Söndagstankar – Jag behöver dig mer än någonting, mer än någonsin

För ett antal år sedan drabbades jag av en sång. På engelska heter den ”I need you more”. Denna låt upptäckte jag att den nu finns översatt till svenska. Texten har jag sedan dess gång efter gång återknutit till. Den sammanfattar min bön och min längtan. Även tydliggör den det behov jag har. Jag kan tro att jag är inte ensam om den bönen och den längtan.

Så här är texten:

Jag behöver Dig mer än någonting
Behöver Dig, mer än någonsin
Jag behöver Dig mer än jag förstår
Behöver Dig, jag behöver Dig

Mer än mitt hjärtas slag. Mer än mitt andetag
Mer än min morgondag. Jag behöver Dig
För varje dag som går, jag följer i Dina spår
Och jag vill aldrig nånsin vända om igen

Vi ger Dig vårt lov och pris
Vi ger Dig vårt lov och pris
Vi ger Dig vårt lov och pris

Mer än mitt hjärtas slag. Mer än mitt andetag
Mer än min morgondag. Jag behöver Dig…

Det är så jag ser på mig själv. Det är så jag ser på det sammanhang jag finns i. Det är så jag ser på staden jag lever i. Det är så jag ser på det land jag bor i. Det är så jag ser på hela vår jord. Vi behöver mer av Jesus.

Inte i högtalare. Inte i proklamationer. Utan i varje människas liv. I varje situation. Vi kan inte lägga det på någon annan utan ligger närmast oss själva. Det händer inom oss.

Kanske denna sångtext kan få bli vår bön denna söndag och veckan som ligger framför oss. En bön med öppet sinne. Det är då Gud kan göra något inom oss som får en frukt i våra liv.

Gud välsigne din dag.

Hur ska man kunna tackla behoven? Samma brödunder som Jesus gjorde behövs tydligen nu med. 

Mötte nödropet om en mamma med barn som blir utan bostad snart. Om inte socialtjänsten kan lösa det så blir det hotell. Det är ju en fin lösning kan man tycka. Men vad är det för en lösning? På ett sätt fint men för barn som behöver  ett tryggt hem med goda förhållanden är inte ett hotellerum något bra alternativ. Visst, bättre än att bo på gatan. 

Äntligen är det löst med boende för tiggarna. Ja, så kan det ju låta. Men det är för 7 nätter åt gången. Sen ska några andra få möjligheten. Så då är det bara att sova i tält eller under en bro eller vart det nu kan bli. ”Dom kan flytta hem”. Visst , det är ju det enkla svaret kan man tycka. Men i detta finns det inga enkla svar. Det finns insatser i deras hemländer av tex erikshjälpen men det räcker inte till. 

Då har vi inte ens nämnt dom som redan är hemlösa i vår Stad. Eller alla dom barn som står i kö för en extra stödhem eller mer permanent familjestödhem. Inte dom ensamkommande barn som nu riskera att flygas ”hem” till ”sitt” land där ingen, faktiskt ingen, tar emot dom. 

Jag bara undrar….

Hur skall man tackla sådana behov? Vem kan i längden klara en sådan press att inte bistå med hjälp och stöd? Vem klarar i längden att överleva utan atr få hjälp? 

Jag bara undrar…..

Men ska vi avstå…..?

Men ska vi bistå……?

Men hur länge klarar vi att se på utan att bistå? 

Jag är så glad att jag får vara en del av en kyrka och församling som skapar möjligheterna och resurser för att hjälpa. Tiggaren, den ensamstående föräldern, ensamkommande flyktingbarnet, missbrukaren, familjen som behöver hjälp till mat. Listan kan göras lång. 

Men jag bara undrar , hur långt kommer det att räcka?

Jag tror vi behöver be om samma under Jesus gjorde med dom fem bröden och två fiskarna

Det verkar som att våra resurser behöver genomgå samma under. Att våra ”5 bröd och 2 fiskar” behöver räcka till minst lika många som fick del av Jesu välsignelse över pojkens matkorg. Kan det bli möjligt? Ja, det verkar som det tom måste till ett sådant under.  Gud hjälpe oss. 

Varför är det enklare att ge med hjärtat än med förståndet?

Varför är det lättare att ge med hjärtat än med förståndet? 

Ta tex tsunamin. Då var det många svenskar som berördes och givmildheten såg inga gränser. Flyktingkatastrofen nu ger folk massor. Det bröt troligen loss när bilden på Alan kablades ut. Exemplen kan bli många. 

Samtidigt ser vi en misär på många platser. Burundi har sin katastrof just nu med människor på flykt. Somalia är ett exempel till. 

Varför har inte givande satt fart mycket tidigare när det gäller kriget i Syrien? Just därför att vi ger mer med hjärtat än förståndet. 

Nu menar jag inte att det är fel att ge med hjärtat. Men det är många många många många många människor vi behöver hjälpa utöver där vi idag hjälper. Jag blev påmind ännu en gång om det i kyrkan i söndags. Vi behöver ge med förståndet också. Fördela resurserna så att så många som möjligt får del av det. 

Det känns så märkligt att vi är så beroende av trender och vad som är ”poppis” att ge till. 

Man får tycka vad man vill om SD. Men bara för att dom lagt beslag på budskapet att hjälpa på plats får det inte hindra oss att tänka med förståndet. 

  Genom alla tider har kyrkor satsat på mission på plats i olika länder. Här behöver vi satsa ännu mer. Hjälpa på plats är troligtvis det bästa vi kan göra. Men i Kobe(tror staden hette så) i Syrien är det inte möjligt. Den staden är totalt sönderbombad. Då måste man hjälpa folket på vandring och när dom kommer till olika länder i Europa. Hur det än ligger till måste det väcka oss att hjälpa på dessa tre fronter. Ingen mer skall behöva dö som Alan. Men ingen mer ska behöva dö redan i sitt hemland pga konflikt och människor som vill kriga till sig makten. 

Ska vi lyckas med att hjälpa vår omvärld måste vi mer ge efter förståndet. Ska vi rädda vår natur måste vi göra förändringar efter förståndet och inte våra egon och känslor. Ett målmedvetet givande som ska förändra och förbättra hållbart och över tid. 

Magisk kväll

  Ikväll var det inte bara en magisk himmel. Det blev en magisk kväll på ett annat sätt. 

Egentligen började denna magiskhet för länge sedan, troligen. Men idag mötte jag Henrik i renströmmen. Han berättade för mig att två tiggare behövde åka hem till sitt land och till sina barn men saknade pengar. Behovet var 2000kr. Medan Henrik ordnade mat var vi ett par som ordnade en liten del av detta. Henrik skrev på din Facebook sida om behovet. Det delades rätt fort. 

Efter trettio minuter skriver Henrik så här: ”Helt fantastiskt! Tack alla ni som varit med och bidragit till deras hemresa. Det tog inte mer än ca 30 minuter så hade jag fått in nästan hela reskostnaden… Ni är hjältar! Jonathan Ekstrand Mats Dernánd Paulina Malteskog Camilla Rosén Karin Ahlander Ingrid Almén Karin Josephson Helena Holmberg Helena Renström Pernilla Torberntsson Charlotta Nordlöf Pedher Skoog och alla ni andra som hjälpt till och delat!

Det finns nu lite kvar som jag kommer ge till ett härbärge för migranterna som tigger i Norrköping.

Det finns hopp. Det är detta som gör det hela så magiskt. Ingen enskild kan göra allt. Men tillsammans kan vi väldigt mycket. Idag är det så mycket behov över vår värld. Samtidigt finns behovet just precis intill oss. 

Henrik skriver på sin Facebooksida så här: ”Plötsligt blev en vanlig tisdagkväll en magisk och livsförvandlande upplevelse vi aldrig kommer att glömma. Nu har vi vinkat av Adelina och Mariyan som nu fick möjlighet att betala sin hemresa. Vi sa hejdå nere i hamnen vid tältlägret som varit deras hem senaste månaderna. Genom Google translate lyckades vi förmedla att vi var många som önskade dom en säker hemresa och att äntligen få återförenas med sina barn. Vi kramades, grät och de tackade Gud för att han inte glömt dom… Det är stort att få vara med och känna en sådan samhörighet trots språkbarriärer och kulturskillnad. Vi är människor med samma längtan, behov och känslor. Dom lovade att höra av sig när dom kommit hem så då skriver vi här igen. Ett stort varmt tack! ❤️”

Minst sagt magiskt. 

Frågan är bara : När vänder det? Det måste bli ett slut på detta. Världen är upp och ner. Det måste bli en ändring. En ändring nu. Punkt.