Etiketter

Var ute på en längre promenad i torsdags. I Vrinneviskogen. Då möter jag en lärare som ropar på sina elever han nyss skickat ut på en promenad. ”och det går på betyget så skynda er”. 

Eleverna lommade iväg. 

Trodde väl att vid det här laget var alla betyg satta. Tror väl att dessa elever inte riktigt insåg och förstod hur betyget påverkades genom att gå en promenad i skogen. 

Senare möter jag en annan grupp elever som har sina lärare med sig. Den promenaden gick uppenbarligen inte ut på att ev höja sitt betyg. Dom gick i lugnt tempo och tog upp hela spåret. När jag mötte killgänget fanns det inte plats för en till. Tror du att dom flytta på sig så jag krockar med en av eleverna. Lärarna bara tittade på mig som det var jag som var problemet. Det är då jag tycker vuxenvärlden är lite blek. Jag tänkte att denna grupp möter jag nog en gång till och lär väl hela gänget gaddat sig samman med lärarna i spetsen och skall trycka bort mig från spåret. 😉 men jag mötte dom inte som tur var. 

Men hur funkar det när man som lärare skall sätta betyg på en elev i Vrinneviskogen? Fint löpsteg? Hastighet? Uthållighet? Kommer dom vilja till denna skog något mer efter denna betygsliknande lektion i friluftsliv? Röra sig i skogen ska vara lustfyllt inte kravfyllt. Så tänker i alla fall jag. Dom var riktigt unga så det måste väl vara första året med betyg. Betyg i idrott borde vara genomförandebasserat med betoning på friskvård. Inte prestationskrav. Vi har alla våra olika begränsningar. 

Nej, ropet som skallade genom skogen att det gick på betyget borde ha en annan morot i sig. Typ ”njut av det vackra vädret och rör på er. Det kommer ni att må så bra av. Vi möts från andra hållet. ” Då kanske man har skapat en motivation att komma och göra om det. Kan inte vara kul att i varje steg man tar bli påmind om att det går på betyget. Tänk om man snubblar? Tänk om någon springer fortare? Nej, gör det lustfyllt så har vi kommit långt i strävan att vi skall bli mer friska i vårt land.