde jag bara inte vänta längre. Andra har gjort det redan. Jag brukar dock vänta ganska länge med det. Ibland har den tom uteblivit. 

Igår sprang jag för första gången för denna säsong. Plockade fram mina löparskor och drog iväg.  Det var så vackert när jag kom från jobbet. Lite för kallt för min smak men jag var bara så tvungen. Längtade så mycket. 

För mig har alltid löpning var en skön avkoppling. Där ute har jag kunnat rensa mina tankar. Ibland har det känts som att jag sprungit iväg och lämnat kvar tankarna i skogen. Så läkedomsfullt på något vis. (om det nu finns något som heter så)

Vinterns cyklande har gjort nytta. Det gick inte lika fort som ”bästa-tid” men jag sprang faktiskt fortare än augusti förra året. Så det var ju inte så illa. 

Nu skall jag inte skryta över att det blev ett långlopp. Men tre kilometer är nog en bra start så att man inte tar ihjäl sig. Man är ju ingen ungdom precis. 

Nu är det bara att hoppas att knäna håller. För det måste bli fler turer. 

Ps Det var rena rama slalom där ute i skogen. Var ju andra ute i typ samma ärende. Så var det sällan i Julita skogen Ds

Publicerat den

Att välja att förlåta…..

Under helgen har jag varit i Göteborg. På MÖT. En konferens där många som finns med i sång- och musiklivet i olika församlingar deltog. Måste säga att denna helg kommer leva kvar ett tag inom mig. Det finns lite att fundera på efter att ha mött människor och lyssnat till olika fördrag. 

Under helgen möttes jag av något som gjorde att jag började tänka vidare. Jag har säkert skrivit om detta tidigare men blev påmind om det igen. 

Att välja att förlåta alla som förorättat dig under dagen!

Är det möjligt? Ja, jag tror att det är möjligt. Jag tror att vi kan medvetet välja den vägen för att gå vidare. 

När du tex känner dig att ja blivit dåligt bemött på jobbet. Eller när någon sagt något dumt till sig. Någon som sårat dig. Då kan vi välja att förlåta den. Men nu kanske du tycker att detta är ju bakvänt. Det är vara konflikträdd. Klart man måste lösa allt, tänker du. 

Ja, det går nog tvärs emot hur vi tänker som människor i största allmänhet. Det är ju alltid den som förorättat som skall ta kontakt och förlåta. Och jag tror att det inte är det första som kommer att hända. Snarare att du och jag blir låsta i det  mer bittra läget. 

Genom att vi förlåter ..

  • Så sätter vi oss själva fria. Vi hamnar annars i ett tillstånd där vi inte kan leva ut. Det lägger en sordin på livet.
  • Det kommer att påverka den som förorättat. Den kommer att möte det bästa ”motvapen” som finns. Kärlek och förlåtelse. Dessa är en god kraft som påverkar och övervinner den onda kraften. Som ljuset övervinner mörkret. Även i vårt eget liv.
  • Inget, varken bitterhet, oförsonlig eller hämndlystnad kommer att bita sig fast i oss. 

Går det då att förlåta allt? Ja men inte i egen kraft. Ibland hamnar vi i ett läge att allt har en mening. Vad som än änder. Jag tror att vi kan många gånger säga att det finns ingen mening i det som händer. Punkt. Med Guds kraft kan vi förlåta. Det är då det händer något. Vi blir inte låsta i bitterhet. 

Kanske är det flera steg. Där första steget är att ”jag vill förlåta men det år svårt att göra det just nu”.  Där nästa steg är att ”jag är på väg att förlåta” till ett steg som är att ”jag ha förlåtit”. 

Jag tror att vi ibland måste välja att förlåta annars går vi under. När jag satt och lyssnade togs exemplet från IS framfart mot kristna kopter. Man halshög många kristna medan dom bekände sig till Jesus Kristus trots att det innebar döden. Deras eldar sade då ungefär så här ”Vi kan bara förlåta annars går vi under”. Om det är några som skulle kunna ha orsak till att inte förlåta så är det dom kristna kopterna som idag förföljs till döds. Dom är emot det som sker. Dom vädjar till omvärlden om stöd. Dom har på ett sätt all rätt på sin sin sida för hämnd. Ändå väljer dom att förlåta. Det är starkt. 

Inte kan vi jämföra oss med dom . Inte på något vis. Men vi kan ändå på något sätt känna något liknande i det vi möter ibland. Om än långt ifrån deras dödskamp. Men vi kan välja att förlåta. 

Så när du möter någon som säger något dumt till sig, eller gjorde något dumt mot dig, kan du välja att förlåta. Något av Jesu ord ”förlåt dom, dom vet inte vad dom gör”. Kanske kan det inte på kort tid förändra vederbörande men det hjälper dig att släppa och gå vidare. 

Jag menar inte att det är lätt men det finns en väg genom Jesus. Tron på honom ger dig förutsättningen att kunna göra det. Hur än det går emot vår tids tankemönster.  Vår tids ”förnuft”. 

I grunden tror jag detta är en god livsfilosofi. För oss alla. Jag vet att det kan vara rätt komplicerat. Men jag vet att det fungerar. Testa. 

Publicerat den

Söndagstankar – Gud finns alltid där

Är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv. (‭Andra Timotheosbrevet‬ ‭2‬:‭13‬ B2000)

Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det. (‭Första Thessalonikerbrevet‬ ‭5‬:‭24‬ B2000)

Jag tror på en Gud som alltid finns med oss. En Gud som inte sviker, hur mycket vi än gör det. Hans karaktär är trofasthet. 

Det finns en gammal sång som lyder ungefär så här:”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus….. Ser du efter ska du finna att där står Han….” Det finns något vackert över dessa strofer. 

Man brukar ju säga att en riktig vän sviker inte, hur än livet ter sig. En sådan vän är Gud. 

Allt för ofta tror jag att vi har det lättare att söka Gud när livet är tungt och vi har problem. När sen livet vänder till det bättre är det lite för lätt att glömma honom eller sätta honom lite längre bak liksom. Gud är inte sådan. Han står troget där och vill ha närhet och kontakt. Jag brukar säga att han är bara en bön bort hur långt vi än vandrat bort ifrån honom. Vägen tillbaka är mycket kortare än ack hur lång väg vi gått. Ändå kan den vägen vara oerhört lång så länge vi inte använder bönens väg. 

Guds ödmjukhet inför sin skapelse är vacker. Trots att han, med all rätt, kan tillräkna den som sin egen, avvaktar han sin skapelses efterfrågan av honom själv. Vill inte tvinga sig på. Han finns där, troget väntande. Så stor är Gud. 

Publicerat den

Delaktighet eller åskådare?

Det är ganska stor skillnad mellan att vara delaktig eller att vara åskådare. Samtidigt kan det vara en hårsmån ifrån varandra. Man kan vara mitt i en folksamling men ändå helt ensam på det viset att man inte deltar i samlingen. 

Man kan vara mitt i ett sammanhang och inte hänga med på vad som sker därför att man inte förstår eller kan något av det som sker. Så händer det. Helt plötsligt är man man med på noterna och man blir fullt delaktig. 

Idag uppfattar jag det som att man mest lutar åt att vara åskådare. Det liksom kostar minst. Man behöver inte engagera sig. På så vis rår man mer över sin tid. Man kan bestämma själv över när man kliver på eller kliver av. Komma och gå som man vill. 

Förr uppfattade jag det som att man var mer delaktig och engagerad än man vill vara idag. Kanske lite orättvist sagt. Som om det inte finns idag. Visst finns det idag också men ändå. Det syns tex på vad vi gör på vår fritid. Den är mer fokuserad på sitt eget. Förr var det mer fokuserat på annat utanför sin egen situation och liv. 

Kan konstatera att delaktighet ger större mervärde och liv. Det kommer en mera in på livet. Det blir verkligt.

Delaktighet – åskådare. Närvaro – frånvaro. Närhet – långt ifrån. Allt detta på samma plats i samma stund.

Jag skulle vilja påstå att det är vi själva som gör valet om vi ska vara delaktig eller vara en åskådare. 

I ett andligt perspektiv är detta ett avgörande moment. Det är närhet och delaktighet som öppnar djupen medan åskådandet gör att man går oberörd därifrån. När jag ena stunden kan delat i något som jag inte kan sjunga med i för jag inte kan sången så gör det mig till en åskådare. Sen kan det vända totalt till delaktighet så snart jag kan låten. Så händer det något med mig. Så liten är skillnaden mellan delaktighet och att vara åskådare. 

Därför tror jag att vi behöver skapa miljöer som uppmuntrar till delaktighet mer än riskera att man blir en åskådare. Där vi förstår och kan sammanhanget. Där det finns förutsättningar att lära sig till delaktighet. Oerhört viktigt i en kyrka men också i en förening eller ett politiskt sammanhang. Annars riskerar vi att skapa en miljö med åskådare som leder till att det dör ut. Man engagerar sig inte mer och man uteblir. Ett sammanhang som skapar möjlighet till delaktighet växer och skapar efterfrågan. Då vill man man vara delaktig. 

Så vill du och jag vara åskådare eller vill vi vara delaktiga? Valet är ditt och mitt. 

Vill det sammanhang du och jag är ledare för vara av sådant slag att det lockar till delaktighet? Det är en utmaning som heter duga idag. För kyrkan så väl för politiken eller vilken förening som helst. 

Publicerat den

En dröm har blivit verklighet

Sen ganska många år har jag haft en dröm om att få äga ett speciellt instrument. Man skulle kunna säga att jag hade två drömmar som var snarlika. 

En av dessa två drömmar gick i uppfyllelse en dag då jag fyllde år. Då fick jag en ny gitarr. Nylonsträngad Yamaha. En underbar gitarr som nästan spelar av sig självt. 

Efter den dagen växte en ny dröm. Att kunna äga en stålsträngad gitarr. Igår blev den drömmen en verklighet. 

Det började med att jag skulle lämna in min gitarr på service. Affären hade ju så många trevliga instrument. Prövade flera olika gitarrer. Och där låg den. En Yamaha A1Rwc stålsträngad westerngitarr. 



Det slutade ju med att jag lånade hem den för att provspela. Och det gjorde jag så mycket att beslutet blev rätt så enkelt. Så det blev ett köp av en stycken gitarr.

Nu har jag en dröm till. Att få äga en tolvsträngad gitarr. Men den drömmen lär  få vänta ett tag. Men som jag ser det kan man inte få för många gitarrer. 

Publicerat den

När livet vänder – igen – då nya organ ger nytt hopp



Sitter och tittar på SVT play och ser det program jag just missat. Om Martha som är så sjuk i cancer att hon behöver nya organ för att kunna överleva. Hennes hopp och livstråd att någon behöver dö för att hon skall kunna överleva. Att i sin längtan att överleva måste någon ”ge sitt liv” för henne på något sätt.

Något helt omöjligt på något sätt. 

För mig sätter det organdonation i nytt ljus. Samtidigt blir det än mer komplicerat. Var börjar livet och vart slutar det? När skall man ge upp hoppet om någons tillfrisknande? När är miraklet uteslutet? 

När man möter Marthas öde blir man tacksam för livet. Dom krämpor som jag kan kämpa med blir så mycket mindre och mer ”bagatell”. På något vis är det så nyttigt att få distans till sitt eget och sin egen situation. Jag vill ju naturligtvis inte förringa någons situation och dess djup av känslor. Men det kan vara bra att få distans till sitt eget.

Det finns tid att reflektera över ett öde som Marthas. En berättelse som väcker känslor. 

”När jag tänker på döden tänker jag på livet. Jag vet att en dag ska jag dö. Men alla andra dagar är liv”

För mig som troende blir det en vacker bild på den tro jag har. Hennes livssyn är ju ett annat fokus. Tänk att få leva så. ”Lev i nuet och gör något av det” – typ

Vill du se programmet hittar du det på svtplay ”När livet vänder”



Publicerat den

Tänk vad pengar det går åt för att skapa ett överskott till behövande….

För ganska många år sedan var det en gala på två kontinenter som skulle samla in pengar till behövande. Två kändisar sjunger duett via sattelitöveföring från två länder. Ett gigantiskt jippo. Man konstaterade om alla folk som kom på denna gala hade skänkt sina matpengar till ändamålet hade det gett mer pengar än överskottet. 

Postkodslotteriet delade för några dagar sedan ut massa pengar. Erikshjälpen är stolta mottagare av 10 miljoner kronor. Fantastiskt underbart. Flera andra mottagare fick stora summor pengar. Överskottet från lotteriet där många har köpt lotter och vunnit massa saker. 

Är själv en del av en biståndsorganisation som skänker sitt överskott till att hjälpa barn över hela jorden. Vi har ett stort överskott som vi ligger i framkant med. 

Samtidigt konstaterar jag att det går åt mycket pengar för att skapa detta överskott. Om vi alla gav som gåva den hundring som vi handlade för i snitt skulle det bli en enormt stor summa att fördela. Men skulle vi gå med bössan här i Norrköping en vanlig onsdag tror jag inte vi skulle få in motsvarande summa. 

Vi behöver allt för ofta en morot för att ge så att det kan gå till bistånd. Att vi får något igen för att vilja ge. Det finns väl egentligen bara några få undantag. Ett var tsunamin. Då samlade vi in rekordsummor. 

Den bästa vägen måste ju vara att vi ger av våra pengar direkt så att det kan hjälpa omgående någon behövande. Men i väntan på att det kan fungera så, så behövs Erikshjälpen, Postkodslotteriet och många fler sammanhang för att just skapa dessa medel. Trots att det går åt pengar att genomföra insamlingen. 

Så vi kommer att fortsätta vårt arbete att generera medel till bistånd. Vi kommer dock att göra allt vi kan för att hålla nere kostnaderna. Eller som jag brukar säga ”Det är inte förbjudet att runda upp summan man köper för”. Då går hundra procent till bistånd.  Inte illa va?

Publicerat den

Ibland blir jag bara så sugen….

Ibland händer det bara. Nu är det rätt länge sedan. Men iblnad händer det att jag blir så sugen på messmör. Jag kan gå i en affär och så händer det bara. Jag måste bara ha messmör. Så det blir att köpa tunnbröd och en burk messmör.



Det är något speiellt med messmör. Kommer ihåg smaken sen jag var liten. Det är ju också ett smart pålägg. Man behöver inget smör under. Man kan ha det på tub och ha med sig det på fjällvandringen. 

Men jag måste tillstå att jag inte förstår varför man kan få en sådan längtan efter just messmör. Får erkänna att det är nästan varje gång så när jag kommer hem med messmör efter handlingsturen. Denna märkliga längtan. Är det någon som känner likadant? Är de någon som kan förklara för varför detta händer? det är ju inte så att jag går förbi messmör och lockas tll detta köp. Det bara uppstår. Är jag utsatt för handlarens hemliga påtryckning? har han skickat ut någon doft som lockar mig? Kan det vara så att det finns ett dålt budskap i högtalarna? Ja, jag fattar ingenting.

Hur som helst. Detta hände sist jag var i affären. Så resultatet blev att när jag kom hem på kvällen kunde jag äta en tunnbrödsrulle med messmör. Så fantastiskt gott. Jag bara njöt. Så, egentligen spelar det väl ingen roll varför jag köpte detta paket med messmör. 

Publicerat den

Så kom då dagen….

Så kom då äntligen dagen somliga har väntat på. Inte vet jag men det måste väl vara rätt historiskt att den inföll just igår. Andra söndagen i månaden Mars. 

Vilken tur att det finns en begränsning på hur många som kan och får vara med. På 90 sekunder är det fullt. Lär vara typ samma fenomen på Vättenrundan, campingplatserna med el på Nyhemsveckan och Torpkonferensen. Alla dom där stora händelserna i vårt land måste man vara ute i rätt tid och ha lite tur med sig. (Tänk om nätet krånglar lite. Man trycker fel bokstav. Batteriet i den bärbara datorn tar slut.) Tänk om det var fritt fram. Undrar hur många det då skulle bli på startgärdet. Mora skulle svämma över av folk mer än man gör nu. 

Personligen skulle jag aldrig utsätta mig för detta. Andra kan göra det för typ 25:e gången men inte jag. Inser väl inte tjusningen i det. Å andra sidan, har man sprungit längre än 5 km tycker man allt annat är onödigt om det är kortare. Ju längre man springer desto längre kanske man vill springa. Tja, jag vet inte, men det kanske är något åt det hållet. Vasaloppet eller Vätternrundan är kanske det optimala loppet. 

Ändå går jag upp varje  vasaloppsmorgon, även när dom bryter tradiotionen, och bänkar mig framför TVn. med frukost och ser detta fenomen till tävling. Det är något speceillt med Vasaloppet. Får erkänna det. 



Tänk den tid då all den teknik vi har idag inte fanns. Idag kan vi ju följa loppet från flera olika synvinklar samtidigt. Det gör ju loppet så mycket mer. Man har ju fullt upp med alla kameror via nätet. Du kan följa en speciell åkare via din mobil. Så här i efterhand kan jag ju småle åt det men jag måste erkänna att det ibland kan vara lite för mycket bara. Att predika och samtidigt se hur åhörare följer sin kompis via mobilen utmanar predikandet en del. Så man kanske ska göra som i Mora. Man ställer helt enkelt in gudstjänsterna den söndagen. Ingen förväntas komma. (Och skulle man ha gudstjänst kanske man får ha SVTs vasaloppsbilderna istället för lovsångstexter på storbildskanonen). 

Det är något speceillt med Vasaloppet. Att se denna mängd av åkare starta och skida iväg genom skogen. Att det inte sker mer missöden än det gör är ju helst fatastiskt. 



Att startgrinden trassslade i år blev ju på ett sätt lite komiskt. Naturligtvis inte för den som orsakade det hela och alla som fastnade. Men en rådig funktionär klättrar upp i en stolpe och räddar hela tävlingen. Det är väl troligen den sanna bilden över Vasaloppet. Engagemang och hjärta. Den mannen lär bli ihågkommen länge. Långt mycket längre än tjuvstartaren. Man kan göra sina misstag men det är inte hela världen när det finns människor som han. 

Undar också om loppet skulle kunna genomföras om det inte fanns volontärer som ställde upp helt gratis. Dom som ställer upp år från år eller för första gången. Fantiskt! Heder åt dom.

Det är bara att tacka alla skidåkare, volontärer och Vasaloppet som företag. Tack för ännu en morgon som bara måste finnas.