Långfredagen – sorgens glädje

Historiskt sätt är nog den här dagen den mörkaste genom historien. Traditionen var att man var klädd i mörkt. Ofta svart. Man hade en lågmäld dag. Gjorde inga förlustelser. Inte så ovanligt att barnen inte fick leka stojiga lekar.

B228507F-EEB1-4004-A44A-347FC1786692Jag tänker mig mer den här dagen som sorgens glädje. En dag där Jesus dör på korset. En fruktansvärd död. Dom som stod nära Jesus måste ha känt en stor uppgivenhet och sorg. Dom visste ju inte vad som skulle hända på påskdagen.

Men det vet vi. Därför är denna dag en sorgens glädje. Jesus uppstod ju.

21C06B45-3424-4917-B3F1-4B9A56302125Det andra som gör att det finns glädje i sorgen är att det Jesus gör är att förlåta i vårt ställe. Genom sin död så kan vi få förlåtelse. En förlåtelse som skulle vara omöjlig om inte han gjorde det han gjorde.

7009AB84-2856-46A2-ABDC-9C664E2BFDE1För det tredje öppnar Jesus vägen till himlen genom sin död. Inte konstigt att man blir glad för det.

Så denna långfredag som andas mycket död har också mycket av liv. Vi vet hur och varför därför finns det så mycket glädje i denna dag mitt i sorgen.

B3F374A5-60AF-426F-A69C-2A82154356C8

Ny kultur – nåd och förlåtelse

Fortsätter min reflektioner från poddcats-lyssning

När jag lyssnade på avslutning på en predikan av Henrik Demetriades så säger han så här:

Från och med idag börjar vi en ny kultur – nåd och förlåtelse 

Vi människor har ibland så svårt att förlåta. Vi ältar. Det verkar som att vi vill att andra ska stanna kvar i sitt ”elände” . Vi vill inte sätta dom fria med vår förlåtelse. 

Somliga situationer har vi svårt att förlåta. Det sitter för djupt. Och fast Jesus uppmuntrar och uppmanar att förlåta 7 x 77 gånger så har vi så svårt. 

Fast den som bett om förlåtelse och gjort upp från sin sida kan omgivningen ha svårt att förlåta. 

Lukas 6:37ff säger så här: ” Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna. 38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Jag anar en hälsning i detta:

Jesus:”Sätt upp det på mitt konto!”

Om någon gjort dig illa…. Jesus: ”Sätt upp det på mitt konto…..”

Om någon behöver säga förlåt till dig….  Jesus: ”Sätt upp det på mitt konto…..”
Som om Jesus ber oss att lämna domen till honom som kan döma rättvist. Han som har ett perspektiv långt bättre än vi. Att han som kan skilja på sak och person har ett bättre omdöme. 

Ibland tror jag att vi inom kyrkan ibland har lika svårt med förlåtelse som alla andra. Vi som skall kanske gå före med gott exempel. ”Vänd den andra kinden till” är ju inte alltid lätt. Vi gör fel men hur länge skall man få stå åt sidan? När kommer upprättelsen? När blir man förlåten? När frigör den som tidigare dömde? Hur får man förlåtelse? När får man förlåtelse? Finns det mer än en synd man inte får förlåtelse för? Många frågor är det. 

Jesus:”Sätt upp det på mitt konto!”

Jag tror att vi behöver en kultur av nåd och förlåtelse. Inte lika med fritt fram och göra massa fel och sen få förlåtelse. Utan att vi har en kultur av nåd, förlåtelse och försoning. Annars riskerar vi att ideligen köra i diket och harva runt där. 

I alla relationer är detta nödvändigt. En förutsättning till ett välsignat liv. Kanske ska vi bestämma oss för att vi inför en ny kultur – nåd och försoning. Pröva det.  Kanske är det en dörröppnare till välsignade sammanhang.  

Human Bridge

Igår var jag på besök på Human Bridge. Ett företag som bildades av Erikshjälpen och Läkarmissionen. Human bridge transporterar bistånd ut över vårvärld. 

Om man översätter namnet kan det bli ”mänsklig bro” eller ”human bro”.  Jag tycker det känns lika bra. 

Vi behöver sådana broar på många sätt idag. Broar mellan olika folk och nationaliteter. Där vi möts i samförstånd. Då kan vi undvika många missförstånd. 

Vi behöver broar mellan människor som kommit på kant med varandra. Så försoning kan ske. 

Vi behöver förståelsens broar när människor är ledsna på varandra. 

Vi behöver broar mellan människor som inte vill lyssna på varandras tankar och liv. 

Många fler broar skulle vi behöva mellan oss människor. Du har säkert kommit på många fler. 

Ibland verkar vi vilja slå sönder sådana broar. Vi verkar inte vilja gå upp på dom och mötas för att hitta varandra. Vi står nedanför och ”tjurar” för vi vill inte förändring. Vi vill inte försöka förstå. Vi vill att det bara ska vara på ”mitt eget sätt”. Så glömmer vi att vi behöver se på den som står på andra sidan bron. 

Allt för ofta vill vi bara att motparten ska gå till mötes och gå över bron. Vi vill diktera villkoren.  Men ska det bli ett bra möte måste båda gå upp på bron och vilja förändring. Båda måste vilja förändring. Båda måste vilja förstå. 

Tänk om vi kunde bygga fler broar för att vi skulle få större förståelse mellan olika människor, tankar och liv. Det skulle frigöra båda som står vid dom olika brofästena. Annars riskera det att man binder varandra – alltså låser sig själv lika mycket som sin motpart. 

Vi skulle behöva mer mänskliga och humana mot varandra. Vem har rätt att trycka ner någon annan? Vem har rätt att göra någon annan illa? Vem har rätt att inte be om förlåtelse? Vem har rätt att inte ge förlåtelse? Fler humana broar behövs. 

Ett nådens år….

”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”‭‭Lukasevangeliet‬ ‭4:18-19‬ ‭SFB15‬‬

Denna text som vi läser i kyrkorna idag är mer aktuell än någonsin. Det vi upplever just nu över vår värld är i stort behov av ett nådens år. 

När du funderar närmare på ordet nåd har det lilla ord på tre bokstäver så många djup. Ordet talar om förlåtelse och välsignelse. Men också om benådning, amnesti och efterskänka straff. I ordet ligger även förbarmande och välvilja. I detta lilla ord finns också en ton av att kapitulera och be om nåd och förlåtelse. 

Både du och jag är mer eller mindre i behov av allt detta. Handen på hjärtat, är det inte så? Hela vår värld är i behov av det. 

Den flyktingström krigen medför behöver ha nåd över sig. I våra relationer behövs nåden minst lika mycket. Inför dom eviga frågorna om vad som sker efter det vi kallar död behöver nåd. Vi själva behöver vara bärare av nåd för vi själva är i så stort behov av nåd. Skall vi kunna få nåd när vi behöver det behöver vi nog först visa nåd mot andra. 

Den tid som ligger framför behöver vara mer av nåd än fördömelse. Den tid som ligger fram behöver ha mer av inkluderande än frånstötande. Den tid som ligger framför behöver ha mer av vänskap än fiendska. Den tid som ligger framför behöver ha mer av att se än att blunda. Den tid som ligger framför behöver ha mer av nåd än dom.  

En bön du kanske vill dela med mig:

”Herre, förlåt mig det jag gjort fel. Hjälp mig att förlåta det andra gjort mig fel. Jag behöver din nåd varje dag, Herre, hjälp mig att i min tur vara bärare av nåden. Gud, ge vår värld nåd. Låt oss börja leva i den nåden. Amen.”

Söndagstankar – ”Tänk inte på mina ungdoms synder utan tänk på mig efter din nåd, Herre”

”Till dig, HERRE, lyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender jubla över mig. Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig. På skam kommer de som utan orsak handlar svekfullt. HERRE, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. På dig hoppas jag alltid. Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, ty de är av evighet. Tänk inte på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.” (‭Psaltaren‬ ‭25‬:‭1-7‬ SFB98)

Igår möttes jag av denna psalm i min årsutmaning. Jag följer en ettårsplan i en bibelapp jag. Denna psalm andas nåd och barmhärtighet.

Hur lyfter man sin själ till Gud? Kan vara ett svårt begrepp. Man skulle kunna säga att vi vänder vårt sinne, tankeliv, vårt inre åt Guds håll. Är han uppe i himlen eller vart är han? Ja, det är lättats att tänka att han är uppe himlen. Jag vill dock påstå att han är överallt och mycket nära dig. Så därför tänker jag mig att vi riktar vårt tänk till/åt Gud.

Att förtrösta är ett vackert ord och hållning. Det andas hopp, att förlita sig på, att lita på något och tro på något. När man känner en sådan skön känsla att vi kan lita på någon, och kanske tom vågar anförtro oss till någon, infinner sig en trygghet i relationen. Att förtrösta på Gud är att lita, tro, hoppas och förlita sig på att han kan ha omsorg om mig.

När vi förtröstar på honom leder han våra liv och vi följer honom. Jag tror att det är det bästa sättet att leva sitt liv.

Sista delen i versen andas barmhärtighet och nåd. Jag tror ingen av oss kan påstå att vi är felfria och så varit hela livet. Vi har nog något som ibland kan dyka upp och gnaga lite. Som påminner om vår svaghet och bräcklighet att falla igenom där vi inte ville fela. Att då få utrycka bönen att Gud inte skall hålla min ungdoms synder mig till last är att få krypa in under nåden. Att då vädja till Hans godhet är skönt. Att få be om förlåtelse för felstegen och uppleva hans barmhärtighet. Gud har en, av alla, förmåga att förlåta, glömma och lämna bakom sig. Det är vi människor som är långsinta och minns på tok för bra.

Herre, till dig lyfter jag hela mitt liv. På dig förtröstar jag. Förlåt mig dom fel jag gjort. Herren tänk på mig efter din nåd för din godhets skull. Amen.

Förlåt hellre än att bli bitter

Återigen blev jag påmind om hur viktigt men svårt det är att förlåta. Å ena sidan borde det vara det enklaste i hela världen. Men känner man sig felaktigt bemött och påhoppad så kan det vara så svårt. Det verkar inte ha någonting med ålder och mognad att göra. Det ser ut att handla mer om hur man kan hantera en sårande situation.

Att gå vidare från en situation som varit svår är inte alltid det lättaste. Speciellt när man anser att man har all rätt på sin sida.

När man blir utsatt så är det svårt att lämna det bakom sig. Man tycker att den som gjort fel emot en borde vara den som kommer och ber om förlåtelse. Så blir det en låsning och man fastnar i ett missnöje där man känner sig sårad.

En sådan låsning kan sitta i för lång tid. Man blir låst och, inte så ovanligt, bitter.

Jag inser hur svårt detta är. Och visst är det så att man kan ha all rätt på sin sida men det löser ändå inte problemet.

Jag tror att vi behöver göra två saker. Just för att själv komma vidare. För hur rätt man än anser sig själv ha så drar man nitlotten. Dör det är ju inte säkert att motparten tycker sig vara problemet utan tvärt om. Därför tänker jag så här:

1) ”Förlåt dom, dom visste inte vad dom gjorde”. En sådan förhållning till det som hände löser dig från att fastna i en bitterhet. För det kan faktiskt vara så att man inte insåg att det man gjorde sig gjorde dig illa. Och om man nu medvetet gjorde dig illa så hade man inte bättre förstånd.

2) ”Jag förlåter åt dom i deras ställe” Kanske låter lite märkligt. Min tanke är att jag väljer att förlåta åt dom när dom nu inte gör det själva. På så vis lättar trycket på mig själv och jag kan gå vidare.

Kanske du tycker att detta är ett för enkelt sätt att möta förlåtelsens problem. Eller så tycker du att går inte att förlåta på ett sådant sätt. Jag påstår att det går. Min förebild Jesus visade på den vägen när han hänger på korset. ”Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör” säger Jesus. Dom dödar honom som är oskyldig. Ändå vädjar han om förlåtelse.

Så jag både tror och vet att det fungerar. Jag har prövat det och testat genom att utsätta mig för det som varit mitt problem. Det fungerade. Jag kunde hantera situationen. Jag är så tacksam för det.

Du kanske har något du behöver lämna bakom dig och gå vidare. Gör du inte det så är det nog tyvärr så att du själv drar det kortaste strået. Välj att förlåta. Du kan göra det valet. Det valet är ditt. Annars är det någon annan som har makten över dig och ditt liv.

Förlåt hellre än att bli bitter.