Etiketter

,

Att vi gärna vill göra många av världens krig till religionskrig visar inte minst reaktionerna på kors-uppmaningen. Representanter från svenska kyrkan menar att det är fel att bära korset i den uppmaning som man gav. Mitt kors/My cross och kristen opinion Vars uppmaning och syfte handlar om att stödja och ta ställning för dom förföljda kristna i världen. 

Att människor krigar kan inte beskyllas på religioner utan bara på människor som startar krigen och driver på dom. 

Ibland undrar jag om vi inte tillskriver Gud mer än vad han ska tillskrivas. Att vi belastar honom för det som faktiskt inte beror på honom. 

Tex krigen som försiggår. Det kan aldrig vara ett religionskrig hur man än ropar sina vokabulär. Snarare saknar man verklig orsak till kriget och vill få någon form av status för det. Så går media och ”alla” på det och det blir totalgalet. 

Ibland säger vi att det är Guds vilja och ledning fast det i själva verket är ett helt eget påfund för vår egen viljas framfart. 
Vad är Guds sätt? Vad är Guds vilja? Vad är det Han vill? Dom frågorna är ju både enkla och svåra att svara på. Det ligger på något sätt i den naturen att det är svårt att till 100% säga att det är just Hans sätt och vilja. Det ligger ju på tron och övertygelsen. Framtiden får liksom utvisa dess rätt och fel. Ändå söker vi Hans vilja och ledning.  

Kan Gud använda situationer som till en början såg hopplösa ut eller saknade en bra grund? Ja, visst är det möjligt. Av ingenting kan Gud skapa någonting. Där i ligger en djup sanning. 

Det som oroar mig är när vi tillskrever vår Gud något för vår egen legitimitet. Här har vi säkert ramlat dit varenda en. Då drabbas vi själva av det. Värre blir när samma hållning drabbar länder och folkslag. Så skyller man det på Gud. Det kan aldrig vara Guds sätt. Aldrig. 

Vi har ett inre samvete vi blivit med nåd  utrustade med. Använder vi det kommer vi långt i livet. Kanske är det just det sätt Gud använder. Att i vårt inre hjälpa oss med rätt val. Den berömda magkänslan.  När det samvetet trubbats av behöver det upprättas och helas igen. Där, i det inre fördolda jaget, har vi en röst som hjälper oss genom livet. En röst vi behöver vara mycket rädda om. Kanske skulle världen se lite mer bättre ut om vi följde den rösten mer och bättre. 

Det är nog Guds sätt att leda oss människor i den enkla vardagens tysta korsningar av olika val.